vad är det för fel på mig?
kul start på dagen. not.
köpte igår en digital våg. vägde mig imorse före frukost och vågen visar två kilo mer än den "ickedigitala". har sån jäkla ångest, självhat.
jag tränar VARJE dag, äter inte ens hälften av mitt kaloribehov, kräks inte alls ofta längre och ändå går jag inte ner i vikt.
kan inte sova om nätterna för hungern river i min kropp. är alltid hungrig. kan inte slappna av.
vad är det för fel på min kropp? hur mycket jag än läser om äta och träna så är summan av kardemumman alltid att om du hamnar på ett underskott av kalorier efter dagens in & uttag så ska du gå ner i vikt.
jag gör inte det.
jag gör inte det.
jag gör inte det.
JAG GÖR INTE DET.
jag har inget liv.
allt kretsar kring maten och träningen.
och inte ens där når jag resultat.
köpte igår en digital våg. vägde mig imorse före frukost och vågen visar två kilo mer än den "ickedigitala". har sån jäkla ångest, självhat.
jag tränar VARJE dag, äter inte ens hälften av mitt kaloribehov, kräks inte alls ofta längre och ändå går jag inte ner i vikt.
kan inte sova om nätterna för hungern river i min kropp. är alltid hungrig. kan inte slappna av.
vad är det för fel på min kropp? hur mycket jag än läser om äta och träna så är summan av kardemumman alltid att om du hamnar på ett underskott av kalorier efter dagens in & uttag så ska du gå ner i vikt.
jag gör inte det.
jag gör inte det.
jag gör inte det.
JAG GÖR INTE DET.
jag har inget liv.
allt kretsar kring maten och träningen.
och inte ens där når jag resultat.
jag vill inte dö men jag vill inte leva såhär
sedan jag bytte mediciner för lite över en månad sedan har jag märkt en otroligt positiv skillnad, alltså det kändes verkligen som natt och dag. dock har jag den senaste veckan märkt att jag sakta sakta börjat falla djupare tillbaka i gamla mönster och energinivåer igen. jag har varit duktig på att äta regelbundet den senaste månaden (om än för lite energi, men ändå oftast fått i mig 3-5 mål per dag och det är något jag inte klarat på egen hand sedan gud vet när, kanske fem-sex ÅR sedan?) men tex idag: har inte fått ordning på någonting. rörde på mig kanske lite väl mycket igår till förhållande vad jag fick i mig och idag när jag vaknade kom jag inte upp förrän 45 minuter efter att väckarklockan ring (brukar inte alls ha några större problem att ta mig upp på morgonen). blev lite stressd över frukosten, sen bestämde jag mig för att vila en stund innan dey var promenaddax. fastnade framför datorn, blev mer och mer stressad, "måste hinna ut och gå innan lunch!"
på något sätt hamnade jag med uteklädern på i köket, i skafferiet, i kylskåpet.
"mm, nybakt bröd.. bara lite, smaka lite, så nu räcker det! okej lite till, lite energi till promenaden kanske. okej, vafan gör jag nu? okej tänker att detta är ett mellis? att jag åt det nu ist för på eftermiddagen? äh, fan, hur stor brödbit ska jag ta till soppan sen då? äh! lika bra jag äter mackan nu så får det bara bli soppa när jag kommer hem!" ja.. osv osv osv.
slutade att jag kom ut en och en halv timme efter att jag smakat på den första brödbiten. i mitt huvud försökte jag att inte se det hela som en katastrof. "okej, men då var detta lunch.. och så kan jag äta soppan på mellanmålstiden sen så har jag ju ungefär fått i mig vad jag planerat ändå."
naiv/dum/äcklig/valfrittadjektiv som jag är, passde jag självklart att styra min promenad till en godisbutik och NEJ nej nej självklart sk jag inte handla till mig själv "åh men lite choklad på reabordet, åh några praliner, åh de här kan jag ge bort till min vän som ska hälsa på mig i helgen åh åh åh bla bla bla"
ja, jag går rakt in i mina egna fällor. dyr choklad som räckte till jag kommit ca hundra meter från butiken. det som inte åts upp tuggade jag och spottade ut. blä. 150 kr fin choklad.
gick hem och ville försvinna ur min kropp. la mig och sov, gick upp och åt, la mig i sängen igen till det var mörkt ute, gick upp och åt, bakade chokladmuffins.. bara för att?
gissar på att matmonstret ville ha sockrig kladdig smet.
ja. jag vet hur det går när jag tränar bort mina känslor och äter bort mina hungerskänslor. jag kan inte läsa min kropp för fem öre. vet att jag inte borde träna så hårt då jag knappt äter hälften av mitt behov. men tränar jag inte ökar ångesten något kolossalt och risken för att hetsäta skjuter i höjden. träningen är effektiv på så många sätt, den håller mig borta från att hetsäta, jag (monstret) blir nöjd över att bränna kalorier vilket gör det tusen gånger lättre att äta ochJAG blir glad av att träna (PÅ RIKTIGT, har sportat sedan jag var typ fem år, alltid varit igång, är en riktig tävlingsmänniska och älskar att utmana mig själv, både psyke och fysik. därför är det så himla tråkigt att det är SÅ strakt förknippat med ätstörningen, men samtidigt så starkt förknippat till MIG och var jag tycker om)
nu hr jag svävat ut i helt andra trådar, men iaf, har inte kräkts! det är positivt. känner mig också positiv inför morgondagen. ska planera den väl. känner mig peppad till en pigg och härlig dag. med regelbundenhet och aktiviteter och inköp av en digital våg. <3
mest ser jag fram emot att bevisa för mig själv att jag KAN, jag kan, jag kan ha en bra dag imorgon trots att det var en pissig dag idag. imorgon är ju imorgon och imorgon är en annan dag en ny dag,
eller hur?
:)
på något sätt hamnade jag med uteklädern på i köket, i skafferiet, i kylskåpet.
"mm, nybakt bröd.. bara lite, smaka lite, så nu räcker det! okej lite till, lite energi till promenaden kanske. okej, vafan gör jag nu? okej tänker att detta är ett mellis? att jag åt det nu ist för på eftermiddagen? äh, fan, hur stor brödbit ska jag ta till soppan sen då? äh! lika bra jag äter mackan nu så får det bara bli soppa när jag kommer hem!" ja.. osv osv osv.
slutade att jag kom ut en och en halv timme efter att jag smakat på den första brödbiten. i mitt huvud försökte jag att inte se det hela som en katastrof. "okej, men då var detta lunch.. och så kan jag äta soppan på mellanmålstiden sen så har jag ju ungefär fått i mig vad jag planerat ändå."
naiv/dum/äcklig/valfrittadjektiv som jag är, passde jag självklart att styra min promenad till en godisbutik och NEJ nej nej självklart sk jag inte handla till mig själv "åh men lite choklad på reabordet, åh några praliner, åh de här kan jag ge bort till min vän som ska hälsa på mig i helgen åh åh åh bla bla bla"
ja, jag går rakt in i mina egna fällor. dyr choklad som räckte till jag kommit ca hundra meter från butiken. det som inte åts upp tuggade jag och spottade ut. blä. 150 kr fin choklad.
gick hem och ville försvinna ur min kropp. la mig och sov, gick upp och åt, la mig i sängen igen till det var mörkt ute, gick upp och åt, bakade chokladmuffins.. bara för att?
gissar på att matmonstret ville ha sockrig kladdig smet.
ja. jag vet hur det går när jag tränar bort mina känslor och äter bort mina hungerskänslor. jag kan inte läsa min kropp för fem öre. vet att jag inte borde träna så hårt då jag knappt äter hälften av mitt behov. men tränar jag inte ökar ångesten något kolossalt och risken för att hetsäta skjuter i höjden. träningen är effektiv på så många sätt, den håller mig borta från att hetsäta, jag (monstret) blir nöjd över att bränna kalorier vilket gör det tusen gånger lättre att äta ochJAG blir glad av att träna (PÅ RIKTIGT, har sportat sedan jag var typ fem år, alltid varit igång, är en riktig tävlingsmänniska och älskar att utmana mig själv, både psyke och fysik. därför är det så himla tråkigt att det är SÅ strakt förknippat med ätstörningen, men samtidigt så starkt förknippat till MIG och var jag tycker om)
nu hr jag svävat ut i helt andra trådar, men iaf, har inte kräkts! det är positivt. känner mig också positiv inför morgondagen. ska planera den väl. känner mig peppad till en pigg och härlig dag. med regelbundenhet och aktiviteter och inköp av en digital våg. <3
mest ser jag fram emot att bevisa för mig själv att jag KAN, jag kan, jag kan ha en bra dag imorgon trots att det var en pissig dag idag. imorgon är ju imorgon och imorgon är en annan dag en ny dag,
eller hur?
:)
bakslag
exakt på pricken, till och med på klockslag, när jag varit kräkfri i tre veckor bröt jag framgångssagan. förstår inte vad jag håller på med. är dum i huvudet. naiv. fungerar alltid såhär. det är en blandning mellan friskt och sjukt och oftast lyckas det sjuka dra vinstlotten.
ja, jag var ute igår. drack alkohol. jag minns inte sist jag var full och INTE hetsåt. och VARJE gång tänker jag "fanjävlaskitjävelskap DU ÄR JU DUM I HUVUDET DU KAN INTE HANTERA ALKOHOL NÄR SKA DU LÄRA DIG DET!!!??!?!?" sen håller ångesten i sig några dagar tills nästa tillfälle för alkohol kommer och jag tänker "äh JAG VILL ju faktiskt dricka, jag tycker om att gå ut med mina vänner, det är friskt och bra för själen att ha roligt och idag ska jag INTE INTE hetsäta, idag ska jag bevisa för mig själv att jag KAN ha kontroll även när jag är full"
nej. nej. nej nej nej. nej NEJ nej nej nej NEJ.
jag blir det matmonster jag är när jag har alkohol i kroppen. det enda jag tänker på är att jag vill hitta något att äta. vill INTE att någon ska följa mig till bussen, jag vill hellre bokstavligt talat gå och leta efter MAT PÅ MARKEN. kan säga att jag hittat både kebabrullar och hamburgare på trottoarer och i papperskorgar.
ja, jag är äcklig.
så, iallafall, gick och lade mig nyspydd efter att ha ätit mig igenom kylskåpet här hemma och med hemsk ångest. när jag vaknade i morse ville jag inte gå upp. var så jäkla besviken på mig själv och kände mig äckligast i världen.
hela denna veckan har varit svajig och mitt ätande har glidit mer och mer åt småätarhållet då jag inte fått till planering och det har varit mycket socker och överätning. men ingen kräkning. fram till inatt. dagen idag höll på att spåra eftersom det enda sättet jag kan dämpa ångest på är med mat. mer mat. mer mat.
visst är det komiskt att dämpa sin ångest över att man ätit med att äta ännu mer. mycket intelligent!
dock ger jag dagen godkänt illafall. har varit bakis som satan men lyckades tillslut, vid halv fem, ta mig ut på en powerwalk/joggingrunda på ca en timma. efter det kände jag mig lite lugnare.
längtar till imorgon då jag ska vara BENHÅRD mot mig själv. har insett att jag måste börja vara hårdare mot mig själv. det funkar inte att försöka behandla mig själv lite lagom snällt, jag måste VARA HÅRD.
små (lagom) regelbundna måltider är a och o. jag vet ju själv hur sjukt mycket bättre jag mår då jag lyckas få till det.
har länge funderat på att införskaffa mig en digitalvåg också (just nu har vi bara en såndär gammal icke-digital hemma). backar för det hela tiden, tror jag är så jäkla rädd för att inte gå ner i vikt. för att inte klara av. att gå upp istället. att veta exakt min vikt kan ge mig så aburt mycket ångest. samma sak med kaloriintag. jag räknar men undviker på något sätt att räkna exakt för jag är så rädd att fastna i siffrorna typ. fastnar jag i för små detaljer kommer jag inte kunna leva alls, jag kommer ha konstant hög ångest och då är jag rädd för att gå tillbaka till hestätningarna och kräkningarna direkt.
ja gud, flummigaste inlägget ever.
summan av kardemumman är väl iallafall såhär: jag hatar min kropp, jag vill gå ner i vikt och bli smal, för att göra detta måste jag våga lägga upp en plan och följa den, jag måste prioritera bort situationer jag vet jag inte kan hantera, jag ska köpa mig en våg i veckan, "återfallet" i natt var just bra ett återfall, det behöver och ska inte innebära att jag nu fortsätter med de extremt dåliga vanorna, UPP PÅ HÄSTEN IGEN! jag ska bli smal.
ja, jag var ute igår. drack alkohol. jag minns inte sist jag var full och INTE hetsåt. och VARJE gång tänker jag "fanjävlaskitjävelskap DU ÄR JU DUM I HUVUDET DU KAN INTE HANTERA ALKOHOL NÄR SKA DU LÄRA DIG DET!!!??!?!?" sen håller ångesten i sig några dagar tills nästa tillfälle för alkohol kommer och jag tänker "äh JAG VILL ju faktiskt dricka, jag tycker om att gå ut med mina vänner, det är friskt och bra för själen att ha roligt och idag ska jag INTE INTE hetsäta, idag ska jag bevisa för mig själv att jag KAN ha kontroll även när jag är full"
nej. nej. nej nej nej. nej NEJ nej nej nej NEJ.
jag blir det matmonster jag är när jag har alkohol i kroppen. det enda jag tänker på är att jag vill hitta något att äta. vill INTE att någon ska följa mig till bussen, jag vill hellre bokstavligt talat gå och leta efter MAT PÅ MARKEN. kan säga att jag hittat både kebabrullar och hamburgare på trottoarer och i papperskorgar.
ja, jag är äcklig.
så, iallafall, gick och lade mig nyspydd efter att ha ätit mig igenom kylskåpet här hemma och med hemsk ångest. när jag vaknade i morse ville jag inte gå upp. var så jäkla besviken på mig själv och kände mig äckligast i världen.
hela denna veckan har varit svajig och mitt ätande har glidit mer och mer åt småätarhållet då jag inte fått till planering och det har varit mycket socker och överätning. men ingen kräkning. fram till inatt. dagen idag höll på att spåra eftersom det enda sättet jag kan dämpa ångest på är med mat. mer mat. mer mat.
visst är det komiskt att dämpa sin ångest över att man ätit med att äta ännu mer. mycket intelligent!
dock ger jag dagen godkänt illafall. har varit bakis som satan men lyckades tillslut, vid halv fem, ta mig ut på en powerwalk/joggingrunda på ca en timma. efter det kände jag mig lite lugnare.
längtar till imorgon då jag ska vara BENHÅRD mot mig själv. har insett att jag måste börja vara hårdare mot mig själv. det funkar inte att försöka behandla mig själv lite lagom snällt, jag måste VARA HÅRD.
små (lagom) regelbundna måltider är a och o. jag vet ju själv hur sjukt mycket bättre jag mår då jag lyckas få till det.
har länge funderat på att införskaffa mig en digitalvåg också (just nu har vi bara en såndär gammal icke-digital hemma). backar för det hela tiden, tror jag är så jäkla rädd för att inte gå ner i vikt. för att inte klara av. att gå upp istället. att veta exakt min vikt kan ge mig så aburt mycket ångest. samma sak med kaloriintag. jag räknar men undviker på något sätt att räkna exakt för jag är så rädd att fastna i siffrorna typ. fastnar jag i för små detaljer kommer jag inte kunna leva alls, jag kommer ha konstant hög ångest och då är jag rädd för att gå tillbaka till hestätningarna och kräkningarna direkt.
ja gud, flummigaste inlägget ever.
summan av kardemumman är väl iallafall såhär: jag hatar min kropp, jag vill gå ner i vikt och bli smal, för att göra detta måste jag våga lägga upp en plan och följa den, jag måste prioritera bort situationer jag vet jag inte kan hantera, jag ska köpa mig en våg i veckan, "återfallet" i natt var just bra ett återfall, det behöver och ska inte innebära att jag nu fortsätter med de extremt dåliga vanorna, UPP PÅ HÄSTEN IGEN! jag ska bli smal.
noll
vill gråta. har inte kräkts på snart tre (!!!!!!!!!!!) veckor. är så jävla stolt. samtidigt kan jag plötsligt äta så lite som jag alltid strävar efter. maten smakar inte ens gott. allt är bara ångest omkring den. äter alldeles för lite och tränar varje dag men vikten står likt förbannat stilla på mina äckliga kilon. folk som äter betydligt mer än mig rasar i vikt och tränar inte alls. jag tränar hårt. vet att det inte är bra när man äter så lite som jag gör. men vågar inte sluta, eftersom jag står STILL i vikt när jag tränar hårt varje dag och äter så lite som jag gör nu. vad skulle då hända med min vikt om jag INTE tränade och åt? tänker hat-tankar mot mig själv och min kropp. orkar inte. vill sova. vill få äta. vill orka. vill leva. vill inte leva. vill vara smal. vill känna mig värd maten. jag orkar inte.
