ångest kan ju se så olika ut. min ångest är oftast en "allmän ångest", skulle jag iallafall själv vilja kalla det, den liksom ligger och gnager och stressar mig hela tiden. mer som en stark oro. som lite för ofta är såpass kraftig att jag blir superstressad, desorienterad och förvirrad. handlingsförlamad med andra ord. har liksom ingen koppling mellan tankarna och känslorna och kroppen. går jag på stan kan det reultera i att jag tex går omkring i flera timmar, hit dit in och ut i mataffärer. köper grejer jag inte allt planerat eller borde köpa och småäter osv osv osv. jag tappar liksom helt bort mig i vad jag egentligen planerat och behöver göra.

men idag fick jag min första riktiga ångestattack på länge. min kropp var ivägen som vanligt och hindrade mig från att orka ta tag i dagen, låg i sängen och tänkte destruktiva tankar istället medan jag klickade mig planlöst runt på internätet. efter två timmar kom jag äntligen upp igen och plötsligt stod jag nere i köket och drog fram sak efter sak ur kylskåp och skafferi som jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle äta eller slänga eller vad jag ens egentligen höll på med (jag hade ju ätit frukost tidigare på morgonen). jag var inte hungrig men visste att jag någon gång under dagen skulle behöva äta mellanmål eftersom lunchen skulle intas senare med hela familjen för att fira farsdag. ja, oförmögen till att ta beslut så åt jag som vanligt lite av varje. paniken steg och när mamma bad mig hämta upp kyckling ur frysen att ha till senare, fastnade jag i frysen och började äta glass med en sked ur paketet. lyckades sluta och hatade mig själv. i nästa stund såg jag till att få med mig det andra glasspaketet upp på mitt rum där jag började tugga spotta tugga spotta. sluta nu sluta nu sluta nu!!! skrek hjärnan men kroppen fortsatte. jag ville skrika till mamma som var en våning ner att HJÄLP!! KOM OCH TA BORT GLASSEN FRÅN MIG!!! men vågade såklart inte. vill verkligen inte utsätta mamma för sådana situationer. tillslut lyckades jag springa ner med den och slänga in den i frysen.
allt som hittills hänt är en ganska "vardaglig situation" för mig. det händer ofta. med samma ångest. men, nu steg det. när jag lagt glassen i frysen började tårrna komma. sprang upp och låg på golvet och hyperventilerade. grät grät grät. äcklades. arg arg arg. grät. gick runt i cirklar i mitt rum. ville förgöra mig själv. skada mig själv. NU. NU NU NU. ville försvinna. ville skrika och somna och sova bort hela dagen. helst av allt ville jag bara vara tom tom tom.
tillslut tog jag mig gråtande ut (tog en stund för jag ville inte mina föräldrar skulle se jag var ledsen) på världens snabbaste och härligaste springtur. måste slagit personbästa i tid på den sträckan men brydde mig inte ville bara bli av men ångesten.

ja. jag kan tänka att det är piss att jag är så äcklig som verkligen inte kan hålla någon som helst kontroll på mig själv. sen kan jag faktiskt också tänka att det var så bra att det där ångestattacken fick komma. vanligtvis forstätter jag istället äta för att slippa känna. eller så hinner jag springa ut innan jag hinner känna. men idag KÄNDE jag. jag GRÄT. alltså jag gråter så himla himla sällan nu för tiden. två steg bak men ett steg fram?