Idag är en lite ledsen dag. En jobbig dag. Har haft extrem ångest för nattens bravader, vilket innehöll alkohol och hetsätning och kräkning. Jag blir så ledsen på mig själv. Jag tror att jag det senaste året kanske druckit alkohol max tre gånger utan att jag avslutat kvällen med att straffa mig själv med att hetsäta och kräkas. Det är aldrig kul att vakna upp morgonen efter kan jag säga. Det är tråkigt att jag (matmonstret) inte kan tillåta mig själv att dricka alkohol ens, i goda vänners lag. Jag undviker för det mesta nu för tiden att ens gå ut alls, eftersom jag inte kan hantera det (än). Men jag är ju tjugoett och vill inte missa mer, jag vill få dansa och hångla och skratta. Jag vill göra allt det och kunna njuta av det, inte anklaga mig själv och straffa mig för att jag släppt på kontrollen.

För första gången kände jag mig också riktigt ledsen över att jag nu hoppat av skolan. Hittills har jag mest varit glad och stolt och tänkt på mitt liv, som jag ska vinna tillbaka. Missförstå mig inte, jag är säker på att det här är rätt beslut, men när jag såg en väns klassfoto på facebook så insåg jag att jag inte kommer vara med på min klass klassfoto. Jag är inte med i denna årgången längre. Tänk allt jag missar, mina vänner strävar framåt och kommer framåt, jag står här och stampar, men det där jävla monstret på axeln. Så mycket jag missat, så mycket jag missar, så mycket av allt jag förnekar mig själv. Så mycket jag förstört. Ibland känns allt så tungt. Det läskigaste är rädslan som kommer ibland, hur försörd är min kropp egentligen? Kommer den kunna repa sig? Kommer jag kunna repa mig? Hur mår min kropp nu? 
Åh, lilla liv, gör mig inte besviken. Jag är på väg.