Det gick bra idag! Behandlarn jag fick prata med kändes väldigt trygg och upplägget verkar mycket vettigt.

På vägen hem fick jag däremot världens största ångest, blev så himla arg, rädd, äcklad, ledsen och besviken på mig själv. Jag vet inte vad egentligen. Men jag började som vanligt gå igenom vad jag sagt under mötet osv, och märker hur himla himla mycket jag skyddar sjukdomen. Det här är nog mitt allra största hinder, att jag inte vågar visa mig svag. Att jag alltid ska försköna verkligheten. När jag får frågor som: vad äter du på en dag? hur mycket kalorier? Hur mycket tränar du? Känner du att du är besatt av din vikt och kroppens utseende? så svarade jag med svar som sa ungefär "ja det är jobbigt men SÅ illa är det inte." Jag tom plussade på lite när han frågade om min vikt, jag plussade på femhundra kalorier på frågan om mitt dagsintag. Hallå. Detsamma när jag pratar med vänner, det är alltid "jo det har varit sjukt jobbigt/det var så himla illa - MEN NU har jag kontroll." Ungefär så.
Varför gör jag så? Varför kan jag inte vara helt ärlig? Det måste vara något försvar både gentemot mig själv och den jag pratar till, men varför varför varför på ett bedömningssamtal där min framtida vård avgörs. Varför går jag dit och skyddar det jag kommit dit för att få hjälp för? Jag tror jag är rädd för att de ska tänka att jag är en dålig ätstörd, helt ärligt, att jag aldrig är tillräckligt illa ute. Vilket är dumt att tänka för JAG är ju där för att JAG ska få hjälp och kunna bli frisk, inte för att bevisa för någon hur självdestruktiv jag kan vara.
Något att jobba på, ja!

Iallafall, imorgon ska jag ringa dig för att tacka ja till behandlingen. Inom ett par veckor är jag där.

Ih, är så jävla nervös! Vet inte varför egentligen, har ju väntat på den här dagen i flera månader, och jag har överlevt dessa månader, och jag kommer överleva imorgon och saker kan bara bli bättre och bättre och bättre. Och bra, tillslut. Bra som i att våga leva på riktigt. Tror det som stoppat mig hittills är att när jag väl kommit till det stadiet då mat/träning/kompensation inte tar upp alla mina tankar, utan när kanske 25 procent får sväva fritt, så kommer alla de där andra känslorna och tankarna upp. Alla de där som var jobbiga från början, men som jag trängt undan med maten. Då blir jag rädd, för jag tror att "jaha, det är såhär jag ska gå och känna resten av mitt liv. jävla kul" Eller, trodde!! Trodde, för jag har insett att nä, sådär behöver jag inte heller gå och känna resten av mitt liv. Det där är tankar som också går att arbeta med, som går att leva med och förändra förhållningssätt till. Jag måste bara våga möta mina rädslor, de riktiga rädslorna. (Ja ja nu låter det himla simpelt, och jag har själv hört det många gånger förut, men jag har nog aldrig förut velat inse vad mina riktiga rädslor är.)

Älskar att när jag väl börjar skriva så kan jag gå on forever and ever. Det ska jag inte tråka ut er med ikväll.
Håll en liten tumme för mig imorgon (en liten tumme för att jag ska.. ja, komma hem levande och peppad!).
Puss på er alla kämpar!

Nu är jag dålig på uppdatering igen! Det snurrar mycket i huvudet. Veckan har varit jobbig med hetsätningar men måndagen var värst och sedan har det blivit bättre och bättre dag för dag. Vet att jag fortfarande äter för lite i övrigt och att det är det som leder till hets.

Har också lite funderingar över bloggen. Hur jag ska fortsätta med den, om jag ska slå ihop den med min "vanliga" blogg. Den vanliga bloggen har jag inte velat använda till att skriva om mina ätstörningar alls förut.. men jag vet inte, tror det kanske är ett nästa steg för mig. För att vara ärlig.

Det som mest tar min tid och gör mig nervös just nu är att jag ska på bedömningssamtal på tisdag. Är så SJUKT nervös. Har hela tiden tankar i mig som säger att jag inte är tillräckligt sjuk. Att de kommer tycka jag är för frisk för att få komma dit. För stor, inte har en tillräckligt låg vikt, inte spyr tillräckligt mycket, inte passar in i kriterierna för den rätta "ätstörda". Att de, om de tar in mig, gör det för att vara snälla. För att de tycker synd om mig som inte riktigt nått hela vägen. Vägen till vadå? kan jag fråga mig.
Det är nu jag kommer in i stadiet att känna mig som en dålig ätstörd. Varför? Jo, jag är en dålig anorektiker för jag svälter mig inte, jag har börjat tillåta mig äta ost på smörgåsen ibland och jag äter flera mål mat om dagen. Jag är en dålig bulimiker för jag planerar inga hetsätningar i form av att gå till affären och köpa glass bröd ost, de bara kommer, och jag äter inte så stora mängder som jag vet att "riktiga" bulimiker gör. Jag är en dålig ororektiker eftersom jag dragit ner på träningen och inte längre vågar träna hårt varje dag, Jag är trött och har ingen ork till hård träning.
Att aldrig nå riktigt fram. Att aldrig bli tillräckligt sjuk.
Jag vet att detta är elaka sjuka tankar. Men ja.. jag vet inte, det är så jag känner. Känner mig som en dålig ätstörd, som liksom inte når hela vägen.
Trots att mina tankar kretsar kring mat 98% av dygnet, trots att jag får ångest och panikattacker både av att vara utan mat och av att tvingas äta, trots att jag vill ha hundra procent kontroll över min egna matlagning och ätande, trots att jag fryser ända in från benmärgen och ut i fingertopparna, trots att jag undviker alla sociala situationer jag kan för att jag är rädd för att svimma/att få en panikattack/att utsättas för matsituationer, trots att frukosten tar över en halvtimma för mig att förbereda och typ fem minuter att äta, ibland fem minuter att förbereda och tre timmar att avsluta, trots att jag hoppat av min drömutbildning för att jag inte såg någon glädje i den alls utan bara ville träna, så kan jag inte se att jag skulle vara värd att få behandling på behandlingshemmet.

Jag är värd det, hallå, tio missade år.
Jag är värd det.
Jag är livrädd.
Känns som om jag måste komma dit och bevisa att jag är värd det. Hur ska jag bevisa det? Varför är det så mycket enklare att komma dit och väga 36 kilo och säga, hjälp! jag vill upp i vikt!
Nu känns det som om jag måste säga: hjälp! jag vet att jag inte är så smal, men jag vill ha hjälp med mina tankar! de ÄR förjävliga, jag lovar!

Ah, dessa ständigt pågående samtal i huvudet, suck! Försöker bara bli av med min nervositet.
Fick förövrigt en matlista från min behandlare som jag skulle fylla i under helgen. Har inte vågar fylla i en enda grej. Jag småäter ju bara hela tiden. Känns som om de kommer titta på mig och tänka 'sa du inte att du tyckte det var JOBBIGT att äta?'
Alla ni andra verkar vara så bra på det där med matlistorna! Jag tycker det är asjobbigt. Får ångest bara över att tänka på att se vad jag stoppat i mig. Hur gör ni?

Måste asvluta positivt iallafall. Trots alla jobbiga känslor och nerver så ska det bli SÅ SKÖNT att ÄNTLIGEN få komma på bedömning. Som jag har väntat! Och jag känner ibland att jag fylls an energi. Och jag har lust! Lust till saker! Vill komma ut! Vill träffa folk! Vill se världen! Vill leva! Det ska bli så härligt.

Har ett litet dilemma, angående det här med alkohol. Minns ju som sagt inte sist jag drack alkohol utan att det ledde till hetsätnig under natten, eller i "bästa fall" dagen därpå. Efter varje gång hatar jag mig själv, bannar jag mig själv och säger "jag kan inte hantera alkohol, jag borde sluta dricka." Kanske borde jag sluta dricka. Kanske inte. Jag vet inte.

Just det här "nä nu ska jag inte dricka på minst en månad, då jag kan hantera det!" leder till ett förbud. Och i min bulimska tankevärd är ju förbud till för att brytas. Tyvärr. Jag VILL ju kunna dricka alkohol utan att få ångest. Jag har ju roligt. Jag super mig inte medvetslös. Jag kan bara inte tillåta mig den njutningen, de kalorierna.

Mitt dilemma gäller den stundande lördagen. Det gick ju dåligt i lördags. Efter det har jag tänkt "nä, nästa helg måste du vara nykter. Du kan inte dricka två helger i rad, så onödigt!!" Men samtidigt, kanske det är just det jag bör göra, för att bevisa att det någon gång går att dricka en gång till. För att denn gången inte måste blir som den förra. För att avdramatisera det hela. Som ett barn som varit nära drunkna, då ska man ju bada med dem så snabbt som möjligt igen, annars blir det där vattnet världens största och hemskaste grej.
Så.. ja. Kanske borde ta och prata med min behandlare om det på fredag. För jag vet verkligen inte vad som är klokast just nu.

MEN! inte att förglömma varför denna dagen, trots allt, varit förjävla bra. Den bästa dagen på länge!
Som sagt så har jag hetsat (jag kallar det hetsa, trots att det inte faller in i just normen för hetsätningat kanske, på så sätt att jag inte äter liter och kilovis med mat och föda. jag äter lite av allt, direkt ur skålar och byttor och påsar och frysrum och kylskåp. Sväljer så lite som möjligt (för jag vill vill verkligen inte kräkas) och spottar i vasken och papperskorgen. Men ja, hetsa; för det är just vad jag gör: äter under hets.) varje dag efter frukost, i säkert två veckor nu. Men idag! Idag åt jag min frukost, gick upp och satte mig på mitt rum och plöstligt låg hela dagen framför mig. Efter en timme tog jag mig ut i VÅREN, solen gassade och jag gick på en riktigt lång promenad. Första halvtimmen gick jag och bara lyssnade till naturen och fågelkvittret. Resten av vägen hade jag p3 i lurarna.
Väl hemma tog jag ett glas c-vitamin (utan att smaka på NÅGOT ur skafferiet!!!!) och mina järn- och kalcuimtabletter, en filt, en kudde och boken Bulimibibeln och satte mig ute på trappan och läste i en halvtimme.
Lagade lunch, det var tufft men klarade av att inte äta alltför mycket innan den var färdiglagad. Satte på en film och tittade på nästan hela medan jag åt. (Försöker köra med "sitt-timmar" efter de stora måltiderna nu, för att undvika kompensation.)

Förstår ni! Förstår jag! Hur skön en dag kan vara! Hur mycket man faktiskt får och hinner göra! Och när detta var klart var klockan inte ens halv tre. (Här följer den lite sämre biten av dagen, men den nämner vi inte i detta inlägg.)

Men, ni har inte hört det bästa än!
Vid halv fem fick jag ett samtal. Min remiss är skickad. Förhoppningsvis får jag komma på bedömningssamtal nästa vecka. Nästa vecka! Äntligen händer det grejer.

Idag var en alldeles underbar dag. Fram till en tidpunkt runt klockan fyra på eftermiddagen. Då jag fick för mig att ställa mig på vågen. Hade haft en mindre hets och druckit en massa lightsaft precis innan. Så visste att vågen inte skulle vara snäll mot mig. Men på något sätt känns det bättre att väga mig när jag "har något att skylla på" än att ta en morgonvikt. Tar i princip aldrig morgonvikt, kan inte hantera att morgonvikten skulle vara lägre än sist jag vägde mig.
Så, ställde mig på vågen. Efter det har jag känt mig tjock. Kollat på bilder av mig själv. Hatat. Undrat vad det är föl fel på mig och min kropp. Ska jag verkligen aldrig få njuta?
Satt med familjen när de fikade semla. Ja, semla, som jag har på min mål-för-detta-året lista. Hade förvanat mamma redan igår att det nog inte skulle gå. Inte med de senaste veckornas ångest och hets. Hade inte kunnat hantera semlan utan kompensation.
Så nu satt jag där med mitt kaffe istället. Ville gråta för att jag inte kan äta. Just nu är jag svag, jag tror helt seriöst jag kommer gå upp en massa av semlan plus att det skulle bli startskottet för dagar av sockerätande.

Har gått upp fyra kilo sedan jag flyttade hem. Fyra kilo. Genom att äta ungefär mängden av ett halvt matschema. Närmar mig ett helt. Fyra jävla kilo. På hetsätningar. Fyra kilo. På att sluta träna på gym. Ändå motionerar jag forfrarande varenda dag. Jag blir så rädd. Känner mig tjock. Undrar vart det här ska få ett slut? Kommer jag någonsin få njuta av god mat (och inte bara av magert kött och grönsaker) och kommer jag någonsin få känna mig bekväm i min kropp?

Har varit deppig i några dagar (veckor? månader?) nu. Drack alkohol i lördags vilket jag ännu inte kan hantera, vilket slutade i hets. Hittade en nästan oäten kebabrulle på marken på vägen till bussen. Det var startskottet. Kände mig som världens äckel. Plocka mat från marken. Och det är verkligen inte första gången.
Ja.. alltid jobbigt efter att ha druckit alkohol. Speciellt om jag hetsat på natten. Kroppen är helt ur balans. Äter heltokigt men det märks inte. Är inne i en period av mycket motion och dåligt ätande. Vet att det snart tar ut sin rätt. Kommer bli svag och kostant hungrig.
Pratade iallafall med mamma lite nu på kvällen. Kändes som det bästa i världen. Som jag sagt tidigare så är min svaga punkt just den att jag aldrig kan berätta om hur jag mår, om inte någon frågar, och att be om hjälp tillåter anorexin mig fortfarande inte att göra. Men idag, när mamma satt sig brevid mig i sängen, hon sa att jag såg sett lite deppig ut det senaste. Jag svarade inte. Visste att om jag öppnar munnen nu öppnas hela jag. Tårarna brände bakom ögonlocken.
"Funkar det med maten nu på dagarna då?"
"...
NEJ!!! JAG HETSÄTER HELA TIDEN!"
*sjutusen ton av ord och tårar*
Och där kom det. Tack och lov. Så jävla svårt är det ju faktiskt inte. Vet inte varför jag alltid måste samla på mig allting tills det svämmar över.
Hatar att göra mamma ledsen och orolig, men jag måste kunna be om hjälp. Jag måste kunna hitta vägen till där jag känner att det är sjukdomen och inte jag.
Bad mamma om bättre planering iallafall. Jag blir så himla ångestfylld och nervös av att inte veta något. Då börjar jag direkt småäta. Nu ska jag bannemig ge mig fan på att klara morgondagen utan hets, med regelbundenheten.

Tänker på för sex veckor sedan. När jag tog det stora beslutet. Vilken motivation jag hade. Tyvärr håller motivationen mest bara då jag känner mig smal, då jag vet med mig att jag ätit dåligt länge. Då är jag VÄRD att äta igen. Nu känner jag mig bara plufsig i hela kroppen. Äcklig. Men, ja: KÄNNER. Inte ÄR.

Idag var jag på andra mötet hos min behandlare. Var konstigt nog nervös hela morgonen, Kände hetsätningssug. Var otroligt ambivalent vid frukosten. Lagade en portion gröt som jag slängde. Lagade en till. Som jag åt.
Mötet var jobbigt, och bra. Bra för att jag vill och kan prata om det, jag tvingar mig själv till att försöka vara så ärlig som möjligt. Det ligger väldigt mycket i min natur att på något sätt alltid försöka förmildra mina omständigheter. Det är ett slags skydd för både mig själv och för min omgivning. Jag har liksom aldrig varit den som gjort en scen vid matbordet, eller sagt till mina färldrar att jag VÄGRAR äta något, eller sagt att jag bara ska äta lättyoghurt osv osv. I sådana fall har jag istället smugglat undan maten och sedan tagit ut ångesten på mitt rum, i löpspåret osv, låtsas ätit saker, allt för att skydda min omgivning. Och mig själv. Jag vet att detta är ett av anledningarna till att jag fastnat i det också, för att jag aldrig tagit ut den så mycket på min omgivning. Jag tror fortfarande inte ens att mina familj kan se hur varje timma är en kamp med och mot maten. Samtidigt som jag fortfarande inte kan hitta någon logik i att jag ska sitta och gnälla och gråta och skaka och skrika och ställa dumma frågor till mina nära och kära. Det skulle bara tynga dem.
Iallafall, att vara ärlig mot mig själv och mina behandlare är nu a och o! Vi pratade mycket om hur jag hanterar min ångest. Det känns så konstigt. att för första gången på åtta år få konkreta tips på hur jag ska hantera den. Och VAD den egentligen är. VARFÖR har ingen pratat med mig om det här innan? eller har jag varit alldeles för upptagen av annat för att ens uppfatta det i sådana fall? Min förra pyskolog var alldeles för babblig, pratade på i timmar, bokstavligt talat. Hon ville så mycket men på något sätt var det mer hon i den resan än jag. Haha, ja gud, var alltid helt slut i hela huvudet efter att ha varit där. Och inte pga att jag bearbetat något av mitt egna i mitt huvud, utan efter att ha lyssnat på hennes historier.

Trött på min svartvita känslokarta. Min hunger är likadan, antingen känner jag mig helt fylld, eller helt tom! Jobbigt. Få in det regelbundna var det ja. Vänta ut ångesten.
Rörigt inlägg: check!

Här kämpas det på! Jag försöker att för tillfället inte spendera alltför många timmar framför datorn om dagarna. Jag har insett att det i mitt nuvarande tillstånd bara stressar upp mig (herregud jag kan inte välja mellan två olika yoghurtar utan att hamna i ett moln av ångest och kaos, hur ska jag kunna sortera mig genom ett internet fullt av oändliga möjligheter?) och gör mig allmänt förvirrad och om möjligt ännu mer ångestfylld.
Har den senaste veckan haft det mycket kämpigt med överätningar/hetsätningar i princip varje dag efter frukost, och därpå mycket ångest. Men jag ger inte upp! Är glad att jag lyckas stoppa det till de inte ALLTFÖR STORA mängder de ändå till syvene sist blir, och framförallt: att jag inte kräks! Nu har jag varit kräkfri i åtta dagar, imorgon blir den nionde.
Idag har jag haft en jättebra eftermiddag! Tog mig in till stan, träffade en kär vän på bussen, berättade om min nuvarande situation och hon berömde mig för min modighet. Hon frågade "är det här på ditt eget initiativ eller på någon annans?" "helt på mitt eget" sa jag. Helt på mitt eget! Älskar hennes ärlighet och hon sa "vad bra, du har alltid varit den här "duktiga flickan", utåt liksom, inte vågat visa svaghet". Och ja.. det är så sant. Och jag vet att jag alltid försökt hålla det där uppe, och att jag verkligen inte är ensam om det där.

Sedan jag började vara öppen med min sjukdom, och sedan jag började berätta om den för folk, så har allting, hela min kamp, blivit SÅ mycket lättare! Jag menar verkligen inte att det är lätt nu, men det känns som om en stor hård grusklump har ramlat från mitt hjärta. Det är jag MOT sjukdomen, inte med. Och som en klok, kär vän sa när vi pratade om det en gång:
"Det är det som är grejen, det handlar inte alls om "aww tyck synd om mig" utan "därfor är jag den jag är"! Detta formade mig till vad jag är idag."

Iallafall, efter bussåkandet hälsade jag på både min faster och farmor. Åh, så himla roligt! Och roligt att se hur glad farmor blir för besök, hon gråter varje gång man går därifrån nu för tiden. Håhå.
Väl hemma åt jag mammas köttfärssås med spagetti, herregud, så mycket godare än mina egna försök till någon sorts nyttig och näringsrik mat.. åh, munorgasm!

Igår låg jag och läste "normal och fin" och fick då för mig att jag idag skulle äta vad jag var SUGEN PÅ, vad min kropp VILLE HA istället för vad jag tycker den BÖR vilja ha. Dock insåg jag ganska snabbt att jag har en bit kvar till att vara där. Eftersom jag fortfarande har svårt för att ens känna hunger och mättnad, och än mindre veta vad JAG gillar och vad ANOREXIN gillar, så tror jag att matschemat måste vara min bästa vän ett bra tag till. Tills kroppen vant sig vid att den får näring, och bra näring. Tills den fungerar. Sen kan jag ge mig in på att följa sug och begär, ännu funkar det inte riktigt.