exakt på pricken, till och med på klockslag, när jag varit kräkfri i tre veckor bröt jag framgångssagan. förstår inte vad jag håller på med. är dum i huvudet. naiv. fungerar alltid såhär. det är en blandning mellan friskt och sjukt och oftast lyckas det sjuka dra vinstlotten.
ja, jag var ute igår. drack alkohol. jag minns inte sist jag var full och INTE hetsåt. och VARJE gång tänker jag "fanjävlaskitjävelskap DU ÄR JU DUM I HUVUDET DU KAN INTE HANTERA ALKOHOL NÄR SKA DU LÄRA DIG DET!!!??!?!?" sen håller ångesten i sig några dagar tills nästa tillfälle för alkohol kommer och jag tänker "äh JAG VILL ju faktiskt dricka, jag tycker om att gå ut med mina vänner, det är friskt och bra för själen att ha roligt och idag ska jag INTE INTE hetsäta, idag ska jag bevisa för mig själv att jag KAN ha kontroll även när jag är full"
nej. nej. nej nej nej. nej NEJ nej nej nej NEJ.
jag blir det matmonster jag är när jag har alkohol i kroppen. det enda jag tänker på är att jag vill hitta något att äta. vill INTE att någon ska följa mig till bussen, jag vill hellre bokstavligt talat gå och leta efter MAT PÅ MARKEN. kan säga att jag hittat både kebabrullar och hamburgare på trottoarer och i papperskorgar.

ja, jag är äcklig.

så, iallafall, gick och lade mig nyspydd efter att ha ätit mig igenom kylskåpet här hemma och med hemsk ångest. när jag vaknade i morse ville jag inte gå upp. var så jäkla besviken på mig själv och kände mig äckligast i världen.
hela denna veckan har varit svajig och mitt ätande har glidit mer och mer åt småätarhållet då jag inte fått till planering och det har varit mycket socker och överätning. men ingen kräkning. fram till inatt. dagen idag höll på att spåra eftersom det enda sättet jag kan dämpa ångest på är med mat. mer mat. mer mat.
visst är det komiskt att dämpa sin ångest över att man ätit med att äta ännu mer. mycket intelligent!

dock ger jag dagen godkänt illafall. har varit bakis som satan men lyckades tillslut, vid halv fem, ta mig ut på en powerwalk/joggingrunda på ca en timma. efter det kände jag mig lite lugnare.
längtar till imorgon då jag ska vara BENHÅRD mot mig själv. har insett att jag måste börja vara hårdare mot mig själv. det funkar inte att försöka behandla mig själv lite lagom snällt, jag måste VARA HÅRD.

små (lagom) regelbundna måltider är a och o. jag vet ju själv hur sjukt mycket bättre jag mår då jag lyckas få till det.

har länge funderat på att införskaffa mig en digitalvåg också (just nu har vi bara en såndär gammal icke-digital hemma). backar för det hela tiden, tror jag är så jäkla rädd för att inte gå ner i vikt. för att inte klara av. att gå upp istället. att veta exakt min vikt kan ge mig så aburt mycket ångest. samma sak med kaloriintag. jag räknar men undviker på något sätt att räkna exakt för jag är så rädd att fastna i siffrorna typ. fastnar jag i för små detaljer kommer jag inte kunna leva alls, jag kommer ha konstant hög ångest och då är jag rädd för att gå tillbaka till hestätningarna och kräkningarna direkt.

ja gud, flummigaste inlägget ever.
summan av kardemumman är väl iallafall såhär: jag hatar min kropp, jag vill gå ner i vikt och bli smal, för att göra detta måste jag våga lägga upp en plan och följa den, jag måste prioritera bort situationer jag vet jag inte kan hantera, jag ska köpa mig en våg i veckan, "återfallet" i natt var just bra ett återfall, det behöver och ska inte innebära att jag nu fortsätter med de extremt dåliga vanorna, UPP PÅ HÄSTEN IGEN! jag ska bli smal.