heja mig
Är helt slut. Har förstått hur mycket ork och energi den här resan kommer kräva. Och på måndag ska jag vara tillbaks i skolan, tillbaks i den kalla lägenheten där man ätit kvarg lite för mycket. Där jag nu ska klara att själv införa sex måltider per dag. I klassen där jag ska var den starka ätstörda, och låta den andra ätstörda tjejen i klassen gå utan att äta hela dagarna i ända. Det är så fruktansvärt jobbigt. Känns som om det blivit en liten tävling mellan oss. Vet inte hur den uppstod, den kanske bara finns hos mig. Men jag känner mig så jävla äcklig och som en "DU-är-ju-inte-sjuk-du-ÄTER-ju!!!"-tjej. Blir så arg på henne. Vågar inte prata med henne. Jag är inte tillräckligt stark än. Ser ingen annan? Hon äter ju ingenting. Sen pratar hon om hur mycket hon ääääälskar smör osv osv. Been there done that för typ SJU år sedan när jag ljög för mig själv ofantligt mycket.
Men, självklart, jag vet och inser att jag inte på något sätt har rätt eller anledning att gå omkring och hysa agg mot henne. Men.. blir mest arg på mig själv eftersom jag blir så otroligt svag i de situationerna.
Dagen har varit mycket krävande. Först frukost tillsammans med en vän. Var urmysigt men har inte lärt mig hantera situationer med så många valalternativ än som ett fulldukat frukostbord innebär.
Sedan, var inne i stan med mamma och bror vid lunchtid, hade inte planerat dagen alls väl och de andra blev spontanhungriga och gick till Max. Jag fick spontanpanik och stod framför menyn i sjuhundra år ungefär. Tänkte först att "nä vad fan håller dom på med, jag ska FAN inte äta något härifrån" sedan "men, skärp dig nu F. hur ska du kunna gå i affärer minst två timmar till? du ÄR ju faktiskt hungrig, och vill du bli panikhungrig och få panikångest istället? nä, tänkte väl det."
Så, efter mycket om och men beställde jag falafel. Fick ångest när jag förstod att den var friterad. Men, den var gudagod. Åt så gott jag kunde.
Anledningen till all underliggande ångest under dagen tror jag grundar sig i att ja vet vad som väntade på kvällen:
hemmgjord pizza. Och, ja visst. Det var JAG som önskade detta, för en vecka sedan när jag kom hem helt utsvulten och såg fram emot att äta allt jag inte ätit på svinlänge nu när jag äntligen skulle tillåta mig det.
Hade helt glömt bort ångestens kraft.
Men, som sagt, JAG hade önskat det. Hade inte riktigt räknat med att kvällen innan hamna i en situation där jag fick äta både matpaj och kladdkaka. Har under flera gången under dagen varit millisekunder från att säga till mamma att jag nog ångrat mig. Att jag nog ska äta något säkrare, att jag inte klarar detta idag. Men, jag gav mig fan på det!
Tyvärr slutade det med gråt på toaletten innan måltid, gråt under måltid och gråt efter måltid. Det uppstod bråk vid middagsbordet (innan jag hunnit sätta mig, som jag inte var involverad i) vilket jag tycket var skitjobbigt. Jag som verkligen sett fram emot att få sätta mig ner med min familj och visa mig själv och dom att det här, det går faktiskt. Men det gick inte. Inte där. Tog med mig min pizzabit till mitt rum, satte mig på golvet och åt. Jag åt iallafall, iallafall en helt okej bit.
Sedan grät jag mig tom. Sedan kom mamma och jag grät ännu mer. Sa att jag känner mig som ett freak som inte klarar något. Som skapar mitt eget helvete. Hur freakigt är inte det! Mamma sa: för oss är du alltid bara du. Du är F för oss, inget mer.
Bästa mamma.
Nu har jag ätit lite naturgodis och frukt också.
Det här ska jag klara.
Men, självklart, jag vet och inser att jag inte på något sätt har rätt eller anledning att gå omkring och hysa agg mot henne. Men.. blir mest arg på mig själv eftersom jag blir så otroligt svag i de situationerna.
Dagen har varit mycket krävande. Först frukost tillsammans med en vän. Var urmysigt men har inte lärt mig hantera situationer med så många valalternativ än som ett fulldukat frukostbord innebär.
Sedan, var inne i stan med mamma och bror vid lunchtid, hade inte planerat dagen alls väl och de andra blev spontanhungriga och gick till Max. Jag fick spontanpanik och stod framför menyn i sjuhundra år ungefär. Tänkte först att "nä vad fan håller dom på med, jag ska FAN inte äta något härifrån" sedan "men, skärp dig nu F. hur ska du kunna gå i affärer minst två timmar till? du ÄR ju faktiskt hungrig, och vill du bli panikhungrig och få panikångest istället? nä, tänkte väl det."
Så, efter mycket om och men beställde jag falafel. Fick ångest när jag förstod att den var friterad. Men, den var gudagod. Åt så gott jag kunde.
Anledningen till all underliggande ångest under dagen tror jag grundar sig i att ja vet vad som väntade på kvällen:
hemmgjord pizza. Och, ja visst. Det var JAG som önskade detta, för en vecka sedan när jag kom hem helt utsvulten och såg fram emot att äta allt jag inte ätit på svinlänge nu när jag äntligen skulle tillåta mig det.
Hade helt glömt bort ångestens kraft.
Men, som sagt, JAG hade önskat det. Hade inte riktigt räknat med att kvällen innan hamna i en situation där jag fick äta både matpaj och kladdkaka. Har under flera gången under dagen varit millisekunder från att säga till mamma att jag nog ångrat mig. Att jag nog ska äta något säkrare, att jag inte klarar detta idag. Men, jag gav mig fan på det!
Tyvärr slutade det med gråt på toaletten innan måltid, gråt under måltid och gråt efter måltid. Det uppstod bråk vid middagsbordet (innan jag hunnit sätta mig, som jag inte var involverad i) vilket jag tycket var skitjobbigt. Jag som verkligen sett fram emot att få sätta mig ner med min familj och visa mig själv och dom att det här, det går faktiskt. Men det gick inte. Inte där. Tog med mig min pizzabit till mitt rum, satte mig på golvet och åt. Jag åt iallafall, iallafall en helt okej bit.
Sedan grät jag mig tom. Sedan kom mamma och jag grät ännu mer. Sa att jag känner mig som ett freak som inte klarar något. Som skapar mitt eget helvete. Hur freakigt är inte det! Mamma sa: för oss är du alltid bara du. Du är F för oss, inget mer.
Bästa mamma.
Nu har jag ätit lite naturgodis och frukt också.
Det här ska jag klara.
Saker jag ser fram emot:
1. komma in på dagvården för att kunna få jobba bort min ångest i en miljö där det finns förståelse för den sen ska jag
2. njuta av våren och sitta på uteserveringar och fika smulpaj med vaniljsås (som jag verkligen älskade innan jag började trixa med mitt huvud)
3. kanske ta några öl på kvällen med mina vänner som jag kan umgås med avslappnat utan att känna att jag har något att dölja
4. sen går vi ut i aprilnatten och dansar tills vi får skoskav, då tar vi av oss skorna och dansar barfota natten ut och dansar hem. Somnar i en ormhög i en stor säng och när vi vaknar nästa morgon
5. bakar vi scones som vi äter med marmelad och ost och dricker iskall mjölk till det.
Och inget annat i hela världen oroar.
det här är en såndär blogg jag själv aldrig skulle vilja läsa eller skriva
har så enormt mycket ångest. känns som om jag gått upp tio kilo. kan inte riktigt skilja på mina egna och matmonstrets tankar. jag har ju aldrig tidigare velat se matmonstret som ett matmonster utan har alltid sagt att alla tankar är mina egna och jag har total kontroll över dem och jag får också stå mina jävla kast jag gör.
dock, det är mycket mycket enklare att se det som ett litet (stort) monster, som JAG kämpar MOT.
är så fruktansvärt trött hela tiden. är så trött på att vara trött. är trött på att gå upp klockan åtta bara för att kunna få in alla dagens måltider i min dag. är så trött på att allt kretsar kring mat, att jag har ett sådant enormt hunger-sug mellan måltiderna som jag inte kan avgöra om det är vanlig hunger i "du behöver äta mer"-hunger eller om det är "du har just börjat äta såhär mycket och din kropp har inte ställt om sig så den öppnar sig som ett bottenlöst hål beredd att fyllas"-hunger. Jag tror nästan att det är den sista. Men ändå äter jag, lite, ångestgrejer, som typ choklad. Och ser man på, sen kommer den direkt, ångesten. Och jag promenerar lite, men aldrig tillräckligt. Och jag äter mer, jag försöker övertyga matmonstret att det är fan okej att äta. Både bröd och pasta. Och sås. Att jag får äta, att det är mänsligt att äta.
Matmonstret svarar att jag är dum i hividet som låter mig luras av mänskligheten. Att det bara är de svaga människorna, de som inte riktigt tänker hela vägen ut själv, som äter och äter och äter. Försöker fylla någon slags tomhet med mat. För tror du ALLVARLIGT att du behöver alla dessa kalorier? Att det är okej?
Känns det bra att vara varm av mättnad?
Nej.
Jo.
Nej.
Jo.
Får ångest av mättnaden.
Får ångest av att äta. Av att tänka på att jag ska äta, att veta att jag ska äta, att veta att jag ätit, att laga maten, att äta maten. Maten maten maten den där jävla maten.
Hur blir man fri? Jag vill så inte lägga min tid på det här.
dock, det är mycket mycket enklare att se det som ett litet (stort) monster, som JAG kämpar MOT.
är så fruktansvärt trött hela tiden. är så trött på att vara trött. är trött på att gå upp klockan åtta bara för att kunna få in alla dagens måltider i min dag. är så trött på att allt kretsar kring mat, att jag har ett sådant enormt hunger-sug mellan måltiderna som jag inte kan avgöra om det är vanlig hunger i "du behöver äta mer"-hunger eller om det är "du har just börjat äta såhär mycket och din kropp har inte ställt om sig så den öppnar sig som ett bottenlöst hål beredd att fyllas"-hunger. Jag tror nästan att det är den sista. Men ändå äter jag, lite, ångestgrejer, som typ choklad. Och ser man på, sen kommer den direkt, ångesten. Och jag promenerar lite, men aldrig tillräckligt. Och jag äter mer, jag försöker övertyga matmonstret att det är fan okej att äta. Både bröd och pasta. Och sås. Att jag får äta, att det är mänsligt att äta.
Matmonstret svarar att jag är dum i hividet som låter mig luras av mänskligheten. Att det bara är de svaga människorna, de som inte riktigt tänker hela vägen ut själv, som äter och äter och äter. Försöker fylla någon slags tomhet med mat. För tror du ALLVARLIGT att du behöver alla dessa kalorier? Att det är okej?
Känns det bra att vara varm av mättnad?
Nej.
Jo.
Nej.
Jo.
Får ångest av mättnaden.
Får ångest av att äta. Av att tänka på att jag ska äta, att veta att jag ska äta, att veta att jag ätit, att laga maten, att äta maten. Maten maten maten den där jävla maten.
Hur blir man fri? Jag vill så inte lägga min tid på det här.
heja oss!
Och genast vändes min "åh fan vad jag är äcklig tjock och oduglig"-tankegång till "vem BRYR sig om vad jag ätit, jag åt det för att jag uppenbarligen var sugen och om jag går upp på det här så gör det ju ingenting för jag SKA JU faktiskt upp!". Och varför detta?
Jo, för att det finns så många därute som är så jävla peppande och jag blir så himla himla glad när jag inser att det finns en frisk väg att gå. Puss och kram på er! Om vi visar varandra vägen kan vi alla vandra tillsammans på den sen.
Jo, för att det finns så många därute som är så jävla peppande och jag blir så himla himla glad när jag inser att det finns en frisk väg att gå. Puss och kram på er! Om vi visar varandra vägen kan vi alla vandra tillsammans på den sen.
heja.. heja.. heja..
Ja. Jävla ångest. Det känns som om allt går för fort just nu. Med maten, sätter mig i situationer jag egentligen inte klarar av. Vill ta det i små steg, just för att undvika att det blir platt fall och pannkaka av allt, som förra gången.
Det är SÅ svårt att ha så otroligt mycket mat omkring sig hela tiden. Ligger och försöker planera morgondagens mat men det blir kaos i huvidet direkt. Kan inte sortera upp det. Får hetsätningskänslan om att bara vilja trycka i mig allt på en och samma gång, så är det problemet löst!
Äh, den här ångesten. Kan inte tänka klart och logiskt. Går bara efter känslan. Och känslan idag är tjockis-känslor vilket säger mig att jag ätit för mycket av fel saker.
Har småsmakat på godisar (kan aldrig tillåta mig att liksom ta en godis och äta upp, men att smaka en liten bit av typ allt ska tydligen vara okej, trots att det leder till enorm ångest efteråt. Det är sådant här jag VET att jag egentligen bör hålla mig undan ifrån, eftersom det kan förstöra hela dagar för mig. Men ändå.. just där i stunden tänker jag verkligen inte längre än tungan räcker.) och småsmakat på kakor och lite ostkaka och lite sill och lite smått där och där. Total kaos i huvudet! Känns som om jag gått upp typ fyra kilo på några dagar, pga så mycket småätande. Det här med bufféer är inte riktigt min grej än.
Vilket jätteoppepigt inlägg! Men ja, jag kämpar på. Det är bara så svårt att förstå vad som är vettigt och inte ibland.
heja mig
Åhhh denna ständiga kamp i hjärnan! Det finns två så himla olika sidor i mig, en väldigt sund och frisk och en så himla sjuk och dum. Det jag försöker arbeta med nu är att fokusera på allt positivt, de framsteg som jag faktiskt hela tiden gör (det svåraste är väl att behålla synsättet att se det som just POSITIVA steg FRAMÅT, matmonstret vill gärna se det tvärtom).
Julen har varit mysig, var nära på att tvinga ut mig själv på en promenad runt nio nu ikväll men stod emot. En dags stillasittande har ingen dött av, så jag borde rent statistiskt inte göra det heller.
Det var underbart att träffa min släkt, det var underbart att kunna äta julmaten i lagom takt (tidigare har jag alltid blivit så ångestfylld och stressad vid bufféer att jag bara slängt i mig allt) och det ÄR gott med choklad.
Julen har varit mysig, var nära på att tvinga ut mig själv på en promenad runt nio nu ikväll men stod emot. En dags stillasittande har ingen dött av, så jag borde rent statistiskt inte göra det heller.
Det var underbart att träffa min släkt, det var underbart att kunna äta julmaten i lagom takt (tidigare har jag alltid blivit så ångestfylld och stressad vid bufféer att jag bara slängt i mig allt) och det ÄR gott med choklad.
heja mig på julafton
Jul, jul, jul. SOM jag sett fram emot den här dagen, hela tiden runt faktiskt. Har inte förstått att det skulle vara såpass mycket ångest omkring. Hur mycket jag måste jobba för att lära mig hantera den, och få bort den. För den är ju totalt omotiverad egentligen, bara sitter där på axeln som en jobbig liten djävel i tid och otid.
Är jag en äcklig, ful och tjock människa för att jag smakat på både choklad och kakor idag? NEJ. Det är jag inte.
Förstår varför jag fastnat i matmonstrets klor så förbannat hårt, för att tidigare, speciellt under förra gången jag var inlagd, var jag aldrig helt ärlig. Varken mot mig själv eller andra. Jag fuskade, avundades de som fuskade mer än mig, var smalare än mig. Jag vågade aldrig helt gå emot ångesten och monstret. Jag åt men tillät mig aldrig att äta. Jag har aldrig velat erkänna att jag är sjuk, egentligen. "Jag är inte sjuk, det är bara ingen som kan inse att jag inte BÖR äta vissa saker, och vissa mängder." Jag gick upp i vikt och ångesten rev i mig, men jag tog aldrig tag i den. Nöjde mig med att höra på hur den skrek på mig att 'okej, nu är du äcklig och ful, du är inte gjord för att äta och kommer aldrig kunna äta som alla andra, det är bara att inse'. Och på något sätt insåg jag det. Jag lyssnade på matmonstret, har alltid gjort.
I förrgår när jag satt och åt lunch med min mamma; jag hade precis avslutat mitt ätande genom att ha lämnat några bitar kyckling plus det mesta av riset kvar på talriken frågade min mamma
"När ska du börja tillåta dig att leva egentligen?"
Och jag fick så ont. Och tårarna ville bara spruta. Och jag försökte förklara för mamma hur det kändes, ville att hon skulle förstå hur jävla svårt allting är. Hur mycket ångest jag hade just där och då. Att jag satt med ris och kyckling i en servett i knät. Fast jag är inte sjuk, egentligen.
Men.
Så tog jag tag i besticken, skrapade ihop allt på talriken och stoppade i munnen.
Blev rädd för mig själv. Vad håller jag på med egentligen? Hur dum i huvudet får man bli? Vad är det jag lurar in mig själv i?
När ska jag tillåta mig att leva, egentligen?
andas
Måste bara skriva av mig lite. Det är så fruktansvärt mycket ångest nu. Rädd för att äta flr mycket och rädd för att äta för lite.
Rädd för att min i princip förändrade livsstil ska göra att jag RUSAR upp i vikt. Har nu inte varit på ett träningspass på gymmet på över två veckor. Yogade två gånger förra veckan. Nu promenerar jag bara, ca en timme om dagen. Känner inte riktigt att jag klarar av att sluta upp med det nu när ångesten står mig upp i halsen. Ständigt.
Har iaf gått från att leva på kvarg, bönor, grönsaker och gröt, därutöver cirkus noll kolhydrater till att äta frukost, lunch, middag plus minst två mellanmål om dagen. Och i den kosten ingår mackor, ost, ris, potatis och såser. Herregud. Känner mig stundtals som världens bästa och stundtals som världens svagaste och äckligaste människa. Försöker övertyga mig själv om att det bör vara mer den bästa.
Rädd för att min i princip förändrade livsstil ska göra att jag RUSAR upp i vikt. Har nu inte varit på ett träningspass på gymmet på över två veckor. Yogade två gånger förra veckan. Nu promenerar jag bara, ca en timme om dagen. Känner inte riktigt att jag klarar av att sluta upp med det nu när ångesten står mig upp i halsen. Ständigt.
Har iaf gått från att leva på kvarg, bönor, grönsaker och gröt, därutöver cirkus noll kolhydrater till att äta frukost, lunch, middag plus minst två mellanmål om dagen. Och i den kosten ingår mackor, ost, ris, potatis och såser. Herregud. Känner mig stundtals som världens bästa och stundtals som världens svagaste och äckligaste människa. Försöker övertyga mig själv om att det bör vara mer den bästa.
julefrid och ångesttid
Fick precis en ångestattack när jag såg att mamma skar potatisen till janssons:en i alldeles för stora bitar, efter mitt tycke. Härligt liv!
Var en jobbig middag, risgrynsgröt med bröd och nylagad julskinka. Egentligen skitgott, och jag hade sett fram emot det. Men blev så himla stressad, märktes när jag började småäta 45 minuter innan middagen var klar. Och sedan, att inte veta hur mycket jag bör ta av allt.
Och sen, till råga på allt, så står hon där och förstör årets jansson som jag faktiskt tänkte ätit av. Härlig tjej jag är.
Var en jobbig middag, risgrynsgröt med bröd och nylagad julskinka. Egentligen skitgott, och jag hade sett fram emot det. Men blev så himla stressad, märktes när jag började småäta 45 minuter innan middagen var klar. Och sedan, att inte veta hur mycket jag bör ta av allt.
Och sen, till råga på allt, så står hon där och förstör årets jansson som jag faktiskt tänkte ätit av. Härlig tjej jag är.
heja mig
Fattar verkligen inte vad som händer. Har verkligen totaltappat typ fyra kilo sedan jag slutade med mitt dagliga kräkande och började äta betydligt mer. Som jag ätit idag är minst dubbelt så mycket som jag åt i somras och i höstas!
Samtidigt är det nu som kroppen kommer igång igen. Det är ganska läskigt. Känner igen känslan från då jag blev inlagd: kunde känna enorm hunger EFTER måltiderna, fattade ingenting. Sedan börjar jag frysa och skaka, känna mig svag. Det får mig att verkligen fundera på hur min kropp mått de senaste åren, den måste ju bara totalt ha stängt av hela sig.
Samtidigt som jag tycker det är världens underbaraste grej blir jag lite skraj, detta betyder att jag måste öka. Egentligen borde jag inte ens promenera, men det känns lite way to much att ta tag i allt såhär på samma gång. Skulle aldrig klara av att öka på maten såhär mycket som jag gjort de senaste veckorna och SAMTIDIGT HELT sluta med motion. Lite steg för steg får det gå minsann.
Det är tufft att SITTA inne en hel kväll istället för att träna eller promenera. Genast hittar jag på ursäkter som att "men HON får ju, HENNES kropp klarar ju av det, varför ska då inte JAG?"
Men, jag ska vara stark nu. Framför allt visa mig själv att det går. Man FÅR vara snäll mot sig själv och sin kropp. Man FÅR må bra. JAG får.
ja tack
Är hemma. Har sedan kvart över sju hunnit äta:
tacos (ett mjukt bröd plus en hel del fyllning)
kvällsmål bestående av filmjölk, keso och (håll i er nu) crunchy-müsli med kanel/äppelsmak (himmelskt!) plus en clementin
sen nu, när jag klädde av mig för att sova, såg jag någon i helkroppsspegeln som inte var jag. då gick jag ner i köket och gjorde iordning en halv smörgås med leverpastej också. den satt som en smäck. ångesten tänker jag inte låtsas om.
det som är skönt med att komma hem, är att det finns ett helfyllt kylskåp med mat.
det som är jobbigt med att komma hem, är att det finns ett helfyllt kylskåp med mat.
med ost, med tre olika yoghurtar, med matrester, med marmelader, med pålägg, med fyra olika sorters bröd och lika många choklader. valmöjligheterna, som jag så fint har jobbat bort under hösten, står nu framför mig igen. hela smörgåsbordet. det är nu jag måste visa för mig själv att jag kan göra ett val, och stå för det. väljer jag smärgås med pastej så är det smörgås med pastej jag ska äta. det funkar inte att äta 1/6 smörgås med pastej, lite crunchy ur paketet, en liten tugga lasagne, en liten bit pepparkaka, bara lite bröd där, och lite marmelad där.. och sen är vi inne i en hetsätning. det är den vägen. därför kräver mitt lov planering i matväg!
jävlar vilken ångest jag får när jag tänker på vilken ökning i matmängd jag bör göra. men jävlar vad taggad jag är på att äta GOD VÄLLAGAD MAT, vad taggad jag är på att kicka igång min förbränning ännu mer, jag menar: kan man äta sex gånger om dagen, sex goda mål, varför skulle man INTE vilja det?
jävlar vad jag känner att det är nu jag måste tacka ja till livet, på riktigt.
tacos (ett mjukt bröd plus en hel del fyllning)
kvällsmål bestående av filmjölk, keso och (håll i er nu) crunchy-müsli med kanel/äppelsmak (himmelskt!) plus en clementin
sen nu, när jag klädde av mig för att sova, såg jag någon i helkroppsspegeln som inte var jag. då gick jag ner i köket och gjorde iordning en halv smörgås med leverpastej också. den satt som en smäck. ångesten tänker jag inte låtsas om.
det som är skönt med att komma hem, är att det finns ett helfyllt kylskåp med mat.
det som är jobbigt med att komma hem, är att det finns ett helfyllt kylskåp med mat.
med ost, med tre olika yoghurtar, med matrester, med marmelader, med pålägg, med fyra olika sorters bröd och lika många choklader. valmöjligheterna, som jag så fint har jobbat bort under hösten, står nu framför mig igen. hela smörgåsbordet. det är nu jag måste visa för mig själv att jag kan göra ett val, och stå för det. väljer jag smärgås med pastej så är det smörgås med pastej jag ska äta. det funkar inte att äta 1/6 smörgås med pastej, lite crunchy ur paketet, en liten tugga lasagne, en liten bit pepparkaka, bara lite bröd där, och lite marmelad där.. och sen är vi inne i en hetsätning. det är den vägen. därför kräver mitt lov planering i matväg!
jävlar vilken ångest jag får när jag tänker på vilken ökning i matmängd jag bör göra. men jävlar vad taggad jag är på att äta GOD VÄLLAGAD MAT, vad taggad jag är på att kicka igång min förbränning ännu mer, jag menar: kan man äta sex gånger om dagen, sex goda mål, varför skulle man INTE vilja det?
jävlar vad jag känner att det är nu jag måste tacka ja till livet, på riktigt.
Angående viktnedgången:
Som jag befarade hade jag tappat ytterligare lite i vikt. Vill faktiskt inte tappa mer i vikt. Vill stå still. Blir rädd för mig själv när jag tappar. Det är inte meningen. Mitt liv går ut på kompensation. Att hålla ångesten borta. Mitt mål ÄR inte att gå ner i vikt. Verkligen inte nu.
Iallafall, till saken hör ju att jag de tre-fyra senaste veckorna verkligen slagits mig blodig mot kräks-monstret. Från att, i perioder tidigare under hösten, och de tre senaste åren över huvud taget, kräkts i perioder av en två veckor, i princip varje dag, till att den senaste månaden kräkts en gång i veckan. Och då inte under stora hetsätningar utan under mycket mindre former.
Detta i samband med att jag verkligen ansträngt mig med att äta någorlunda regelbundet med tre-fyra (inte fullvärdiga men ändå) måltider per dag.
Tidigare har vikten inte rört sig en jota, trots att jag kunnat köra dubbelpass på gymmet samt ätit kanske max en frukt och ett ägg efter träning. Eller bara massa småät och kräk.
Så, någon som varit i liknande situation? Min teori är att förbränningen äntligen bärjat kicka igång, och det är därför jag plötsligt börjar tappa vikt. Alltså sköter jag mig, maten och min kropp bättre än innan, men det resulterar i en viktnedgång (som naturligtvis inte får fortsätta). Låter det rimligt?
heja mig!
Just nu känner jag mig äcklig, och mja.. tänkte skriva tjock. Men VET ju just nu att jag inte är tjock, jag kanske känner mig tjock. Men, hur känner man sig tjock egentligen? Är tjock en känsla?
Men! Men men men! Mest av allt känner jag mig så jävla BRA. Duktig!
Inser nu, när jag börjar skriva om det, att det egentligen inte i "vanliga" ögon är något att jubilera för. Men för mig, FÖR MIG är det verkligen det.
Scenario:
Har varit på gymmet, yoga 75 minuter sedan 5 km på löpbandet. Väger mig efter passet (har inte vägt mig på ett tag) och inser att jag GÅTT NER. På vägen hem funderar jag som vanligt på vad jag ska äta när jag kommer hem. Brukar bara äta varm mat en gång per dag, tycker det är JÄTTESVÅRT att äta lagad mat hemma själv på kvällen. Så gick där och planerade att äta min kvarg med brukt och bär, plus en ganska stor rostad macka med rökt lax på. Och kanske, kanske en frukt till det. Men sen.. åh vad gott det hade varit med varm mat. VARFÖR skulle jag inte kunna gå hem och äta varm mat? Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir lite för mätt? att Jag får i mig alldeles för mycket? Och vad i sin tur skulle det, om det nu mot all förmodan skulle hända, göra? Jag behöver gå upp några kilo. Lite för mycket kalorier är verkligen ingen anledning till kompensation, på något sätt. Varken kräkning eller träning.
Så, åh korv. Korv ska jag ha. Eller..? Eller? JA.
Började jämföra vad som skulle ge mig mest energi, kvarg-måltiden eller korven. Tror nästan kvargen kunde hamnat på högre, men det är ändå det stensäkra elternativet jag kör på nästan varje kväll.
Och jag är sugen på korv, med ketchup. Korv it is! Men vad ska jag ha till? MÅSTE få i mig kolhydrater, kan inte hoppa det. Enda jag har hemma är fullkornpasta.. och det blir liiite väl stor utmaning att äta varmt mål som dessutom innehåller pasta efter åtta på kvällen.
Så, vad blev det? Efter mitt långa samtal med mig själv gick jag in på ica, köpte creme fraise med tomat/basilika-smak.
Gick hem, stekte en korv, wokade grönsaker med champinjoner, rostade en macka som jag tog smör på och kokade en stor kopp te. Åt med god aptit. Blev ganska lagom mätt (hungerkänslorna är inte i funktion riktigt). Tänkte: är det här en okej måltid för någon som tränar nästan varje dag? NEJ. Så, gick ut i köket, hämtade min keso/kvarg, skivade ner lite banan, blåbär, frön och kanel. Åt upp.
Sen satte jag mig här, och började skriva att jag kände mig äcklig. Nu känner jag mig inte äcklig längre, bara stolt som satan. Heja mig!
Mitt problem är att jag oftast. när jag känner att jag hittat en riktning och är påväg någonstans, vill komma dit med en gång. Helst skulle jag vilja komma in på dagvården NU, imorgon, för jag är så himla peppad på att kämpa nu. Jag vill låta mig själv må bättre och bättre och bättre. Jag vill kunna tacka JA till att gå ut och ta en öl med kompisarna, istället för att känna att kvällen måste spenderas på att promenera hem och sedan äta vad som ätas måste för att jag inte ska svimma bort av trötthet. Jag vill göra det jag tycker är kul, äta det jag tycker är gott, sova när jag är trött, skratta när jag är glad och gråta när jag är ledsen (och känna mig ledsen och glad över andra anledningar än om dagen gått bra matmässigt eller inte.)
Som jag befarade. Vill faktiskt inte tappa mer i vikt. Vill stå still. Blir rädd för mig själv när jag tappar.
Men! Men men men! Mest av allt känner jag mig så jävla BRA. Duktig!
Inser nu, när jag börjar skriva om det, att det egentligen inte i "vanliga" ögon är något att jubilera för. Men för mig, FÖR MIG är det verkligen det.
Scenario:
Har varit på gymmet, yoga 75 minuter sedan 5 km på löpbandet. Väger mig efter passet (har inte vägt mig på ett tag) och inser att jag GÅTT NER. På vägen hem funderar jag som vanligt på vad jag ska äta när jag kommer hem. Brukar bara äta varm mat en gång per dag, tycker det är JÄTTESVÅRT att äta lagad mat hemma själv på kvällen. Så gick där och planerade att äta min kvarg med brukt och bär, plus en ganska stor rostad macka med rökt lax på. Och kanske, kanske en frukt till det. Men sen.. åh vad gott det hade varit med varm mat. VARFÖR skulle jag inte kunna gå hem och äta varm mat? Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir lite för mätt? att Jag får i mig alldeles för mycket? Och vad i sin tur skulle det, om det nu mot all förmodan skulle hända, göra? Jag behöver gå upp några kilo. Lite för mycket kalorier är verkligen ingen anledning till kompensation, på något sätt. Varken kräkning eller träning.
Så, åh korv. Korv ska jag ha. Eller..? Eller? JA.
Började jämföra vad som skulle ge mig mest energi, kvarg-måltiden eller korven. Tror nästan kvargen kunde hamnat på högre, men det är ändå det stensäkra elternativet jag kör på nästan varje kväll.
Och jag är sugen på korv, med ketchup. Korv it is! Men vad ska jag ha till? MÅSTE få i mig kolhydrater, kan inte hoppa det. Enda jag har hemma är fullkornpasta.. och det blir liiite väl stor utmaning att äta varmt mål som dessutom innehåller pasta efter åtta på kvällen.
Så, vad blev det? Efter mitt långa samtal med mig själv gick jag in på ica, köpte creme fraise med tomat/basilika-smak.
Gick hem, stekte en korv, wokade grönsaker med champinjoner, rostade en macka som jag tog smör på och kokade en stor kopp te. Åt med god aptit. Blev ganska lagom mätt (hungerkänslorna är inte i funktion riktigt). Tänkte: är det här en okej måltid för någon som tränar nästan varje dag? NEJ. Så, gick ut i köket, hämtade min keso/kvarg, skivade ner lite banan, blåbär, frön och kanel. Åt upp.
Sen satte jag mig här, och började skriva att jag kände mig äcklig. Nu känner jag mig inte äcklig längre, bara stolt som satan. Heja mig!
Mitt problem är att jag oftast. när jag känner att jag hittat en riktning och är påväg någonstans, vill komma dit med en gång. Helst skulle jag vilja komma in på dagvården NU, imorgon, för jag är så himla peppad på att kämpa nu. Jag vill låta mig själv må bättre och bättre och bättre. Jag vill kunna tacka JA till att gå ut och ta en öl med kompisarna, istället för att känna att kvällen måste spenderas på att promenera hem och sedan äta vad som ätas måste för att jag inte ska svimma bort av trötthet. Jag vill göra det jag tycker är kul, äta det jag tycker är gott, sova när jag är trött, skratta när jag är glad och gråta när jag är ledsen (och känna mig ledsen och glad över andra anledningar än om dagen gått bra matmässigt eller inte.)
Som jag befarade. Vill faktiskt inte tappa mer i vikt. Vill stå still. Blir rädd för mig själv när jag tappar.
heja heja mig
Det är så himla svårt, när jag inte vet om jag äter ens okej eller inte. Vet att normalt är att äta mer. Men är det OKEJ, det jag äter?
Vet att, jag inte borde tvångspromenera överallt, eller träna i princip varje dag. Men, det känns som ett måste. Och jag vill kunna göra det, utan att det skadar mig.
Imorgon ska jag berätta för klassen om allt, hur det blir till våren osv. Känns jättejobbigt, som om jag gått och låtsats varit någon annan än den jag är. Som om jag varit en oärlig person. Känns som om jag sviker människor. Som om de kommer få svårt att lite på mig. Fast, nu väljer jag att vara ärlig ju. Dock är jag säker på att det kommer kännas så himla bra efteråt.
Idag har varit en jobbig dag. För det första hade jag sådan ångest igårkväll (låg och våndades över om jag ätit förlite eller för mycket som vanligt).
Dessutom var jag redan då uppstressad inför dagen idag:
eftersom jag skulle befinna mig på skolan redan åtta (tidigt för mig som brukar börja tio!) innebar det att frukost antingen skulle intas hemma redan innan sju (Hujedamig!) eller i skolan. Bestämde mig ganska snabbt för att den skulle intas i skolan. Då uppstod nästa problem: VAD? Vill ju få i mig min gröt på morgonen men det är inget man kan ta med sig. Kvarg är jag ju alltid sugen på men har sagt till mig själv att försöka äta något annat, det är vad mina föräldrar skulle kalla "bantarmat". Och jag vet ju att en eller två dl kvarg med frukt och bär inte näringsmässigt uppfyller en hel frukost.
Men kvarg fick det bli, plus en smörgås som jag tog med till skolan. Herregud, så mycket småätande det varit under dagen. Det började redan på morgonen innan jag for iväg. Glad är jag ändå att det inte lett över till hetsätning. Bra F!! Dessutom, om jag försöker se det från den bra sidan, så får jag ju i mig lite mer kalorier än de dagar då jag äter totalt strikt. Vilket är bra för mig.
Åhh, vill bara kunna komma in i bra ätvanor. Åt en smörgås nu som kvällis också, och känner att det är JÄTTEMYCKET. Eller liksom, hit men inte längre. Sedan när blev en smörgås med rökt lax hur mycket som helst för mig? Det tycker jag ju inte, egentligen. JAG tycker inte det. Bara matmonstret.
Vet att, jag inte borde tvångspromenera överallt, eller träna i princip varje dag. Men, det känns som ett måste. Och jag vill kunna göra det, utan att det skadar mig.
Imorgon ska jag berätta för klassen om allt, hur det blir till våren osv. Känns jättejobbigt, som om jag gått och låtsats varit någon annan än den jag är. Som om jag varit en oärlig person. Känns som om jag sviker människor. Som om de kommer få svårt att lite på mig. Fast, nu väljer jag att vara ärlig ju. Dock är jag säker på att det kommer kännas så himla bra efteråt.
Idag har varit en jobbig dag. För det första hade jag sådan ångest igårkväll (låg och våndades över om jag ätit förlite eller för mycket som vanligt).
Dessutom var jag redan då uppstressad inför dagen idag:
eftersom jag skulle befinna mig på skolan redan åtta (tidigt för mig som brukar börja tio!) innebar det att frukost antingen skulle intas hemma redan innan sju (Hujedamig!) eller i skolan. Bestämde mig ganska snabbt för att den skulle intas i skolan. Då uppstod nästa problem: VAD? Vill ju få i mig min gröt på morgonen men det är inget man kan ta med sig. Kvarg är jag ju alltid sugen på men har sagt till mig själv att försöka äta något annat, det är vad mina föräldrar skulle kalla "bantarmat". Och jag vet ju att en eller två dl kvarg med frukt och bär inte näringsmässigt uppfyller en hel frukost.
Men kvarg fick det bli, plus en smörgås som jag tog med till skolan. Herregud, så mycket småätande det varit under dagen. Det började redan på morgonen innan jag for iväg. Glad är jag ändå att det inte lett över till hetsätning. Bra F!! Dessutom, om jag försöker se det från den bra sidan, så får jag ju i mig lite mer kalorier än de dagar då jag äter totalt strikt. Vilket är bra för mig.
Åhh, vill bara kunna komma in i bra ätvanor. Åt en smörgås nu som kvällis också, och känner att det är JÄTTEMYCKET. Eller liksom, hit men inte längre. Sedan när blev en smörgås med rökt lax hur mycket som helst för mig? Det tycker jag ju inte, egentligen. JAG tycker inte det. Bara matmonstret.
heja mig
Vilken utmanande dag! Först gemensam frukost med ett stort gäng vänner. Bufféer med oändlig tillgång till mat är bland det bästa och VÄRSTA jag vet. Det har alltid alltför ofta lett till att jag ätit mycket av för mycket tills jag inte vet varken vad hur eller hur mycket jag ätit av något. Vilket lett till antingen mer ätande eller kräkande. Men, eftersom jag nu bröjat inse att jag måste förbereda mig mentalt inför sådanahär saker så försökte jag andas lugnt (stressen inom mig var total) och välja ut de saker jag ville äta.
1. Jag måste inte vara FÖRST på allt. Det finns kvar, till alla, hela tiden.
2. Jag måste inte smaka på allt. Det jag inte smakar på idag kan jag smaka på vilken annan dag som helst.
Måste säga att det gick ganska bra. Blev lite småätande/smakande av saker men överlag var det en riktig lyxfrukost med saker jag inte ätit på jättelänge som bröd med smör, ost och skinka plus fil med crunchy (!!).
Sedan, nästa utmaning, efter dagens skoldag (ja, på en lördag..) blev jag tillfrågad om att fika med några vänner. Jag tackar nästan jämt nej till sådant här, men senaste veckan har jag gjort så himla mycket saker ensam och känt att jag behöver umgås med folk. Så mitt när jag var i paniken av att hitta på en bortförklaring så sa jag "ja! en liten stund". Shit. Insåg att det bästa var att äta lunch där, eftersom jag skulle träna efteråt. Lunch.. Beställde en baguette jag bad om att få ta med mig. Åt innehållet bestående av kucklingröra, plus liten bit av brödet. Sådan total ångest. Det var säker majonäs i rörad, helt säkert. Gud. Ville spy. Men gjorde det inte.
Så, summa summarum: BRA JOBBAT!! Har även ätit ett kvällsmål nu plus ett gäng clementiner och apelsiner, pratat med mamma i telefon, berättat om hur det går (=framåt) men att jag antagligen tappat lite i vikt, så de är beredda på det när jag kommer hem över jul. Orkar inte med en massa tjat.
Känt av en deppighet och tomhet under kvällen också. Blev i samtalet med mamma påmind av livets förgänglighet, folk i vår närhets som drabbats av cancer. Usch, får alltid stora klumpar i magen av sådant. Måste kämpa ganska mycket med sådana tankar för att inte börja se totalt svart. Har också en väldig känslighet för att falla in i hypokondriska beteenden och tankar. Det började när jag var kanske elva och mina bröst började utvecklas, råkade komma över en artikel i expressen om bröstcancer under samma period och var där och då säker på att det var vad jag hade fått och att min framtid var obefintlig. Efter den dagen har jag nog, enligt min hjärna, haft alla farliga sjukdomar som finns. Sprungit på vårdcentralen tills de knappt tagit emot mig längre utan säger bara när jag ringer "nej det är nig ingen fara du". Fick en period med extrema sådana tankar förra hösten då jag var inne i en ganska bra period med maten. Det är som om jag hela tiden måste ha något tvångsmässigt i mitt tankesätt, något att ora och ha ångest över. Hur kommer man ifrån det?
Vad som är bra med dagen är :
Nu har jag massa inspiration!! Eller, hade det tidigare idag. Så underbart. Måste sätta mig ner och skriva lite sen.
1. Jag måste inte vara FÖRST på allt. Det finns kvar, till alla, hela tiden.
2. Jag måste inte smaka på allt. Det jag inte smakar på idag kan jag smaka på vilken annan dag som helst.
Måste säga att det gick ganska bra. Blev lite småätande/smakande av saker men överlag var det en riktig lyxfrukost med saker jag inte ätit på jättelänge som bröd med smör, ost och skinka plus fil med crunchy (!!).
Sedan, nästa utmaning, efter dagens skoldag (ja, på en lördag..) blev jag tillfrågad om att fika med några vänner. Jag tackar nästan jämt nej till sådant här, men senaste veckan har jag gjort så himla mycket saker ensam och känt att jag behöver umgås med folk. Så mitt när jag var i paniken av att hitta på en bortförklaring så sa jag "ja! en liten stund". Shit. Insåg att det bästa var att äta lunch där, eftersom jag skulle träna efteråt. Lunch.. Beställde en baguette jag bad om att få ta med mig. Åt innehållet bestående av kucklingröra, plus liten bit av brödet. Sådan total ångest. Det var säker majonäs i rörad, helt säkert. Gud. Ville spy. Men gjorde det inte.
Så, summa summarum: BRA JOBBAT!! Har även ätit ett kvällsmål nu plus ett gäng clementiner och apelsiner, pratat med mamma i telefon, berättat om hur det går (=framåt) men att jag antagligen tappat lite i vikt, så de är beredda på det när jag kommer hem över jul. Orkar inte med en massa tjat.
Känt av en deppighet och tomhet under kvällen också. Blev i samtalet med mamma påmind av livets förgänglighet, folk i vår närhets som drabbats av cancer. Usch, får alltid stora klumpar i magen av sådant. Måste kämpa ganska mycket med sådana tankar för att inte börja se totalt svart. Har också en väldig känslighet för att falla in i hypokondriska beteenden och tankar. Det började när jag var kanske elva och mina bröst började utvecklas, råkade komma över en artikel i expressen om bröstcancer under samma period och var där och då säker på att det var vad jag hade fått och att min framtid var obefintlig. Efter den dagen har jag nog, enligt min hjärna, haft alla farliga sjukdomar som finns. Sprungit på vårdcentralen tills de knappt tagit emot mig längre utan säger bara när jag ringer "nej det är nig ingen fara du". Fick en period med extrema sådana tankar förra hösten då jag var inne i en ganska bra period med maten. Det är som om jag hela tiden måste ha något tvångsmässigt i mitt tankesätt, något att ora och ha ångest över. Hur kommer man ifrån det?
Vad som är bra med dagen är :
Nu har jag massa inspiration!! Eller, hade det tidigare idag. Så underbart. Måste sätta mig ner och skriva lite sen.
heja mig
åh, det har gått så himla bra med början till bra regelbundna måltider denna veckan. blev lite för mycket för mig idag så fick (skapade) en liten hetsätning efter kvällsmålet och kräktes sedan.
besvikelsen efteråt var jobbig, men samtidigt en sund reaktion! självklart ska jag bli besviken på mig själv om jag kräks. det är inget okej beteende.
har varit orolig och ångestfylld hela dagen. måste hitta strategier för att förhindra hetsätningar och komma på banan igen när jag känner så. började jobbigt redan vid frukosten i morse, sedan blev det lite småät i skolan. vågade mig tom på att smaka liten bit choklad några kompisar köpt åt oss. borde väl egentligen inte göra sådant än, eftersom jag direkt börjar tänka på hur jag kan (måste) kompensera upp det hela.
nervösåt två clementiner och ett plommon runt lunch pga detta, lunchen blev väldigt liten.
gick hem med ångest, smååt lite. tog en promenad, fick för mig att jag skulle svimma (dessa paniksymptom fick jag förra gången jag var nere i sjukdomen också, det är någon slags kamp mellan förnuft, matmonster och en stor oro). gick hem och åt en stor macka med rökt lax (SÅ GOD). åt den tom i lugn och ro.
sedan åt jag lite vindruvor.
det är sådanthär småätande mellan måltider som gör min hjärna helt galen. blir nervös och extremt ångestfylld. måste försöka begränsa mig till bestämda tider. för min egen skull.
sedan tänkte jag testa äggvite-kvarg-fluffet jag velat testa ett tag, men allt småätande runtomkring plus att fluffet blev så himla sött och jag blev så himla mätt gjorde att min ångest steg i höjden och när jag väl är proppmätt leder det ju till att jag tänker "det som är förstört är redan förstört" och orkar inte riktigt kämpa emot. så jag kämpade inte så mycket emot.
hade dessutom suttit och läst massa ogynnande bloggar, om folk som äter det och det till middag och här sitter jag och äter hur mycket som helst halv tio på kvällen.
började fundera på om jag skulle ge mig ut på en ångestpromenad eller spy. det var mina två enda alternativ. valde det "minst ansträngande".
ja.. det här är inget roligt läsande, och jag tycker inte ni ska läsa om ni blir triggade. för trigga någon in i någon sjuk spiral är det minsta jag vill! det minsta jag vill själv är att behöva befinna mig här också. det är skittråkigt.
jag känner bara att detta är det första steget för mig, att lära mig skriva ner mina känslor omkring det hela i ord. jag måste bena ut det här. jag vet att jag är lite nervös över att åka hem över jul. mest nervös över att träffa en viss vän som själv alltid tjatar, pratar mat och ser upp till mig något enormt, som om jag är den starka.
det är oerhört ansträngande att umgås med henne, det känns som om jag ger henne tillåtelse att äta genom att jag själv gör det. jag orkar inte. jag får inte ut något av att vara med henne, medan jag är nästan den enda för henne. hur gör man?
dock! det finns mycket som är bra. jag tycker det ska bli SUPERSKÖNT att få komma hem över jul. SÅ MYSIGT!
besvikelsen efteråt var jobbig, men samtidigt en sund reaktion! självklart ska jag bli besviken på mig själv om jag kräks. det är inget okej beteende.
har varit orolig och ångestfylld hela dagen. måste hitta strategier för att förhindra hetsätningar och komma på banan igen när jag känner så. började jobbigt redan vid frukosten i morse, sedan blev det lite småät i skolan. vågade mig tom på att smaka liten bit choklad några kompisar köpt åt oss. borde väl egentligen inte göra sådant än, eftersom jag direkt börjar tänka på hur jag kan (måste) kompensera upp det hela.
nervösåt två clementiner och ett plommon runt lunch pga detta, lunchen blev väldigt liten.
gick hem med ångest, smååt lite. tog en promenad, fick för mig att jag skulle svimma (dessa paniksymptom fick jag förra gången jag var nere i sjukdomen också, det är någon slags kamp mellan förnuft, matmonster och en stor oro). gick hem och åt en stor macka med rökt lax (SÅ GOD). åt den tom i lugn och ro.
sedan åt jag lite vindruvor.
det är sådanthär småätande mellan måltider som gör min hjärna helt galen. blir nervös och extremt ångestfylld. måste försöka begränsa mig till bestämda tider. för min egen skull.
sedan tänkte jag testa äggvite-kvarg-fluffet jag velat testa ett tag, men allt småätande runtomkring plus att fluffet blev så himla sött och jag blev så himla mätt gjorde att min ångest steg i höjden och när jag väl är proppmätt leder det ju till att jag tänker "det som är förstört är redan förstört" och orkar inte riktigt kämpa emot. så jag kämpade inte så mycket emot.
hade dessutom suttit och läst massa ogynnande bloggar, om folk som äter det och det till middag och här sitter jag och äter hur mycket som helst halv tio på kvällen.
började fundera på om jag skulle ge mig ut på en ångestpromenad eller spy. det var mina två enda alternativ. valde det "minst ansträngande".
ja.. det här är inget roligt läsande, och jag tycker inte ni ska läsa om ni blir triggade. för trigga någon in i någon sjuk spiral är det minsta jag vill! det minsta jag vill själv är att behöva befinna mig här också. det är skittråkigt.
jag känner bara att detta är det första steget för mig, att lära mig skriva ner mina känslor omkring det hela i ord. jag måste bena ut det här. jag vet att jag är lite nervös över att åka hem över jul. mest nervös över att träffa en viss vän som själv alltid tjatar, pratar mat och ser upp till mig något enormt, som om jag är den starka.
det är oerhört ansträngande att umgås med henne, det känns som om jag ger henne tillåtelse att äta genom att jag själv gör det. jag orkar inte. jag får inte ut något av att vara med henne, medan jag är nästan den enda för henne. hur gör man?
dock! det finns mycket som är bra. jag tycker det ska bli SUPERSKÖNT att få komma hem över jul. SÅ MYSIGT!
heja mig
det är spännande hur jag, rent känslomässigt, alltid är totalt i nuet. inte tankemässigt, men känslo. känslan jag just nu känner verkar jag tro är den enda som existerar. ganska farligt ibland, ganska bra ibland!
som just nu, som det så ofta händer när det gått bra i en dag eller två (bra=äta såpass lie/mycket att jag inte får megaångest men samtidigt så att jag klarar mig och inte spyr), så känner jag:
jag behöver ju verkligen ingen hjälp, det är ju nästan pinsamt att jag ska få hjälp. jag ÄTER ju, faktiskt. det går ju framåt.
när jag senast i fredags natt, ja tom lördags morgon låg och försökte tömma min kropp på allt som där fanns. och sedan låg utmattad i sängen heöa förmiddagen.
varför är man så hård mot sig själv?
jag tackar gudarna för den lilla kloka oroade tjej som bosatt sig i mitt huvud, den som vill ta hand om sin kropp och få den att må bra. låt henne växa!
som just nu, som det så ofta händer när det gått bra i en dag eller två (bra=äta såpass lie/mycket att jag inte får megaångest men samtidigt så att jag klarar mig och inte spyr), så känner jag:
jag behöver ju verkligen ingen hjälp, det är ju nästan pinsamt att jag ska få hjälp. jag ÄTER ju, faktiskt. det går ju framåt.
när jag senast i fredags natt, ja tom lördags morgon låg och försökte tömma min kropp på allt som där fanns. och sedan låg utmattad i sängen heöa förmiddagen.
varför är man så hård mot sig själv?
jag tackar gudarna för den lilla kloka oroade tjej som bosatt sig i mitt huvud, den som vill ta hand om sin kropp och få den att må bra. låt henne växa!
heja mig
den här förrädiska djävulen. har det senaste insett hur djupt in i sjukdomen jag gått igen, hur jag hela tiden väljer det trygga, ensamma alternativet istället för livet där ute. dock, jag försöker just nu resonera som så att det är bättre jag tar det lugnt och får i mig minst fyra mål per dag. istället för att jag ska göra det ena efter det andra, blir stressad av det och äta i stress = för lite eller för mycket, vilket då leder till hets och kräkningar.
har varit kräkfri sedan i lördags, och innan dess var det också en vecka emellan kräkningarna. samma innan dess. blir så stolt! faktiskt. trots att jag i dagsläget äter för lite och tränar lite för mycket, så spyr jag inte. jag vill inte spy mer. det är det ovärdaste som finns.
försöker planera och förbereda de flesta måltider, så att jag slipper få ångest. förberedandet i sig ger ångest, ja, jag känner mig äcklig och matmonstret säger "herregud du lägger ju hela ditt liv på mat, du är äcklig, inte konstigt du aldrig blir smal".
en sak som är jättejobbig är att jag har en tjej i min klass, som jag vet har det jobbigt på hemmaplan, men hon har klart och tydligt en ätstörning. känner så igen hennes beteende i mitt. hon äter nästan aldrig och när hon väl äter bryter hon en bit av en pepparkaka, en bit av ett bröd, tar två köttbullar typ. och så replikerar hon hela tiden hur hon ÄLSKAR smör. jag blir så oerhört triggad. har verkligen fått bråka med mig själv i huvudet för att inte hela tiden följa "om hon inte äter ska verkligen inte jag heller göra det" tankarna. eller "ha! och du ska in på dagvård som sitter här och äter, folk kommer ju tycka du är skitkonstig bara"
en sak som däremot är BRA är att jag klarat av att andas och ta det lugnt vid måltiderna. SÅ HIMLA FANTASTISKT. att hinna sitta ner och äta iallafall. det är fortfarande väldigt ångestfyllt. men jag upplever maten på ett helt annat sätt, jag känner smaken och jag kan känna efter i min kopp hur den tar emot den.
mina närmaste mål:
* lägga till någon kolhydrat vid minst två av dagens måltider. (kokade ris till morgondagens lunch nyss, heja!) märker hur det ofta blir mycket grönsaker/frukt, lite protein och knappt något fett eller kolhydrat alls. inte okej!
*träna pass på gymmet MAX fyra gånger i veckan. helst tre. men det känns.. skitsvårt.
har varit kräkfri sedan i lördags, och innan dess var det också en vecka emellan kräkningarna. samma innan dess. blir så stolt! faktiskt. trots att jag i dagsläget äter för lite och tränar lite för mycket, så spyr jag inte. jag vill inte spy mer. det är det ovärdaste som finns.
försöker planera och förbereda de flesta måltider, så att jag slipper få ångest. förberedandet i sig ger ångest, ja, jag känner mig äcklig och matmonstret säger "herregud du lägger ju hela ditt liv på mat, du är äcklig, inte konstigt du aldrig blir smal".
en sak som är jättejobbig är att jag har en tjej i min klass, som jag vet har det jobbigt på hemmaplan, men hon har klart och tydligt en ätstörning. känner så igen hennes beteende i mitt. hon äter nästan aldrig och när hon väl äter bryter hon en bit av en pepparkaka, en bit av ett bröd, tar två köttbullar typ. och så replikerar hon hela tiden hur hon ÄLSKAR smör. jag blir så oerhört triggad. har verkligen fått bråka med mig själv i huvudet för att inte hela tiden följa "om hon inte äter ska verkligen inte jag heller göra det" tankarna. eller "ha! och du ska in på dagvård som sitter här och äter, folk kommer ju tycka du är skitkonstig bara"
en sak som däremot är BRA är att jag klarat av att andas och ta det lugnt vid måltiderna. SÅ HIMLA FANTASTISKT. att hinna sitta ner och äta iallafall. det är fortfarande väldigt ångestfyllt. men jag upplever maten på ett helt annat sätt, jag känner smaken och jag kan känna efter i min kopp hur den tar emot den.
mina närmaste mål:
* lägga till någon kolhydrat vid minst två av dagens måltider. (kokade ris till morgondagens lunch nyss, heja!) märker hur det ofta blir mycket grönsaker/frukt, lite protein och knappt något fett eller kolhydrat alls. inte okej!
*träna pass på gymmet MAX fyra gånger i veckan. helst tre. men det känns.. skitsvårt.
heja heja mig
Ja.. hur går det? Med luncherna, med ångesten, med livet.
Det som är jobbigt, det är den konstanta ångest och stress jag känner. I veckan satt jag barnvakt en kväll och det var det bästa jag gjort på länge, de få timmar jag och barnen spenderade tillsammans hade jag lust att börja gråta hela tiden. Tänk så fint det kan vara, tänk vad lugnt det kan vara. Att man kan ta EN sak i taget, att man kan vara i nuet. Barn är så totalt i nuet. Jag vill också. Jag tänker och oroar mig alldeles för mycket. Antingen har jag ångest och oroar mig över vad jag ätit, kan inte andas och äter bara mer eller tränar eller spyr, och i nästa fall har jag ont i magen för att jag blir så nervös över vad jag egentligen gör mot min kropp. Jag är så elak mot den, mot mig själv. Idag, tex, har jag tränat både på förmiddagen och på kvällen. Trots att jag fortfarande inte alls äter ordentligt. Hur tar min kropp det? Det gick ganska bra fram till lunch, satt tom ner i lugn och ro och åt den (något jag har MYCKET svårt för, äter nästan alltid stående i riktig hetsätaranda, därför det leder över till hetsätningar, därför jag aldrig har koll på vad jag får i mig riktigt).
Men sedan.. jag bakade bröd, och när det var klart ville jag smaka lite. Lite blev lite mer fast vad svalde jag och vad spottade jag ut? Egentligen? Jag vet inte.. men det är så hetsen startar.
Jag vet att det är A och O med regelbundna måltider, det är det jag strävar mot. Det är tufft som satan, märker jag. Och, kokar jag ett ägg och tänker "det ska jag äta klockan sex" så är ´just den där grejen att ta fram ägget sätta mig ner i lugn och ro och äta upp hela så SJUKT svårt. Ofta lämnar jag en del. Känner mig äcklig och får ångest. Men sedan, kan jag gå in i skåpen och hets- småäta av lite allt möjligt utan att alls få samma jobbiga ångest. Måste lära mig att göra val och stå för dem!
Är ju lika rädd för att få i mig alldeles för lite som för mycket. Man klarar sig inte på mestadels grönsaker och frukt om man tränar fem/sex dagar i veckan. Det är inte okej. Samtidigt, tänker jag just nu, att bättre att träna än att kräkas. Faktiskt.
Det som är jobbigt, det är den konstanta ångest och stress jag känner. I veckan satt jag barnvakt en kväll och det var det bästa jag gjort på länge, de få timmar jag och barnen spenderade tillsammans hade jag lust att börja gråta hela tiden. Tänk så fint det kan vara, tänk vad lugnt det kan vara. Att man kan ta EN sak i taget, att man kan vara i nuet. Barn är så totalt i nuet. Jag vill också. Jag tänker och oroar mig alldeles för mycket. Antingen har jag ångest och oroar mig över vad jag ätit, kan inte andas och äter bara mer eller tränar eller spyr, och i nästa fall har jag ont i magen för att jag blir så nervös över vad jag egentligen gör mot min kropp. Jag är så elak mot den, mot mig själv. Idag, tex, har jag tränat både på förmiddagen och på kvällen. Trots att jag fortfarande inte alls äter ordentligt. Hur tar min kropp det? Det gick ganska bra fram till lunch, satt tom ner i lugn och ro och åt den (något jag har MYCKET svårt för, äter nästan alltid stående i riktig hetsätaranda, därför det leder över till hetsätningar, därför jag aldrig har koll på vad jag får i mig riktigt).
Men sedan.. jag bakade bröd, och när det var klart ville jag smaka lite. Lite blev lite mer fast vad svalde jag och vad spottade jag ut? Egentligen? Jag vet inte.. men det är så hetsen startar.
Jag vet att det är A och O med regelbundna måltider, det är det jag strävar mot. Det är tufft som satan, märker jag. Och, kokar jag ett ägg och tänker "det ska jag äta klockan sex" så är ´just den där grejen att ta fram ägget sätta mig ner i lugn och ro och äta upp hela så SJUKT svårt. Ofta lämnar jag en del. Känner mig äcklig och får ångest. Men sedan, kan jag gå in i skåpen och hets- småäta av lite allt möjligt utan att alls få samma jobbiga ångest. Måste lära mig att göra val och stå för dem!
Är ju lika rädd för att få i mig alldeles för lite som för mycket. Man klarar sig inte på mestadels grönsaker och frukt om man tränar fem/sex dagar i veckan. Det är inte okej. Samtidigt, tänker jag just nu, att bättre att träna än att kräkas. Faktiskt.
