veckan har varit ganska bajs överlag. men idag har jag ätit en semla, och det var så jävla gott.

jag är ett matäckel fetäckel fuläckel.

därav kommer jag aldrig bli, eller ens få känna mig, vacker. därav komemr jag aldrig kunna älska på riktigt och aldrig kunna bli älskad. aldrig få njuta, varken av mat eller sex. aldrig få leva, på riktigt. aldrig omtyckt. aldrig bara vara jag, utan lager. jag finns knappt längre. jag är bara matmonster kvar. ät mig. ät mig. ät mig. snälla.

nästan varje dag nu för tiden tänker jag "men herregud, hur länge ska min kropp orka? HUR orkar den? när kommer den säga pang bom stopp!!?"
nyss kom jag på mig själv med att på något sätt verkligen längta efter att den ska göra det. så att jag SLIPPER tvångsträna, svälta mig själv och trixa med maten.

och sen, men herregud. jag hörde du sjukt dumt det låter? jag önskar att min kropp ska ge upp, för då är det tillåtet för mig att vila?
det är ju helt sjukt. ja. det är sjukt. jävla ätstörningsmonsterssjukt. jag hatar dig. fuck you. jag måste väl för fan vila INNAN jag förstör min kropp. jag vill ju egentligen verkligen inte alls förstöra min kropp. jag är livrädd för att förstöra min kropp. jag vill ju ORKA LEVA. fuck you fuck you fuck you jävla monster. det är inte du som bestämmer.

ångest kan ju se så olika ut. min ångest är oftast en "allmän ångest", skulle jag iallafall själv vilja kalla det, den liksom ligger och gnager och stressar mig hela tiden. mer som en stark oro. som lite för ofta är såpass kraftig att jag blir superstressad, desorienterad och förvirrad. handlingsförlamad med andra ord. har liksom ingen koppling mellan tankarna och känslorna och kroppen. går jag på stan kan det reultera i att jag tex går omkring i flera timmar, hit dit in och ut i mataffärer. köper grejer jag inte allt planerat eller borde köpa och småäter osv osv osv. jag tappar liksom helt bort mig i vad jag egentligen planerat och behöver göra.

men idag fick jag min första riktiga ångestattack på länge. min kropp var ivägen som vanligt och hindrade mig från att orka ta tag i dagen, låg i sängen och tänkte destruktiva tankar istället medan jag klickade mig planlöst runt på internätet. efter två timmar kom jag äntligen upp igen och plötsligt stod jag nere i köket och drog fram sak efter sak ur kylskåp och skafferi som jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle äta eller slänga eller vad jag ens egentligen höll på med (jag hade ju ätit frukost tidigare på morgonen). jag var inte hungrig men visste att jag någon gång under dagen skulle behöva äta mellanmål eftersom lunchen skulle intas senare med hela familjen för att fira farsdag. ja, oförmögen till att ta beslut så åt jag som vanligt lite av varje. paniken steg och när mamma bad mig hämta upp kyckling ur frysen att ha till senare, fastnade jag i frysen och började äta glass med en sked ur paketet. lyckades sluta och hatade mig själv. i nästa stund såg jag till att få med mig det andra glasspaketet upp på mitt rum där jag började tugga spotta tugga spotta. sluta nu sluta nu sluta nu!!! skrek hjärnan men kroppen fortsatte. jag ville skrika till mamma som var en våning ner att HJÄLP!! KOM OCH TA BORT GLASSEN FRÅN MIG!!! men vågade såklart inte. vill verkligen inte utsätta mamma för sådana situationer. tillslut lyckades jag springa ner med den och slänga in den i frysen.
allt som hittills hänt är en ganska "vardaglig situation" för mig. det händer ofta. med samma ångest. men, nu steg det. när jag lagt glassen i frysen började tårrna komma. sprang upp och låg på golvet och hyperventilerade. grät grät grät. äcklades. arg arg arg. grät. gick runt i cirklar i mitt rum. ville förgöra mig själv. skada mig själv. NU. NU NU NU. ville försvinna. ville skrika och somna och sova bort hela dagen. helst av allt ville jag bara vara tom tom tom.
tillslut tog jag mig gråtande ut (tog en stund för jag ville inte mina föräldrar skulle se jag var ledsen) på världens snabbaste och härligaste springtur. måste slagit personbästa i tid på den sträckan men brydde mig inte ville bara bli av men ångesten.

ja. jag kan tänka att det är piss att jag är så äcklig som verkligen inte kan hålla någon som helst kontroll på mig själv. sen kan jag faktiskt också tänka att det var så bra att det där ångestattacken fick komma. vanligtvis forstätter jag istället äta för att slippa känna. eller så hinner jag springa ut innan jag hinner känna. men idag KÄNDE jag. jag GRÄT. alltså jag gråter så himla himla sällan nu för tiden. två steg bak men ett steg fram?

näe. blir så ledsen. så trött. känner hur det positiva och styrkan som jag känt den senaste månaden börjar rinna ur kroppen. idag har jag ätit i princip sedan jag gick upp klockan åtta i morse, med undantag för en halvtimme då jag kom ut på promenad/jogging.
orkar inte.
hinner inte tänka och reagera. skriver, planerar, räknar, lägger upp schema både för mat och aktiviteter. men. det. hjälper. inte.

mmm. ja. vet inte vad jag ska skriva.
har varit hemma ensam i tre nätter och fyra dagar. nyttigt men skitjobbigt eftersom det fått mig att inse hur skör jag är och hur lätt jag hamnar i mitt gamla beteende. det känns så konstigt. efter att kunnat tänka och planera någorlunda kring måltiderna den senaste månaden, var det som om någon knäppte med ett finger och jag stod tillbka på ruta ett helt handfallen. har haft svårt att planer och svårt att hålla mig till planeringen och har hetsat och spytt (under påverkan av alkohol) och har liksom inte hunnit stanna upp en enda gång. hatar mig själv och känner mig fetfetfet och jag kommer aldrig bli smal.
idag kom mina föräldrar hem och mamma såg mig i linne och sa att jag blivit smalare på den senaste tiden. "nä, det har jag nog inte.. jag vet inte." sa jag och började prata om annat. jag har inte blivit smalare. kanske lite lite lite under de senaste månaderna, pga att jag tränat bra. men smal? ha! ha. ha. ha.

har ingen aptit men trycker ändå i mig saker. vet inte hur jag ska tänka. hur jag ska göra.

kul start på dagen. not.
köpte igår en digital våg. vägde mig imorse före frukost och vågen visar två kilo mer än den "ickedigitala". har sån jäkla ångest, självhat.
jag tränar VARJE dag, äter inte ens hälften av mitt kaloribehov, kräks inte alls ofta längre och ändå går jag inte ner i vikt.
kan inte sova om nätterna för hungern river i min kropp. är alltid hungrig. kan inte slappna av.
vad är det för fel på min kropp? hur mycket jag än läser om äta och träna så är summan av kardemumman alltid att om du hamnar på ett underskott av kalorier efter dagens in & uttag så ska du gå ner i vikt.
jag gör inte det.
jag gör inte det.
jag gör inte det.
JAG GÖR INTE DET.

jag har inget liv.
allt kretsar kring maten och träningen.
och inte ens där når jag resultat.

sedan jag bytte mediciner för lite över en månad sedan har jag märkt en otroligt positiv skillnad, alltså det kändes verkligen som natt och dag. dock har jag den senaste veckan märkt att jag sakta sakta börjat falla djupare tillbaka i gamla mönster och energinivåer igen. jag har varit duktig på att äta regelbundet den senaste månaden (om än för lite energi, men ändå oftast fått i mig 3-5 mål per dag och det är något jag inte klarat på egen hand sedan gud vet när, kanske fem-sex ÅR sedan?) men tex idag: har inte fått ordning på någonting. rörde på mig kanske lite väl mycket igår till förhållande vad jag fick i mig och idag när jag vaknade kom jag inte upp förrän 45 minuter efter att väckarklockan ring (brukar inte alls ha några större problem att ta mig upp på morgonen). blev lite stressd över frukosten, sen bestämde jag mig för att vila en stund innan dey var promenaddax. fastnade framför datorn, blev mer och mer stressad, "måste hinna ut och gå innan lunch!"
på något sätt hamnade jag med uteklädern på i köket, i skafferiet, i kylskåpet.
"mm, nybakt bröd.. bara lite, smaka lite, så nu räcker det! okej lite till, lite energi till promenaden kanske. okej, vafan gör jag nu? okej tänker att detta är ett mellis? att jag åt det nu ist för på eftermiddagen? äh, fan, hur stor brödbit ska jag ta till soppan sen då? äh! lika bra jag äter mackan nu så får det bara bli soppa när jag kommer hem!" ja.. osv osv osv.
slutade att jag kom ut en och en halv timme efter att jag smakat på den första brödbiten. i mitt huvud försökte jag att inte se det hela som en katastrof. "okej, men då var detta lunch.. och så kan jag äta soppan på mellanmålstiden sen så har jag ju ungefär fått i mig vad jag planerat ändå."
naiv/dum/äcklig/valfrittadjektiv som jag är, passde jag självklart att styra min promenad till en godisbutik och NEJ nej nej självklart sk jag inte handla till mig själv "åh men lite choklad på reabordet, åh några praliner, åh de här kan jag ge bort till min vän som ska hälsa på mig i helgen åh åh åh bla bla bla"
ja, jag går rakt in i mina egna fällor. dyr choklad som räckte till jag kommit ca hundra meter från butiken. det som inte åts upp tuggade jag och spottade ut. blä. 150 kr fin choklad.
gick hem och ville försvinna ur min kropp. la mig och sov, gick upp och åt, la mig i sängen igen till det var mörkt ute, gick upp och åt, bakade chokladmuffins.. bara för att?
gissar på att matmonstret ville ha sockrig kladdig smet.

ja. jag vet hur det går när jag tränar bort mina känslor och äter bort mina hungerskänslor. jag kan inte läsa min kropp för fem öre. vet att jag inte borde träna så hårt då jag knappt äter hälften av mitt behov. men tränar jag inte ökar ångesten något kolossalt och risken för att hetsäta skjuter i höjden. träningen är effektiv på så många sätt, den håller mig borta från att hetsäta, jag (monstret) blir nöjd över att bränna kalorier vilket gör det tusen gånger lättre att äta ochJAG blir glad av att träna (PÅ RIKTIGT, har sportat sedan jag var typ fem år, alltid varit igång, är en riktig tävlingsmänniska och älskar att utmana mig själv, både psyke och fysik. därför är det så himla tråkigt att det är SÅ strakt förknippat med ätstörningen, men samtidigt så starkt förknippat till MIG och var jag tycker om)

nu hr jag svävat ut i helt andra trådar, men iaf, har inte kräkts! det är positivt. känner mig också positiv inför morgondagen. ska planera den väl. känner mig peppad till en pigg och härlig dag. med regelbundenhet och aktiviteter och inköp av en digital våg. <3

mest ser jag fram emot att bevisa för mig själv att jag KAN, jag kan, jag kan ha en bra dag imorgon trots att det var en pissig dag idag. imorgon är ju imorgon och imorgon är en annan dag en ny dag,
eller hur?
:)

exakt på pricken, till och med på klockslag, när jag varit kräkfri i tre veckor bröt jag framgångssagan. förstår inte vad jag håller på med. är dum i huvudet. naiv. fungerar alltid såhär. det är en blandning mellan friskt och sjukt och oftast lyckas det sjuka dra vinstlotten.
ja, jag var ute igår. drack alkohol. jag minns inte sist jag var full och INTE hetsåt. och VARJE gång tänker jag "fanjävlaskitjävelskap DU ÄR JU DUM I HUVUDET DU KAN INTE HANTERA ALKOHOL NÄR SKA DU LÄRA DIG DET!!!??!?!?" sen håller ångesten i sig några dagar tills nästa tillfälle för alkohol kommer och jag tänker "äh JAG VILL ju faktiskt dricka, jag tycker om att gå ut med mina vänner, det är friskt och bra för själen att ha roligt och idag ska jag INTE INTE hetsäta, idag ska jag bevisa för mig själv att jag KAN ha kontroll även när jag är full"
nej. nej. nej nej nej. nej NEJ nej nej nej NEJ.
jag blir det matmonster jag är när jag har alkohol i kroppen. det enda jag tänker på är att jag vill hitta något att äta. vill INTE att någon ska följa mig till bussen, jag vill hellre bokstavligt talat gå och leta efter MAT PÅ MARKEN. kan säga att jag hittat både kebabrullar och hamburgare på trottoarer och i papperskorgar.

ja, jag är äcklig.

så, iallafall, gick och lade mig nyspydd efter att ha ätit mig igenom kylskåpet här hemma och med hemsk ångest. när jag vaknade i morse ville jag inte gå upp. var så jäkla besviken på mig själv och kände mig äckligast i världen.
hela denna veckan har varit svajig och mitt ätande har glidit mer och mer åt småätarhållet då jag inte fått till planering och det har varit mycket socker och överätning. men ingen kräkning. fram till inatt. dagen idag höll på att spåra eftersom det enda sättet jag kan dämpa ångest på är med mat. mer mat. mer mat.
visst är det komiskt att dämpa sin ångest över att man ätit med att äta ännu mer. mycket intelligent!

dock ger jag dagen godkänt illafall. har varit bakis som satan men lyckades tillslut, vid halv fem, ta mig ut på en powerwalk/joggingrunda på ca en timma. efter det kände jag mig lite lugnare.
längtar till imorgon då jag ska vara BENHÅRD mot mig själv. har insett att jag måste börja vara hårdare mot mig själv. det funkar inte att försöka behandla mig själv lite lagom snällt, jag måste VARA HÅRD.

små (lagom) regelbundna måltider är a och o. jag vet ju själv hur sjukt mycket bättre jag mår då jag lyckas få till det.

har länge funderat på att införskaffa mig en digitalvåg också (just nu har vi bara en såndär gammal icke-digital hemma). backar för det hela tiden, tror jag är så jäkla rädd för att inte gå ner i vikt. för att inte klara av. att gå upp istället. att veta exakt min vikt kan ge mig så aburt mycket ångest. samma sak med kaloriintag. jag räknar men undviker på något sätt att räkna exakt för jag är så rädd att fastna i siffrorna typ. fastnar jag i för små detaljer kommer jag inte kunna leva alls, jag kommer ha konstant hög ångest och då är jag rädd för att gå tillbaka till hestätningarna och kräkningarna direkt.

ja gud, flummigaste inlägget ever.
summan av kardemumman är väl iallafall såhär: jag hatar min kropp, jag vill gå ner i vikt och bli smal, för att göra detta måste jag våga lägga upp en plan och följa den, jag måste prioritera bort situationer jag vet jag inte kan hantera, jag ska köpa mig en våg i veckan, "återfallet" i natt var just bra ett återfall, det behöver och ska inte innebära att jag nu fortsätter med de extremt dåliga vanorna, UPP PÅ HÄSTEN IGEN! jag ska bli smal.

vill gråta. har inte kräkts på snart tre (!!!!!!!!!!!) veckor. är så jävla stolt. samtidigt kan jag plötsligt äta så lite som jag alltid strävar efter. maten smakar inte ens gott. allt är bara ångest omkring den. äter alldeles för lite och tränar varje dag men vikten står likt förbannat stilla på mina äckliga kilon. folk som äter betydligt mer än mig rasar i vikt och tränar inte alls. jag tränar hårt. vet att det inte är bra när man äter så lite som jag gör. men vågar inte sluta, eftersom jag står STILL i vikt när jag tränar hårt varje dag och äter så lite som jag gör nu. vad skulle då hända med min vikt om jag INTE tränade och åt? tänker hat-tankar mot mig själv och min kropp. orkar inte. vill sova. vill få äta. vill orka. vill leva. vill inte leva. vill vara smal. vill känna mig värd maten. jag orkar inte.

kommer jag någonsin kunna bli frisk på riktigt? de två senaste veckorna har, enligt mig (?), varit två riktigt bra veckor. två riktigt bra veckor innebär i mitt nutida liv att jag bara kräkt kanske fyra gånger, att jag inte fått tid och chanser till att hetsäta, att jag tappat ca två-tre kilor och att mina fickor och väskor varit fyllda med diverse mat som jag lyckats smuggla undan under måltider. DET är bra dagar för mig. för ätstörningen? vart finns jag? kommer jag någonsin kunna leva PÅ RIKTIGT? det värsta är att jag utåt sett antagligen verkar så frisk, jag tar en muffins för att det ska se bra ut, alla tror att jag äter men den hamnar i fickan. jag manipulerar. jag mår bra.