glad dag
Så, ja. Bara jag får komma ut en halvtimma liksom så brukar ångesten slätas ut rejält.
Fick i mig lunch tidigare än vanlig tid och begav mig in för samtal för ätstörningsenheten. Vilket gick så bra! Dels kändes det skönt att så prata av sig, och att jag faktiskt pratade av mig. Träffade läkare och behandlare, båda tyckte jag kommit långt och att det var stor skillnad på mig från när jag först började där, för åtta år sedan. Vi pratade om remissen och ÄNTLIGEN ska den skickas iväg, nästa torsdag. Tack och lov.
Gick en sväng på stan och handlade med mamma. Eftermiddagen gick åt fix och pill och ikväll är det bara jag och mamma hemma. Vi har ätit jääääättegod lax, och jag åt hela. Hela! Det kanske låter som en dum grej MEN! för det första är lax fortfarande väldigt laddat, för det andra har jag som vana att skära bort en bit som jag alltid tänker att "det får jag inte äta". Gjorde samma grej idag. Men sen så tänkte jag: VARFÖR ska jag inte äta just den sista biten lax? Det är ju hur gott som helst och jag känner mig inte ens mätt. Kan du ge mig EN bra anledning till att slänga den i soporna?
Nej, just det.
Och så åt jag den.
På spåret och Skavlan står på schemat, mys mys!
det lilla ljuset
Tänk, tänk! Tänk. Tänker är det enda jag gör, måste sluta tänka och göra mer. Tanke, handling! Handling! Sen tanke, om det är en frisk och spontan handling. Åh, kära kära liv, jag vet att jag är påväg. Snälla vänta på mig. Jag vill vara med.
alltså nä
Dagen har spenderats i köket i princip. Mellan halv nio och halv tre åt och spydde jag och lyckades någonstans däremellan diska porslinet och smutsa ner det igen. Härliga, härliga liv. Jag orkar inte fungera såhär dysfunktionellt!!
solig söndag
Puss på er, hoppas ni har en bra söndag.
Ikväll börjar big brother föresten, jag måste kolla, trots att jag försöker inbilla mig att jag hatar såna dokusåpor, haha! Ska ni se?
ångesthantering och självförakt
eftersom jag kämpar för att vara totalt ärlig nu för tiden, i första hand mot mig själv men självklart mot mina nära och kära, så säger jag nu till mig själv:
du kräktes ikväll, du lyssnade på ångesten, du kämpade inte tillräckligt hårt för att stå emot. du KAN stå emot.
varför spydde jag?
eftersom jag åkt bil hela dagen har jag rört på mig noll komma noll noll meter ungefär (okej några meter från rastplatser hit och dit), eftersom träningen är den största och viktigaste kompensationen i mitt liv blir det olidligt jobbigt dagar så jag inte får röra på mig alls. jag rör fortfarande på mig för att få äta, inte tvärtom.
dock, så gick det ganska bra idag ändå, fram till kvällen. jag tyckte det var skönt att sitta i bilenn, det var fint väder ute, jag hade tom planerat in att äta lördagsgodis idag, plus b&j ikväll. men.. jag är nog inte riktigt redo för sådana saker än. smakade på ett par godisar, sedan kom ångesten. började räkna, tänka, hur mycket kan jag äta till lunch? behöver jag ens äta lunch? jag SITTER ju faktiskt bara. borde jag äta lunch? varför slår mitt hjärta konstigt? varför har jag sådan ångest? nä fy fan, godis, vad tänkte jag med? och sen har du tänkt dig b&j ikväll också? haha, just snyggt planerat. som om det inte kommer synas tillräckligt på dig att du ätit gott och inte motionerat sedan i tisdags! du kommer aldrig få den hjälp du vill ha, du vet att du inte är tillräckligt mager och ÄNDÅ tycker du att du ska få unna dig saker?
ja, där var det igång.. och plötsligt visste jag varken in eller ut. kunde inte urskilja om min kropp gav tecken på hunger eller ångest. kunde inte tänka logiskt. byggde upp ångesten mer och mer. vågade varken säga ja eller nej till b&j.
så typiskt att jag ska göra det till en sådan grej! bara för att jag bestämt att jag ska få äta det på lördagar, och ingen annan dag, så MÅSTE jag också göra det då. så ja.. där satt jag tillslut med den i knät. efter en ofullständig och ångestfylld middag. och började äta, ångesten fanns ju redan i kroppen och jag kunde inte alls njuta som sist när jag åt b&j. plötsligt kände jag att jag tappar kontrollen, tyckte jag ätit jättemycket, började äta mer, började fundera på om det ens var gott. fick panik och slängde in den i frysen. började äta ur ugnsformen från middagen, pappas mat med massa smör och grädde i. stoppade mig själv. kände mig äcklig. åt lite mer godis. tänkte "jag ska iallafall inte spy" kände hur det kom en stor tung mättnad. fick panik. började tänka på morgondagen, hur jag skulle kunna kompensera för allt det här. insåg att det kanske redan var kört. kände att jag måste måse kräkas, anklagade mig själv för att aldrig tänka efter före. och så kräktes jag. med skam i kroppen. för jag tycker inte det är okej någonstans. jag erkänner, jag tycker det är skönt efteråt, jag tycker fortfarande det är skönt att veta att ALL glass inte är kvar i mig. MEN, om jag jämför med vad det ger mig i längden? min kropp hamnar i total obalans, jag blir rädd för vad jag gör mot mig själv, min kropp har varit så otroligt svag på sistone, att spy är inga steg framåt alls. att spy är att förgöra sog själv. att spy är äckligt, att spy är fegt, en enkel men svår utväg. att spy är att skada sig själv, att skada sitt hjärta rent fysiskt, liksom resten av sin kropp, men också skada sin stolthet och sin person. jag är inte värd att spy, jag är värd den där jävla glassen.
ja, bla bla. självterapi. jag försöker bara peppa mig själv till att välja det friska, inte det sjuka hela tiden. de senaste dagarna har jag valt mycket friskt! har valt att njuta av maten istället för att anklaga mig själv för att ha ätit den.
så, vad kan jag göra imorgon för att få den dagen att bli bra? för att få mig att må bra?
ja, inte genom att varken kompensera eller straffa mig själv iallafall. det jag mår bäst av är att äta enligt matschema. kroppen får vad den behöver och jag slipper förhandla med mig själv. punkt slut.
peppen
jag ser så himla mycket fram emot att bli SPONTAN!
att DANSA!
att tänka på unga snygga män iställer för mat!
att ORKA!
ångesthantering
Jag försökte förbereda mig mentalt inför dagen, eftersom jag länge vetat att minst sex timmar av dagen skulle spenderas sittande i en bil. Jag har varit fruktansvärt trött i kroppen det senaste, och tyckte det var ganska skönt att bara sitta, efter ett par timmar kunde jag även börja läsa i min bok och höll fokus på läsningen. Under ett stopp på ett lunchställe (vi skulle bara ha kisspaus) to jag mig en titt på menyn, och tyckte det såg gott ut. Hade tidigare redan bestämt för att inte bråka med mig själv om lunchen. Idag skulle ja äta god och riktig mat.
När vi ca 40 minuter senare kom fram till vårt lunchstopp började stressen komma. Jag kände hur missnöjet började sprida sig i kroppen. Den här restaurangen hade inte alls lika bra utbud (=lunchalternativ som inte var ALLTFÖR läskiga) och inget fräscht salladsbord som det förra. Min mamma börjar fråga mig om det finns något jag kan äta. Jag blir irriterad, frågar varför JAG måste bestämma vart vi ska äta jämt. (suck.. för att det alltid är jag som får panik antagligen.) Lillebror vill promt ha hamburgare så vi går ner till det andra av två restaurangalternativ. Här finns ÄNNU färre alternativ, maten är verkligen typ "lastbilschaffis-mat" (tänk pyttipanna med ägg eller isterband med stuvad potatis). Mamma säger att hon och jag kan gå tillbaka till det andra stället. Jag säger att jag vill att alla ska äta tillsammans utan att stressa. Jag börjar få panik. Vad ska jag ha vad ska jag ha? Det finns kycklingsallad. Jag vill inte ha sallad. Är så trött på sallad. Vill ha riktig varm mat. Inte sallad. Jag skulle ju få äta god mat!
Beställer salladen.
Får panik. Tänk om de häller dressing på. PÅ salladen. Tänk. Hjälp.
Salladen kommer, jättemycket isbergssallad, gurka, tomat, majs och kall strimlad kyckling. En vit fralla.
- Vill du ha dressing till?
- Eh ja. Kan man få den brevid?
- Javisst.
Sätter mig vid bordet. Får ÄNNU mer ångest. Vill gråta. Vad fan är det här, det är inte MAT. 90 kronor för en massa isbergssallad som består till 95 % av vatten, plus lite osmaklig kokt kyckling. Jag vill ha mat!!
Fick i mig kanske 1/3 av allt. Det smakade ingenting. Saker flög över kanten. Ångesten var total. Sedan grät jag på toaletten i tio minuter. Mest över att jag är så jävla löjlig som inte ens kan unna min familj att få äta av sin lunch i lugn och ro utan att jag ska sitta där som en stor bebis och gråta över en sallad.
Ja. Varför, varför, varför?
Varför går min värld under så fort matplanerna inte går exakt som jag vill i mitt huvud. Hade sett en vegatrisk rispytt på stället vi stannade på tidigare, och hade hoppats att något liknande skulle finnas även på vårt matställe. Nu gjorde det inte det. Och jag ville dö. Blev arg, otrevlig och grinig. Mot min familj, som inte gjort mig något int alls.
Varför kan jag inte pga min ångest förmå mig att stoppa in EN gurkskiva i munnen? Medan jag nu ikväll, kunnat äta indisk mat i sås på grädde och smörpenslat bröd till. Varför gav den jävla salladen mer ångest än hela middagen nu ikväll?
Blir så trött på det här. När ska jag få börja njuta? När ska jag ens kunna tillåta mig att äta ordentligt? När ska jag sluta med att förtjäna allt jag äter? När ska jag sluta vilja leva på gränsen? Varför är alltid ångesten starkare än viljan just i stunden? Hur ska jag göra?
Haha, ja, jag och mina postitva inlägg.
Idag har jag verkligen inte gått många steg. Det är jobbigt. Men nyttigt. Det värsta med den här sjukdomen är att den aldrig tilllåter mig att vila. Så många gånger jag stannat hemma från diverse saker för att jag inte haft orken, för att jag känt att jag behöver vila. Men sen, så kommer den bara på en massa dumma motargument. "HA! Vila, du? Behöver DU? Du är bara lat! Du behöver inte vila, du behöver bara ta tag i dig själv. Tror du andra tjejer i din ålder bara SITTER en hel dag, tror du det? Du måste röra på dig. Du förslappas. Bla bla bla."
Ja, så var det den vilan. Då får huvudet ta smällen istället, och oftast har det slutat i någon form av självdestruktivitet. Idag försöker jag säga: åh, tack, skönt. Du får vila, varesig du är i nöd av det eller inte. Du får vila när du vill. Du behöver inte ha tagit ut dig till 110% för att få vila. Vila är ingen belöning, vila är gott."
tisdagspigg
Kan aldrig sluta förvånas över den här fula sjukdomen. När som helst, när man minst anar det, så inser man att den har tagit över ens tankar. Den lurar mig att tro att det är MINA val, MINA beslut, att jag faktiskt inte borde äta normalportioner och att jag inte alls är sjuk. Blä, fula fula matmonster! Jag måste bara säga att det blivit SÅ mycket enklare för mig att kämpa emot det sedan jag började se det som just en sjukdom, ett matmonster. Att skilja den från mig, riktiga mig. Innan tänkte jag jämt: "Jag får bara skärpa mig, det är mina egna tankar och jag styr dem. Det är jag som är svag."
Nu tänker jag snarare: "Är det här mina egna tankar? Är detta vad jag vill? Vad är vettigast? Är det rimligt att gå upp i vikt bara för att frukosten var lite större idag? Matmonstret vill luras!"
Ah, typ.. hahah. Det blir så svprt att försöka förklara sina tankar ibland.
Idag ska jag iallafall ge mig iväg på ett danspass, har inte tränat på gym på flera veckor nu. Jag vet att det till stor del är monstret som säger att jag MÅSTE träna, men, i detta mellanläge som jag är nu har jag sagt till mig själv att jag får träna ibland, så länge jag kämpar på med att sköta maten. Det får liksom inte bidra till att jag varken äter mindre, eller börjar hetsäta. Och just dans, jag (JAG) mår så himla bra när jag får dansa. Det är verkligen liv för mig!
Hoppas ni mår bra alla fina kämpar, ska börja skriva lite oftare och lite mindre förvirrade inlägg, haha.
Puss!
ps:
idag sa min läkare, som jag gått hos mellan att jag var tretton och arton år: du har ju redan fått så mycket vård, så mycket hjälp, varför skulle det här hjälpa dig nu?
FÖR ATT JAG FÖR HELVETE VILL BLI FRISK, NU, PÅ RIKTIGT! FÖR ATT JAG ÄR ÄRLIG MOT MIG SJÄLV NU OCH FÖR ATT VÅRDEN JAG FÅTT INNAN INTE VARIT TILL NÅGON HJÄLP FÖR MIG.
ville jag skrika och gråta i hennes ansikte. men det gjorde jag inte, jag pep nog mest något som jag inte ens minns nu längre.
återkommer senare idag, ska komma på något att göra för att peppa till mig.
puss på er.
score
Har insett att jag absolut inte har någon lust att tvinga mig ut på någon promenad idag. Synd bara att det skulle ta två timmars hetsätning för att inse det.
livet
Det är helt sjukt att det väntar en framtid i frihet där framme. Och ja, jag är säker på det, den här gången. Jag är livrädd, men tvärsäker. Jag tänker förinta det lilla monstret, den har tappat all sin charm för mig.
en bra dag?
Idag har varit en bra dag.
En bra dag i mitt liv nu för tiden är en dag då:
jag kan somna om efter att ha vaknat vid halv fem på morgonen.
jag kan hålla ångesten i schack genom att ha ta en joggingrunda på förmiddagen. Den enda formen av fysiskt kompensation idag.
jag, till största mån iallafall, klarar av äta alla mina måltider sittande.
då jag inte spenderar hela dagen i köket för att vara nära mat, smaka på mat, hålla mig undan från att smaka på mat, utan klarar av att spendera några timmar på mitt rum. Och göra något som inte alls har med mat att göra.
jag inte börjar hyperventilera av ångest för att det är pappa som lagar middagen.
jag klarat av att stå emot både hetätningssug och kompensationssug.
Det är en bra dag i mitt 21-åriga liv nu för tiden. Om ett år ska en bra dag vara en dag då inte mer än, ja, kanske 20% av mina tankar ägnas åt mat. Det är helt sjukt att jag kan låta maten ta en så stor del av mitt liv. Den har tagit hela min tonår. Jag är så sjukt glad över att jag äntligen satsar på att ta mig ur det här på riktigt.
Så, i min vanliga dagbok skriver jag alltid en lista som heter
ALLA GODA TING ÄR TRE!
så här kommer min dagens
ALLA GODA TING ÄR TRE:
1. Kände ingen stress i morse när jag vaknade, valde att andas och göra iordning frukost i lugn och ro. För varje gång jag står emot stressen, ångesten och hetsen så blir det lite lite lite lättare att göra det även nästa gång. Good thing!
2. Har haft en fin sms-konversation med en klasskamrat. Hon berättade en sak som gjorde mig så glad att jag brast ut i storgråt (haha hormoner!). Känner en morot inför framtiden.
3. Stod på mig när de ringde från kommunen och sa att jag egentligen var tvungen att starta en kontakt hos psykiatrin i minn kommun för att få söka den vården jag tänk. Jag sa att det väl måste gå lika bra, om än inte bättre, att få en remiss och tillförlitlig diagnos av en läkare på en ätstörningsenhet, som jag dessutom har gått hos sedan jag blev sjuk. Hon om någon känner väl till min sjukdomshistora och problematik! Tack vare att jag stod på mig gick hon med på det, tillslut. Good thing!
söndagsbabbel
För första gången kände jag mig också riktigt ledsen över att jag nu hoppat av skolan. Hittills har jag mest varit glad och stolt och tänkt på mitt liv, som jag ska vinna tillbaka. Missförstå mig inte, jag är säker på att det här är rätt beslut, men när jag såg en väns klassfoto på facebook så insåg jag att jag inte kommer vara med på min klass klassfoto. Jag är inte med i denna årgången längre. Tänk allt jag missar, mina vänner strävar framåt och kommer framåt, jag står här och stampar, men det där jävla monstret på axeln. Så mycket jag missat, så mycket jag missar, så mycket av allt jag förnekar mig själv. Så mycket jag förstört. Ibland känns allt så tungt. Det läskigaste är rädslan som kommer ibland, hur försörd är min kropp egentligen? Kommer den kunna repa sig? Kommer jag kunna repa mig? Hur mår min kropp nu?
Åh, lilla liv, gör mig inte besviken. Jag är på väg.
livsenergi
Har ju svårt med att komma upp i normalportioner, men idag till lunchen tog jag tag i det och lade upp ordentligt med pasta och pastasås till lunch. Sen åt jag upp ALLT! Höll på att leda över till hetsätning efteråt men jag stoppade det. Hurra! Och gott var det, och jag känner mig inte dömätt som jag alltid är så rädd för att bli. Varför är jag så rädd för att ge min kropp tillräckligt med energi? Varför är jag rädd för att vara pigg, glad och full av energi? Jo, för då känns det som om man MÅSTE prestera, göra grejer, vara överallt och orka allt. Jag vet att sjukdomen till stor del är ett skydd för att slippa krav jag inte vill ha på mig. När jag känner mig hungersvag osv behöver jag inte ställa alla dessa krav på mig själv, bara då har jag rätt att vila. Hur dumt!
Åkte in till stan i morse för att jag trodde jag hade läkartid idag, efter att ha suttit över en halvtimma i väntrummet ringde jag min pappa som sa "ja hon sa på torsdag, men hon kanske menade NÄSTA torsdag.." Vilket hon gjorde. Så jag gick och köpte mjöl och jäst, tänkte få till de där bullarna! Jästen saknades ju förra gången, så då fick det bli en plåt kärleksmums istället.
Solen tittar fram, åh! Förut ösregnade det.
Nu ska jag vara solig. Puss!
lite ljusare tankar
Efter den.. ja, inte alltför roliga gårdagen, peppade jag upp mig själv och tillbringade kvällen till att planera lite av mina närmaste dagar. Så skrev ett matschema jag ska försöka hålla, plus att jag skrev ner en lång lista på saker jag kan göra om dagarna och filmer jag vill se.
Tiden och mättnaden efter frukost tycker jag är förskräckligt jobbig att handskas med, därför bestämde jag mig för att sysselsätta mig med något = åka in till stan. Bort från mat, kylskåp och datorer! Så förmiddagen har jag tillbringat med att låna massa böcker, filmer och spontanshoppat för 1500 kr på H&M. Oj oj! Jag som inbillat (försöker inbilla) mig själv att jag inte gillar att shoppa, heeeeeheeeee.
När jag kom hem lagade jag lunch. Som bestod av utmaningslunch! Pasta! Har inte lagat pasta till mig själv sedan.. jag minns inte när. Gjorde en curry/kycklingröra till, det var verkligen HUR gott som helst. Så många smaker jag glömt av. Tycker fortfarande det är läskigt när saker smakar så gott, är så rädd för att få alldeles för stor aptit, liksom. Att jag ska börja äta äta äta och inte kunna stoppa mig.
Är lite osäker på pasta portioner dock, om man äter tex tagliatelle, eller spagetti, hur mycket är en "normalportion" ungefär?
Puss!
blä
Det svarta hålet, där har jag väl varit idag ungefär. Ringt en massa samtal och gråtit på mitt golv. Blir så ledsen på vården. När man för en gång skull i hela livet lägger ner all sin tid, ork och energi (alltså på riktigt, jag har avslutat hela mitt liv för att ta tag i skiten) på att bli fri, så möts man av mer motstånd än hjälp från sjukvårdens sida. Tacka gudarna för att jag har en familj och en naiv hjärna som ändå tror att allt ska bli bra till slut.
