Jag startade den här bloggen egentligen för att bara få skriva av mig själv, för att göra av min ångest någonstans. För att hjälpa mig själv med att få ner allt svart på vitt. Jag hade inte riktigt tänkt att den skulle läsas av speciellt många. Men nu har jag insett vilken otrolig kraft och styrka man kan hitta hos andra, och ge andra. Hur många det finns som är i samma sits.

Har valt att, än så länge iallafall, vara ganska anonym. Har alltid varit väldigt "hemlig" med min sjukdom, trots att jag varit sjuk länge. Det beror nog mest på att vi inte ens i familjen pratat öppet om det som en sjukdom. Vilket jag nu kan tycka har förhindrat min tillfrisknande ganska mycket. Men jag har iallafall varit mycket noga med att inte visa för folk att jag har problem. Har inte velat bli sedd som "den sjuke". Kanske för att jag inte ens velat erkänna för mig själv att jag varit sjuk, pinsamt att säga till någon att "jag har ätstörningar" och sen sitter jag där och äter skollunch! Alla dessa dilemman. Aldrig trott att någon skulle förstå. Mina vänner har iof vetat att jag HAFT problem, men inte hur mycket problem jag HAR. Har aldrig velat idetifiera mig med sjukdomen, aldrig riktigt velat erkänna den. Anorexi, jag?! Bulimi, jag!? Nej, min kropp är bara cp och jag kan inte få äta lika mycket som alla andra. Min kropp klarar inte det. Ha!

Dock, detta året, har jag börjat se mer på matmonstret som just ett monster och en sjukdom. Jag har också insett att det inte funkar att leva såhär, att det bara tar bort min livskvalitet.
Jag har gjort stora steg! Det började med att jag i våras skrev ett långt mail till en nära vän som just nu bor utomlands. Hon vet att det har varit jobbigt, och har själv lite matproblem, men i det här mailet var jag totalt ärlig. Och det har aldrig känts så skönt! Kändes som om jag ställde matmonster i rampljusen medan JAG stod vid sidan av, i kulisserna, och skrattade åt dess blottning.
Efter det har jag blivit mer öppen med min sjukdom, men, för de nya människor jag träffat sedan jag började min utbildning i höstas har jag inte berättat något. Inte än. Och många av mina vänner där hemma vet heller inte hur djupt in i skiten jag är.
Så, är väl rädd för att de ska hitta bloggen och jag ska totalt blottas! Vet att många ser mig som en stark, pigg och självständig tjej. Vill inte att den här bilden ska rivas.
Fast, som min mamma sa: "Du förstör inte bilden av dig själv, den bli bara mer komplex."
Men komplex och kanske mer mänsklig.

Jag är iallafall från en mindre stad lite längre ner i Sverige, men bor just nu i huvudstaden.
Jag längtar hem varje dag. Och jag längtar till våren.
Jag älskar årstider. Jag (JAG! inte bara äs) älskar att träna, har alltid varit tävlinginriktad och tävlat i många sporter sedan barnsben. Mest älskar jag att dansa, det är det bästa jag vet.
Jag älskar mumin, ska börja samla på mig hela muminmuggs-serien.

Ni får gärna ställa frågor, om ni undrar över något!
Puss!