det är spännande hur jag, rent känslomässigt, alltid är totalt i nuet. inte tankemässigt, men känslo. känslan jag just nu känner verkar jag tro är den enda som existerar. ganska farligt ibland, ganska bra ibland!
som just nu, som det så ofta händer när det gått bra i en dag eller två (bra=äta såpass lie/mycket att jag inte får megaångest men samtidigt så att jag klarar mig och inte spyr), så känner jag:
jag behöver ju verkligen ingen hjälp, det är ju nästan pinsamt att jag ska få hjälp. jag ÄTER ju, faktiskt. det går ju framåt.
när jag senast i fredags natt, ja tom lördags morgon låg och försökte tömma min kropp på allt som där fanns. och sedan låg utmattad i sängen heöa förmiddagen.
varför är man så hård mot sig själv?

jag tackar gudarna för den lilla kloka oroade tjej som bosatt sig i mitt huvud, den som vill ta hand om sin kropp och få den att må bra. låt henne växa!