Hola!

Dagen har rullat på. Himlen har varit blå och fin. Jag försöker ta hand om rastlösheten i min kropp på andra sätt än att äta, eller motionera. Det är svårt! Men det går!

Igår åt jag spagetti med köttfärssås. Höll på att kvävas av min ångest när jag såg vad som serverades. Själva rätten är väl inte så svår i sig. Egentligen. Men att någon annan lagat den, att det var vit pasta, med massa smör. Att köttfärssåsen hade ett lager av olje-flott. Men, jag slog mig själv på huvudet och tog en portion. Och GUD vilken smaksensation. Haha, shit, har glömt hur vällagad mat kan smaka. Det var en kulinarisk upplevelse måste jag säga.

Nu jobbar jag på att få in regelbundenheten med måltiderna. Pepp pepp!

Jag vill ha filmtips, eller boktips, eller tv-serietips! Så jag har något att spendera mina dagar på. Snälla hjälp mig!

Puss.

Ja.. och efter floder av tårar satte jag mig i eftermiddags på tåget från mitt hem till den stora staden.
Vet inte riktigt var vi befann oss, någonstans en och en halv timma in på sträckan, när jag får ett samtal:

"Ja hej, jag ville bara säga att den du skulle träffa imorgon har blivit sjuk. Så vi tänkte ge dig en ny tid nästa onsdag istället?"

Ville typ dö. Kändes som om jag satt på ett tåg mot den svartaste svartlien där den store fjällbjörnen väntar med sitt stora tomma gap. Vänta..? En vecka till...? Det är svårt att förklara, men mitt enda ljus framåt har liksom hela tiden varit vetskapen om att jag ska få hjälp. Om att det finns ett slut på det här. Och hela tiden, så har ljuset liksom flyttats framåt, framåt och framåt.
Det var länge sedan jag verkligen kände mig utmattad, både pysikiskt och fysiskt, utan att ha sprungit alldeles för långa många kilometer eller tränat på gymmet, men den här helgen, har jag verkligen bara släppt allt. Och jag har nästan blivit rädd, för att jag liksom inte haft någon ork alls. Jag har bara gråtit och gråtit och gråtit.
Så jag följde den linjen, men kämpade allt jag kunde för att ha styrka i rösten, för att inte gråta ut min hjälplöshet. Förklarade att jag inte tror dagvård är det bästa alternativet längre, att min vardag inte alls funkar när jag bor själv.
Hon frågade genast om jag hade gått ner i vikt sedan jag var på bedömningssamtalet (suck!) ja, jo några kilo kanske sa jag och orkade inte gnälla över att jag kunde väl för fan ha gått upp tio kilo det är inte det väsentligaste. Det fanns iallafall inget att göra åt saken förutom att snällt fortsätta vänta. Sjukskrivning kunde de heller inte hjälpa mig med. Håhå, vad jag kände att livet slog mig hårt i ansiktet just där jag satt i vagn fem på sj's x2000.

Men! Denna tågresan rakt ut i svarta hålet skulle icke vara förgäves. Efter att gråtande ha lämnat fram min biljett till konduktören (stackarn blev så himla obekväm, visste inte alls vart hon skulle kolla!) och samlat mig en stund stod allting plötsligt så klart för mig:
Jag ska bli frisk. Det är det jag ska. Jag ska hoppa av skolan. Jag måste hoppa av skolan. Hur roligt jag än kan ha när jag är där, hur mycket kärlek och inspiration jag kan få därifrån, hur fina människor jag än lärt känna där så har det stora svarta i mig ändå överskuggat allt det andra under hela hösten. Skolan har funkat men min fritid har bara inneburit ångest och mat och kräkningar och träning.
Vill jag ha det så? NEJ!

Så, där, och då, bestämde jag mig: Nu hoppar jag av. Jag ska satsa på mig själv. Jag måste ta mig den tiden, och den tiden är inne nu. Jag kan inte vänta.

Alltså. Vet inte om det beror på att det var första gången på åratal som jag tillät mig själv att äta glass, eller om det berodde på själva glassen i sig (har faktiskt trott att hypen kring glassen varit ganska överdriven) men:
b&j halfbaked var ta mig tusan bland det godaste jag ätit! Herre mig jesus. Höll på att sluka hela burken. Och det var värt all ångest i världen.

Och vad gjorde inte jag precis då? Ringde min mamma, som var i affären, och bad henne köpa en b&j half baked!
Det är vad som serveras till morgondagens p3 guld-gala tänkte jag. Hurra!

Åh, blir så ledsen på mig själv. Gav efter för ångesten och oron i min kropp. Bläää, usch och fy och blä. Nu känner jag mig inte alls peppig längre. Bara uppgiven och ledsen. Jag står så jävla still och stampar, stampar stampar stampar. Varje dag jag går till skolan känns som en onödig dag. För jag känner, samtidigt som jag får ut så mycket av att vara där, att det är något jag inte kommer kunna slutföra. Inte om jag ska kunna må bra.
Förlåt för depp-inlägg. Men jag blir så trött på mig själv. Visst, det ÄR framsteg att jag infört regelbundna måltider. Men jag kanske skulle ta en titt på måltidernas innehåll också, och dess storlek. Är det konstigt att jag hetsäter?
Jag har svar på alla frågor själv. Kanske skulle ta och sluta ha andledning till att ställa dem över huvud taget.

Idag har jag nästan följt mitt matschema till punkt och pricka! Hade en himla diskussion med mig själv vid mellanmålet. Det här med att äta flera gånger per dag är så sablans jobbigt, förut åt jag ju ofta kanske bara två större mål per dag. Varje gång jag påbörjar en måltid känns det som om jag också riskerar att påbörja en hetsätning. Är varje gång rädd för att jag liksom inte ska kunna sluta.
Men eftersom jag satt på föreläsning under mellanmålet tänke jag att "okej, du kanske inte känner dig hungrig nu, MEN: det är tre timmar sedan du åt sist, det är minst tre timmar tills du ska äta igen. denna mackan kommer du ändå klämma i dig ikväll om du inte äter den nu. dessutom maxar du din förbränning genom att äta oftare. kom igen nu!" Så jag kom igen, och åt mackan. Gud vad gott det är att äta när man kan sitta i lugn och ro och känna smaken!!!

Känner att jag har ett stort steg jag måste ta för att denna gången kunna bli helt helt frisk: att sluta träna.
Ska jag vara ärlig känns det just nu som en omöjlighet. Eller, inte en omöjlighet, självklart inte. Men det är ett steg jag är tveksam om jag klarar av att ta på helt egen hand. Matmonstrets röst får fortfarande styra mig lite väl mycket. Jag har tagit så många steg mot friskheten det senaste halvåret:

1. Jag har börjat acceptera att jag har problem, och även de på det hela som en sjukdom. En sjukdom som INTE ÄR JAG, men som förföljer mig. En sjukdom jag kan, och ska, göra mig av med.

2. I och med att jag kunnat se mitt problem som en sjukdom, ett annat persperktiv, har jag också blivit öppnare med den. Det började med ett långt öppet mail till min bästa vän (som för tillfället är utomlands) i våras. Sedan har det bara rullat på. Det störta steget är att jag vågat blotta det för mina föräldrar.

3. Jag har börjat kämpa, på riktigt. Verkligen ansträngt mig för att lägga till måltider, och för att kunna äta dem regelbundet.

4. Jag har minskat mina kräkningar med kanske 90 %.

5. Jag har sökt hjälp. Jag har gjort ett val: jag vill bli FRI.

Och, jag vet att det finns de där ute som är av "vill-man-så-kan-man"-tycket. Och jag förstår precis. Jag har alltid varit av den åsikten. Jag har sagt till mig själv att bara jag vill så KAN jag sluta kräkas, sluta tvångsträna och äta precis vad jag vill. Men efter åtta år av denna dagliga ångest och dessa dilemman så har jag insett att jag behöver någon som hjälper mig. Som till en början säger: "du får inte träna, du måste äta det här och det här, din kropp behöver det här och det här" för ärligt talat så litar inte matmonstret på bara min röst. Det är ännu svårare när man bor helt själv, när jag bodde hemma hade jag ändå min familj som på något sätt kunde se om och vad jag åt och hur pass mycket tid jag spenderade ute eller på gymmet. Här har jag ingen och inget att förhålla mig till. Jag ligger ärligt talat totalt förvirrad på kvällarna och undrar om jag varit snäll eller elak mot min arma kropp under dagen.
Jag ser det inte som en svaghet att vilja ha hjälp, jag väljer att se det som en styrka att vilja kämpa. Det jag ville komma fram till med detta inlägget var egentligen att för att bli HELT FRI, så måste jag helt släppa allt som anoreximonstret tvingar mig till. Det finns inga komprimisser som leder till frihet.

Tänkte publicera mailet jag skrev till mina föräldrar. Naket och öppet!

Hej mamma och pappa.
 
Här sitter jag i den lilla staden, på mitt rum, i min stora fåtölj. Jag lyssnar på Arja Saijonmaa som sjunger att att hon drömde något i natt som hon aldrig drömt förut.
Jag drömmer också mycket nu för tiden, det är roligt att drömma. Men det är inte roligt att drömma mardrömmar. Det gör jag ganska mycket. Jag vaknar ofta helt dyngblöt av svett.
Jag tror det har att göra med mitt leverne i övrigt. Det är mest därför jag skriver, för att jag vill skriva om mitt liv. Det blir alltid så svårt när jag ska prata, tycker det är jobbigt när jag inte får fram vad jag egentligen vill säga. Allt fastnar i halsen och jag inbillar mig lätt att det egentligen inte är så viktigt.
 
Men jag tycker det är viktigt. Jag har börjar tycka att det borde vara viktigt. Mitt mående. Jag orkar inte må dåligt längre. Jag tycker det är ovärt och tråkigt, och det förstör allt som skulle kunna vara fint och bra. För att gå rakt på sak så tycker jag det är skitjobbigt just nu. All min tid går åt till att planera mat; laga mat; äta mat; ha ångest över mat. Äta och kompensera för mitt ätande. Försöka hitta en balans som jag aldrig tycks finna. Jag är så trött på det. Det är så onödigt! Samtidigt vet jag att planeringen är a och o. Planerar jag inte så äter jag bara, och har ångest, och kanske kräks, istället för att planera. Det jobbigaste är att ha ångest nästan dygnet runt, jag har ångest över allt jag gör och allt jag inte gör och allt jag borde göra. Jag hittar inga riktigt bra lösningar.
Jag blir så lätt uppstressad och har jättesvårt att organisera mitt liv. Jag vet inte hur många gånger den senaste veckan jag tänkt packa min väska och åka hem. För jag vet verkligen inte om jag orkar ta hand om mig själv nu. Är så trött, både i kroppen och knoppen. Trött på att gråta trött på att förstöra för mig själv trött på att bo i det här slottet av luft som jag själv byggt. Jag inbillade mig att det var kul att bo i ett slott, ha! Jag säger till mig hela tiden att jag inte får vara svag, att det inte alls är så illa med mig som jag ibland vill inbilla mig, att allt är okej. Men just nu, just nu är det inte alltid okej.
Min skola är jätterolig, jag har jättebra lärare och klasskamrater och jag tycker nog egentligen också om staden, trots att det är stort. Därför är det så himla tråkigt att jag inte kan ta in alla lärdomar, all kärlek och all inspration jag får. Det bjuds så många chanser här som jag inte kan ta helhjärtat. För det är svårt att se det roliga i allt när jag låter mina ätstörningar lägga en stor skugga över det. Samma skugga som följt mig i så många år nu. Jag har nog aldrig riktigt velat erkänna dem för mig själv, eller andra. Jag har nog skämts över min sjukdom. Aldrig velat se det som en sjukdom. Har aldrig tagit upp kampen på riktigt. Nu är jag beredd att göra det. Jag har redan gjort det. Jag vill bli frisk. Frisk på riktigt. Jag vet att det går och att jag kan. Men det är en kamp jag måste ta, och jag visste inte att det skulle vara så tufft. Och jag tror faktiskt inte att jag klarar det själv.
 
Egentligen är det ju inte värre än att jag har ett problem jag måste få bort. När det är borta kommer nya problem, men dem kan jag förhoppningsvis lösa på egen hand.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här mailet. Jag vill vara ärlig. Jag vill nog ha lite hjälp, lite råd, ert stöd. Hur jag ska klara dagarna. Dagarna fram till dagvården, och dagarna under dagvården. Det är så ensamt här. Jag vet inte vad som är bäst för mig själv just nu. Jag vet inte hur jag ska lägga upp min vår.
 
Ja, det här var ju konstigt... Att skriva ett mail till sina föräldrar. Känns lite högtradigt!
Jag vill inte att ni ska var ledsna eller oroliga för min skull. Det är onödigt. Jag vill inte tynga er med min tyngd. Jag är ju varken förlorad eller dum. Egentligen. 
Men ni är mina föräldrar och jag tror det är där jag kan hitta det största stödet just nu.
Ring mig gärna när ni läst det här! Det är inte det att jag inte vill prata om det, ni får inte vara rädda för att fråga mig saker, det blev bara lättast såhär.
Nu ska jag lyssna på en ny låt, och diska min disk.........................................................
Jag älskar er!
/ F

Har haft för mycket ångest för att skriva matdagbok det senaste. Har blivit så mycket småätande och plockande och det har varit kaos i mitt huvud.
Jag tycker egentligen det är ganska fult att skriva ut matlistor, när man på något sätt vet att man inte äter fullvärdigt. Och jag blir medveten av det, när jag nu skrivet ner det, att detta inte är någon fullvärdig matdag. Att jag måste kämpa mer. Idag var jag tvungen att skriva ner, för matmonstret skriker att jag är äcklig som ätit så mycket. Det är inte ens mycket!
(Måste bara tilllägga att detta är FÖRSTA dagen sedan nyår som jag inte ätit två lagade mål mat under dagen. Två lagade mål mat, det har jag verkligen kämpat med!)

Frukost:
1 smörgås med keso, tomat och avokado
100 gram kvarg med 1/2 banan, bär och frön
te med mjölk
1 clementin

Lunch:
ca fem stora (lovar) bitar sushi, misosoppa

mellanmål 1:
ett halvt äpple, 1/3 smörgås

mellanmål 2:
ett äpple, lite småät av lakrits och yoghurtnötter (kanske fick i mig två bitar sammanlagt?)

Kvällsmål:
en smörgås med keso, avokado, tomat
50 g kvarg med bär, 1/2 banan, frön, en finncrisp
ett ägg (råkade stenhårdkoka det så åt inte hela ägg-gulan) med kaviar
en kopp te med mjölk

övrigt:
lite småät av frukt, finncrisp, frukt

Det här har varit en bra bra bra dag! Tog mig lite sovmorgon till halv nio. Sedan började dagen lite stressigt dock, hatar att stressa med frukosten, men anledningen till det var att jag hade bokat in mig på yoga vid halv elva. Jag älskar yoga! Speciellt när jag är såpass orolig och stressig och ångestfylld i kroppen som jag är, så vet jag vilken nytta det faktiskt gör. Dessutom är det en träningsform som jag slipper känna "okej, jag boooorde egentligen inte"-genom hela passet, vilket jag brukar göra om jag kör något som aerobic eller spinning. (Spinningen har jag dock i princip lagt ner helt och hållet, tror inte min kropp i nuläget skulle orka ett sådant pass.)
Yoga instruktören var som solen själv och jag promenerade nöjd och glad mot Odenplan för att träffa två vänner för sushi. Sedan yrade jag omkring på Stockholms gator för att gå på en audition, som för det första var hur rolig som helst, och som för det andra egentligen inte gick bra alls men för det tredje så gick jag vidare ändå. Brast ut i gråt när jag fick svaret, haha, är så känslig nu för tiden. 

Har tänkt lite på det där.. med en bra dag. Det handlar inte om att HA en bra dag, för det mesta (visst kan livet i sig bjuda på diverse överraskningar men om vi tänker på en dag som en helt vanlig vardag utan exceptionella händelser) utan att TA sig en bra dag.
Jag har efter alla dessa år förstått att det är jag själv som förstör för mig själv. Jag kan liksom inte tillåta mig att få må bra. Jag förstör mina dagar, medvetet eller omedvetet. Är allt bra så är det ju nästan för bra för att vara sant. Jag har på något sätt övertygat min om att lyckan är farlig, eftersom den är förgänglig, som allt annat. Precis som allt annat är farligt, för att det är förgängligt. Men det är väl också färgängligheten i ting som ger dem sin essens? Eller? 
Jag måste öva mig på att ta vara på lyckan då den finns där, eller finna den då den inte finns där. Skapa den. Göra mig själv lycklig, inte olycklig. Jag är värd att må bra, precis som alla andra är värda att må bra.

Och precis med tanke på det, så tänker jag på vad en bra dag för mig är nu för tiden: Hade hjärtebankestress för att jag hade så bråttom till yogan, höll på att börja gråta av ångest både under passet och i omklädningsrummet för att jag ångrade att jag ätit så "mycket" till frukost (åt precis vad jag brukar) eftersom jag insåg att det bara skulle bli tre och en halv timme mellan frukost och lunch.
Fick ångest under lunchen, då den minsta sushin var på tio bitar.
Fick nästan panikångest innan auditionen skulle börja, rädd för att min kropp skulle falla ihop under dagen.
Efter lite småät under eftermiddagen kände jag för att antingen hetsäta eller äta ingenting, kände ingen hunger och fick ångest för att jag inte kände någon hunger men ändå visste att jag måste måste äta. Åt ändå och blev hungrig (suck..) Låg en timme i sängen och mixtrade med mitt huvud, ta mer eller inte, tog lite mer, var hungrig, ta mer eller inte?

Allt detta har jag alltså också upplevt under denna dag, samma som jag skrev om i början av inlägget. Ändå tycker jag att detta är en av de bästa dagar på länge. Egentligen är det ju sjukt, hade en "frisk" (gillar inte att använda ordet frisk egentligen, vad är liksom det?) person haft en sådan här dag hade den kanske tyckt den varit en riktigt tuff och jävlig dag. Men jag har liksom.. lärt mig leva med ångesten som en del av mitt liv. Och så länge den inte är hela mitt liv så är jag nöjd. För egentligen.. vad är det för liv att leva? Spendera två timmar på att ha ångest över den stundande lunchen. Eller att ens behöva oroa sig för att kroppen inte ska orka med lite press under en audition? Det är då man måste ta tag i saker!

Igårkväll lade jag mig med en bra känsla i magen. Jag var stolt över mig själv.

Imorse vaknade jag med en hunger som de senaste dagarna bara ökat ju mer jag ätit. Tycker det är konstigt och skitläskigt! Kan inte riktigt tyda min kropps signaler än, så vet liksom inte om det är hunger-hunger eller någon annan konstig reaktion på att jag faktiskt äter mat? Kan dra mig till minnes att det faktiskt var på samma sätt då jag var inlagd. Låg och var hungrig EFTER måltiderna, samt på kvällarna. Har det att göra att kroppen arbetar?
För det var ju inte så att jag gick ner i vikt under tiden på avdelningen direkt!

Iallafall, stoltheten i magen var ju över mailet jag klickade iväg igår. Idag när jag traskade i snövädret påväg till skolan fick jag ett sms av pappa:
Hej!
Har läst ditt brev. Du är en modig tjej med stor insikt! Just nu är det svårt att ringa, får vi ringa ikväll? Vi älskar dig! / Pappa
Åh, vad tårarna började spruta. Det är svårt att beskriva vilka steg det här är för mig, och för min relation till både mig själv och mina föräldrar. Jag har som sagt aldrig haft någon jättenära relation till någon av dem.. Det är konstigt det där, att de två som skapat mig ska vara de två som det är svårast av allt att släppa nära. Varför är det så känsligt?
Mamma ringde iallafall senare. Det var plötsligt inte allt lika lätt att låta känslorna flöda som i mailet jag skrev. Jag blev mest sur, tvär och grät när mamma försiktigt försökte komma med förslag till hur jag skulle orka med min vardag. Kände mig som en otacksam tonåring! Hon ska iallafall ringa enheten imorgon och prata med dem. Min bäste-mamma. Hon ställer verkligen upp i vått och torrt och snö och slask. Trots att jag beter mig som femton!

Oj! Gissa vad jag just precis gjorde?
Klickade iväg ett långt mail till båda mina föräldrar. Där jag berättade just hur jag mår nuförtiden och att jag behöver deras hjälp och stöd. Bland det svåraste i hela mitt liv har för mig har alltid varit att prata med mina föräldrar, och berätta saker för dem. Har aldrig velat tynga dem med min tyngd, har aldrig liksom velat släppa dem för nära inpå mig.
Pratade med min mamma i telefon tidigare idag, och grät under nästan hela samtalet (utan att hon märkte dock), efteråt bröt jag ihop totalt i min säng och sedan gick jag och hetsåt. Sedan gick jag och tränade, kom hem och hetsåt igen. Kräktes. Grät. Tog tag i mig själv, gjorde ett gott kvällsmål och satte mig ner och skrev mailet.
Nu är det skickat. Känns faktiskt bra i magen. Det här är ett steg i rätt riktning. Nu är det jag och hela världen, MOT anorexin. Gissa vilka som vinner!

Vad händer med min kropp? Den verkligen lever sitt egna lilla liv. Igår, och även det som hunnit gå av dagen idag, har jag verkligen varit som ett bottenlöst hål. Hur hungrig som helst! Tycker det är ganska svårt att hantera.
Försöker ändå att hålla mig till att äta regelbundet.

Alla dessa kroppssignaler, har kommit på att de skrämmer mig. Jag tycker det är obehagligt; att vara mätt, att vara hungrig, att vara yr, att vara glad, att vara ledsen, att vara rädd. Allting skrämmer mig. Trots att det är högst mänskliga och naturliga reaktioner och känslor. Varför?

Annars försöker jag pussla ihop dagarna så gott det går, och det går! Dock tar det mycket ork och mycket mycket tid. Vill höra något från dagvården nu, börjar bli outhärdligt att vänta. Så många gånger jag tänkt packa väskan och åka hem. Men jag ska inte ge upp!

Jag längtar som en tok till våren, och lurar mig själv att den nästan är här när solen lyser på förmiddagen och snön smälter bort. Sedan inser jag att det faktiskt bara är den elfte januari..

Puss!

Helgen är snart slut och mina fina vänner har åkt hem. Återigen ser jag hur mycket jag ger av mig själv till sjukdomen, men det är också vid sådana här tillfällen man ser vad som finns där bakom (? brevid? egentligen framför?) all ångest, all stress och press. Det har varit helt underbart att få ha sina bästa vänner här, få somna utan att behöva lyssna till sin egen hjärtrytm och se hur livet liksom bara kan flyta på framåt. Man behöver varken plåga sig själv genom dagen eller vara hård mot sog själv. Man får vara snäll. Äh, nu babblar jag lite. Men har insett hur hård jag är mot mig själv. Och jag är säker på att så många andra unga och gamla tjejer och killar där ute är precis likadana. Varför ger vi oss själva inte den respekt vi förtjänar? Varför ger vi oss inte kärlek och en extra klapp på kinden istället för att neka oss njutning i form av mat och umgänge?

Stort plus och klapp på kinden för mig själv för att jag SÅ mycket mer nu kan deltaga i nuet och det som sker när jag är med mina vänner, än vad jag kunde i början av hösten. Då handlade ALLT i mitt huvud om vad jag ätit, borde äta och, framförallt, inte borde ha ätit.
Den här helgen har jag mer tänk att: det är okej, det är gott, jag behöver äta det här.
Jag jobbar på att vänta ut ångesten. För faktiskt, den tröttnar ju till slut, och ger sig iväg. Men försöker jag göra något åt den direkt efter måltider, antingen genom kompensation eller att äta mer, så lever den bara ännu mer rövare.

Hej!

Har sovit tio timmar i natt, men är ändå heöt sjukt. Fattar inte. Har dessutom halsont och huvudont, så fick bli hemma från skolan idag. Orkade verkligen inte.
Genast uppstår alla dumma tankar om att jag skulle vara lat, att "tänk hur mycket mer du skulle rört på dig om du åkte till skolan", "gud vad du är svag, det handlar inte om ork det handlar om vilja" och "SÅ sjuk är du inte, ett träningspass borde du palla!". Men NEJ, har börjat inse mer och mer vilka jävliga tankar jag har. VARFÖR skulle jag inte kunna få vila, om jag är trött? Är det något fel på det?
Nej. Det är inte okej att träna när man är sjuk, inte alls.

Startade med en bra frukost iallafall, har köpt hem müsli igen för första gången på länge länge. Har inte kunnat ha det hemma för det är väldigt triggande för mina hetsätningar. Men nu känner jag att det funkar ganska bra. Det kan stå där och se fint ut i burken (det är musli med hjärt-flingor i!). Och med fil, kanel och banan blir det mums!

Ska försöka ta tag i lite nyttigheter iallafall, inte bara ligga här och tänka på mat!
Puss & Kram!

Utmaningar jag utsatt mig för (i vissa fall blivit helt utan förvarning bara blivit utsatt för) de senaste veckorna:
julbord
matpaj (med fetaost i)
lunch på max
middag på mc donalds
pasta
potatis
jasminris
potatisgratäng
ost
choklad
ostbågar
tacochips
hemmagjord pizza (!!)
falukorv

Sen, när klarar man utmaningen?
De jag skulle vilja säga att jag verkligen fullföljde, det vill säga utan fusk, är:
julbordet, potatisen, ostbågarna och tacochipsen (det var helt spontanät!) plus falukorven. Ja.. det har varit två mycket påfrestande veckor. Har ätit tusen nya saker jag inte ätit på säkert ett halvår. Utsatt mig för middagar och luncher i sällskap av människor. Och gud, den ångesten. Men gud, det går ju. Och utan någon vidare motion.
Och på två veckor, med totalt nya matvanor, har jag gått upp runt ett kilo. Ett kilo. Det känns just nu som minst fem. Men det är det inte. Måste tänka logiskt. Heja mig!

Hade en jättetrevlig nyårsafton i goda vänners lag. Har varjde dag varje timme senaste veckan tänkt tanken att backa ur pga att det skulle ätas gemensam middag. Men, jag åkte dit, jag åt, jag hade roligt!
Och, om det kunde få sluta där.
Om jag slapp åka hem och straffa mig själv genom att tvinga mig själv till att spy upp den lilla nattamat jag åt när jag kom hem. Om jag kunde få vakna med ro i kroppen, iställer för en ångest och stress. Om jag kunnat ta det lugnt och njuta av en slapp förmiddag i soffan istället för att vara nära till hetsätningar hela morgonen. Blev ingen ordentlig frukost utan bara en massa småätande här och där. Vilket leder till stigande och stigande ångest. Och, jag VET ju att det blir så. Jag vet ju precis hur den visan går. Jag vet också att jag får i mig så mycket mer när jag äter på det här sättet. ÄNDÅ är det så omöjligt svårt just nu att sätta sig ner med ens en smörgås och en kopp kaffe.

Det jag har så OTROLIGT svårt  ärför att göra val. Alla val blir ångestframkallande för mig. Vilket bröd? Vad ska jag ha på? Ost, keso, skinka, gurka tomat korv avokado osv osv osv? Kaffe eller te? Äpple eller apelsin? Yoghurt eller gröt? Ja eller nej? Svart klänning eller vit? ALLT allt allt skapar kaos och ångest i min hjärna. Jag KAN inte välja. Det är därför det är så himla svårt för mig att börja följa mitt matchema också. Jag klarar det verkligen inte. Får panik och ångest av att behöva välja smörgås. Vill helst inte välja alls.
De enklaste grejer kan bli helt olösliga för mig: Städa rummet? Gå en promenad? Och jag borde ju läsa lite kurslitteratur. Träna på mina texter. Borde skriva ansökningar. Vart ska jag börja? Allt blir en enda röra.
Att ens skriva ett blogginlägg ger mig ångest. Känns som om jag vill skriva allt på en gång, kan inte hitta någon struktur.
För att inte tala om att laga mat, en måltid. "Ja, men om jag skulle ta och steka lite kyckling, koka en potatis. Eller vill jag ha lax kanske? Och så har jag ju en halv avokado i kylskåpet.. Och fetaost, och majs. Och nej, vad är jag sugen på? Egentligen? Blir det här lagom? Jag kan ju inte äta av allt? Åh, lite keso kanske man kan ta till.. Och soltorkad tomat." Alltså, kaos i min hjärna. Det är ungefär allt eller inget som gäller.
Någon sa en gång till mig att man måste plocka en blomma i taget, man kan inte plocka hela buketten på en gång. Det är väl där jag på något sätt har fastnat. Kan inte se blommorna.

Så, här sitter jag med ångest. Fin början på det nya året. Får försöka vända det här. Ska gå ut på en promenad för at det är underbart fint väder ute, och för att det är nollgradigt.
Det här året ska jag ta hand om mig själv. Och jag börjar nu.