heja
Det är tufft nu. Men jag ger inte upp, jag vill må bra, jag är värd att må bra. Jag vill ta hand om mig själv och min kropp. Jag vill känna energi och livsglädje, jag vill inte tänka på mat 23 timmar om dygnet och jag vill inte behöva gå hem efter en öl för att jag inte ens orkar gå ut med mina vänner. Jag vill våga tillåta mig själv att dricka en två tre eller sju öl om det är vad jag är sugen på. Inte ens alkohol kan jag tillåta mig att njuta av. Ingenting.
Frukosten, som jag alltid har haft väldigt lätt för, har blivit jobbig. Vill inte bli "mätt" av den. Har i princip skurit bort alla kolhydrater ur kosten, inbillar mig själv att det räcker med frukerna och grönsakerna. Lurar mig själv mer och mer. Denna vecka har jag dock försökt tvinga mig själv till att äta mer kolhydrater. Just för att undvika hetsätningar. Mitt minne är luddigt men vet att jag var kräkfri sedan i tisdags iallafall. Haft vänner på besök sedan dess, fått mig att tänka mycket. Bli rädd för mig själv. Så idag, när jag blev själv igen, hetsåt jag och kräkter två gånger. Det är det där satans kräkandet jag måste sluta med i första hand. Kroppen blir totalt ur balans.
Så, jag har lite förträngt mitt matschema från när jag var inlagd men det finns inpräntat ända in i benmärgen. Jag vet det.
Det svåra är att hålla det på en nivå där min kropp inte ska behöva vara hungrig, men där jag ändå kan få slippe enorm ångest där jag känner att jag måste spy eller hetsäta. Jag vet att det är olika från person till person, men är det någon som har tips på ätabara ting som på något sätt inte triggar igång hetsätningar?
Frukost ca 8.15:
Tänkte försöka börja äta gröt igen. Det funkade jättebra i början när jag gjorde det.
1/2 portion havregrynsgröt, 1/2 banan (eller en apelsin) 2 msk frön/nötter, lingonsylt, kanel, mjölk, ev 1 msk kesella.
1 ägg, te
lunch 13.30:
en normalportion med mat bestående av protein, kolhydrater och fett
bör intas i lugn och ro
middag ca 18.30:
samma som lunch
ehhh, känner direkt hur jag börjar förhandla/förbjuda/neka mig själv saker. det som känns svårt nu direkt är ägget till frukost och middagen, att äta varm mat en gång till om jag redan ätit en ORDENTLIG portion på dagen. för tillfället har jag ju svårt att äta varm mat EN gång liksom. kanske ska börja med att denna veckan, försöka få lunchen att fungera som varm mat. ska rapportera här varje dag!
Söndagsmat: tacos med tortillabröd
måndag:
lunch: tacorester med spagetti
tisdag:
lunch: rotfruktsoppa med en smörgås
onsdag:
lunch: stuvade makaroner med korv
torsdag:
lunch: blodpudding med kesoröra, lingonsylt
fredag: något av tonfisk!
ja, detta är önsketänkande. behöver tömma frysen på allt jag fyllt den med. detta ska gå, det är ju asgoda grejer på menyn!
lilla lilla hjärtat
åhhh vilken inte bra dag. vilket jävla jobb jag har framför mig känner jag ibland.
och jag som egentligen är mycket positiv! jämt! lovar!
tänker alltid: imorgon är en ny dag. vilket är sanning. imorgon ÄR en ny dag. varje ny dag innebär nya möjligheter, man har till och med möjlighet att födas på nytt. föda nya tankar. imorgon så!
och jag som egentligen är mycket positiv! jämt! lovar!
tänker alltid: imorgon är en ny dag. vilket är sanning. imorgon ÄR en ny dag. varje ny dag innebär nya möjligheter, man har till och med möjlighet att födas på nytt. föda nya tankar. imorgon så!
utmaning
Ett steg i rätt rikting: Ska ha träningsuppehåll i, minst, fyra dagar nu. Märker hur jag bara går längre in i jobbigt tänkande när jag tränar. Jag mår bättre och blir piggare för stunden, men känner mig konstigt nog oftast mycket plufsigare och tjockare, och får svårare att känna efter i mig själv.
onsdag
Blir bara svårare och svårare att äta varm mat. Hallå! Vad är det med mig?
Älskar mat, varm mat. Varifrån ska jag hitta lunget till att kunna äta det, och njuta? Är så himla sugen. På MAT. Inte bara massa kall skit. Hur gör ni för att hitta lugn kring måltiderna?
Idag var jag hos en klasskompis (!) och åt pannkakor (!!) med grädde och sylt (!!!). Det var väldigt jobbigt, väldigt, men, kunde njuta lite. Och vara lite stolt. Lite.
Det känns så konstigt med den här bloggen, eftersom jag inte ens på den senaste tiden erkänt för mig själv hur jobbigt det är med maten. Har bara hört från mitt eget håll att "du äter ändå bara för mycket". Har liksom inte orkat ta tag i tänkandet. Och så ser jag vad jag skrive här, och känner mig som världens löjligaste människa. För jag tycker det, att det är så himla dumt att inte ens våga äta mat. Hur löjligt som helst. Jag vet ju bättre, jag är ju för smart för det här. Eller?
Älskar mat, varm mat. Varifrån ska jag hitta lunget till att kunna äta det, och njuta? Är så himla sugen. På MAT. Inte bara massa kall skit. Hur gör ni för att hitta lugn kring måltiderna?
Idag var jag hos en klasskompis (!) och åt pannkakor (!!) med grädde och sylt (!!!). Det var väldigt jobbigt, väldigt, men, kunde njuta lite. Och vara lite stolt. Lite.
Det känns så konstigt med den här bloggen, eftersom jag inte ens på den senaste tiden erkänt för mig själv hur jobbigt det är med maten. Har bara hört från mitt eget håll att "du äter ändå bara för mycket". Har liksom inte orkat ta tag i tänkandet. Och så ser jag vad jag skrive här, och känner mig som världens löjligaste människa. För jag tycker det, att det är så himla dumt att inte ens våga äta mat. Hur löjligt som helst. Jag vet ju bättre, jag är ju för smart för det här. Eller?
tisdagstankar
Mitt huvud är fyllt med kvällssvammel!
En sak som jag tänkt mycket på är just det här med vikten. Sist jag var inlagd (vilket är fem år sedan nu, herregud!!!) vägde jag nästan tio kilo mindre än nu, men, jag år betydligt bättre än nu och även om jag inte riktigt levde i och med min kontrollerade vardag, så HADE jag iallafall en fungerande, om än deppig, veckorytm. Under det senaste året har jag varit i så betydligt mycket större hjälp än vad jag egentligen var då, OCH, jag har varit ärligare med mina problem. Jag har aldrig aldrig kunnat BE om hjälp, aldrig sagt att jag BEHÖVER hjälp, här och nu, att jag orkar inte mer. Men jag har ändå kunnat vara ärlig med bitar av hur jag mår.
För ett år sedan vägde jag över tio kilo mer än jag gör nu. Jag spenderade i princip varje dag med att hata mig själv, gråta och spy. Men inte var det tal om inläggning då.
Självklart, och jag tykcer det är med all rätt, så är ofta en underviktig kropp i större behov av medicinsk vård än en normalviktig. Men om det psykiska måendet säger egentligen inte vikten någonting. Den kan säga allt men den kan också säga inget. Jag har tex aldrig mått så dåligt som när jag vägde som mest. Just för att det var då ja, ja, vägde som mest. Och jag var fullt medveten om det.
När jag pratade med min huvudlärare förra veckan om mina problem kläckte han ur sig "ja men anorektisk är du ju inte, jag har haft folk med anorexia här, på denna skolan"
Jag slängde av mig det ganska snabbt, försökte att inte bry mig. Har hört liknande kommentarer slängas förut, tom av folk inom vården, men jag blir ändå arg. Hade F femton år och i början av sin anorexi fått höra det där, då hade jag verkligen totalt gått under. Folk tänker då verkligen inte alltid tillräckligt långt. Fast, samtidigt kan jag inte med att vara arg, för det beror också ofta på okunskap.
Iallafall, det finns så många fina tjejer där ute. Jag hoppas på något sätt att vi alla kan kämpa för oss själva, för vi kan inte göra någon annan lycklig så länge vi gör oss själva olyckliga. Lyckligast är den som möts av lycka. Och sedan, i andra hand, kämpa för varandra. För den här världen. Det kan vara an mycket fin värld, om alla accepterar, tillåter, inte stressar och inte pressar. Om vi ser till att ha kul, ger varandra kärlek och ser även de som inte skriker för att bli sedda. Så slipper de börja skrika. Det blir fint det här, va.
En sak som jag tänkt mycket på är just det här med vikten. Sist jag var inlagd (vilket är fem år sedan nu, herregud!!!) vägde jag nästan tio kilo mindre än nu, men, jag år betydligt bättre än nu och även om jag inte riktigt levde i och med min kontrollerade vardag, så HADE jag iallafall en fungerande, om än deppig, veckorytm. Under det senaste året har jag varit i så betydligt mycket större hjälp än vad jag egentligen var då, OCH, jag har varit ärligare med mina problem. Jag har aldrig aldrig kunnat BE om hjälp, aldrig sagt att jag BEHÖVER hjälp, här och nu, att jag orkar inte mer. Men jag har ändå kunnat vara ärlig med bitar av hur jag mår.
För ett år sedan vägde jag över tio kilo mer än jag gör nu. Jag spenderade i princip varje dag med att hata mig själv, gråta och spy. Men inte var det tal om inläggning då.
Självklart, och jag tykcer det är med all rätt, så är ofta en underviktig kropp i större behov av medicinsk vård än en normalviktig. Men om det psykiska måendet säger egentligen inte vikten någonting. Den kan säga allt men den kan också säga inget. Jag har tex aldrig mått så dåligt som när jag vägde som mest. Just för att det var då ja, ja, vägde som mest. Och jag var fullt medveten om det.
När jag pratade med min huvudlärare förra veckan om mina problem kläckte han ur sig "ja men anorektisk är du ju inte, jag har haft folk med anorexia här, på denna skolan"
Jag slängde av mig det ganska snabbt, försökte att inte bry mig. Har hört liknande kommentarer slängas förut, tom av folk inom vården, men jag blir ändå arg. Hade F femton år och i början av sin anorexi fått höra det där, då hade jag verkligen totalt gått under. Folk tänker då verkligen inte alltid tillräckligt långt. Fast, samtidigt kan jag inte med att vara arg, för det beror också ofta på okunskap.
Iallafall, det finns så många fina tjejer där ute. Jag hoppas på något sätt att vi alla kan kämpa för oss själva, för vi kan inte göra någon annan lycklig så länge vi gör oss själva olyckliga. Lyckligast är den som möts av lycka. Och sedan, i andra hand, kämpa för varandra. För den här världen. Det kan vara an mycket fin värld, om alla accepterar, tillåter, inte stressar och inte pressar. Om vi ser till att ha kul, ger varandra kärlek och ser även de som inte skriker för att bli sedda. Så slipper de börja skrika. Det blir fint det här, va.
måndag
Ja, jag vet inte. Jag mår egentligen ganska bra idag, men då finns den där rösten där som inte riktigt vill tillåta mig att må bra. Det är nog den biten jag måste jobba på mest: att tillåta mig saker! Som att äta, njuta, vila, sova, bara vara, le, skratta, ha kul, ha tråkigt, leva.
Kämpar hårt för att äta varm mat en gång om dagen, annars blir det bara massa massa småät. Vilket i längden bara ger mig mer ångest och definitivt större ökar på riskerna att hetsäta. Är så himla himla avundsjuk på alla som kan äta sex mål mat om dagen, enligt matschemat, jag har kvar det fortfarande. Sitter i ryggraden. Men jag kan verkligen inte förmå mig, just nu tror jag helt ärligt att jag fuckat upp min ämnesomsättning till den grad att jag skulle RUSA upp i vikt om jag började äta enligt schemat. (obs: är normalviktig!)
normal
viktig
normalt
viktig
vikt
normal
norm
e
norm
Kämpar hårt för att äta varm mat en gång om dagen, annars blir det bara massa massa småät. Vilket i längden bara ger mig mer ångest och definitivt större ökar på riskerna att hetsäta. Är så himla himla avundsjuk på alla som kan äta sex mål mat om dagen, enligt matschemat, jag har kvar det fortfarande. Sitter i ryggraden. Men jag kan verkligen inte förmå mig, just nu tror jag helt ärligt att jag fuckat upp min ämnesomsättning till den grad att jag skulle RUSA upp i vikt om jag började äta enligt schemat. (obs: är normalviktig!)
normal
viktig
normalt
viktig
vikt
normal
norm
e
norm
att vara sjuk eller inte
Dras hela tiden mellan två tankevärldar, två tankar: den ena tanken säger att jag inte alls är sjuk, att jag bara VILL vara sjuk, att jag är en uppmärksamhetshora som söker hjälp när jag egentligen kanske inte ens behöver det. För, jag KAN ju äta, om jag bara vill. Problemet är ju att jag inte vill. Jag vill inte för att jag anser att jag inte behöver. Jag måste ner, lite mer, jag kan inte äta, för då kommer jag inte kunna sluta. Men annars, annars är jag frisk. Allt det här hålla-påendet med maten, det är bara ett dumt tidsfördriv som jag JU KAN sluta med, när jag vill.. när jag vill..
Den andra sidan, den försöker lite. Tänker att: men F du kan ju äta, du får ju äta. Om du äter nu kanske du slipper hetsäta senare idag. Du bör äta, din kropp mår inte bra av att äta.
Mina ben domnar lite lätt ibland på kvällarna. Då säger den andra sidan: kanske finns det inte energi nog till hela kroppen. Medan den första säger: sluta hitta på dumma bortförklaringar, du har ätit mer än nog. Sånt här får man stå ut med.
Att jag tänker på mat, läser matbloggar halva nätterna, det är bara ett val jag gör.
Att jag, när jag ska äta, kan äta saker direkt ut skåpet och småäta ur lådor och ta en godis då och då, men att laga en portion mat, lägga upp den och sätta sig ner för att äta den, det går inte. Då har jag redan hunnit ångest-äta mig igenom mitt skafferi, vilket innebär att jag inte alls borde äta all denna maten, och nästan hälften åt jagf ju också dessutom upp under tilllagningen. Herregud, hur mycket har jag ätit egentligen? Nu kan jag bara fortsätta, ångesten totalt blockerar hela mitt tankesystem.
Fast anorektisk, det är jag inte, det är ju för normalviktig för, och bulimisk, njä inte egentligen det heller. Nu har jag ju faktiskt inte spytt på fyra dagar. Och jag har inte kalla händer, och jag är alltid mätt, och jag kan inte sluta äta sötsaker.
Bara ibland, snurrar det i huvudet, blir benen jättetunga, gråter jag hela kvällen, tänker jag på mat hela dagen, spenderar jag sju timmar mellan kylskåp och toalettstol, slår mitt hjärta konstigt, önskar jag att jag var smalare, tränar jag sex dagar i veckan. Bara ibland.
Den andra sidan, den försöker lite. Tänker att: men F du kan ju äta, du får ju äta. Om du äter nu kanske du slipper hetsäta senare idag. Du bör äta, din kropp mår inte bra av att äta.
Mina ben domnar lite lätt ibland på kvällarna. Då säger den andra sidan: kanske finns det inte energi nog till hela kroppen. Medan den första säger: sluta hitta på dumma bortförklaringar, du har ätit mer än nog. Sånt här får man stå ut med.
Att jag tänker på mat, läser matbloggar halva nätterna, det är bara ett val jag gör.
Att jag, när jag ska äta, kan äta saker direkt ut skåpet och småäta ur lådor och ta en godis då och då, men att laga en portion mat, lägga upp den och sätta sig ner för att äta den, det går inte. Då har jag redan hunnit ångest-äta mig igenom mitt skafferi, vilket innebär att jag inte alls borde äta all denna maten, och nästan hälften åt jagf ju också dessutom upp under tilllagningen. Herregud, hur mycket har jag ätit egentligen? Nu kan jag bara fortsätta, ångesten totalt blockerar hela mitt tankesystem.
Fast anorektisk, det är jag inte, det är ju för normalviktig för, och bulimisk, njä inte egentligen det heller. Nu har jag ju faktiskt inte spytt på fyra dagar. Och jag har inte kalla händer, och jag är alltid mätt, och jag kan inte sluta äta sötsaker.
Bara ibland, snurrar det i huvudet, blir benen jättetunga, gråter jag hela kvällen, tänker jag på mat hela dagen, spenderar jag sju timmar mellan kylskåp och toalettstol, slår mitt hjärta konstigt, önskar jag att jag var smalare, tränar jag sex dagar i veckan. Bara ibland.
lördag sjätte november
FY vad svårt det ska vara att söappna av med mig själv, hemma. Tänkte ha en riktig myshelg med bara mig själv med ångesten och stressen finns där inne och gnager gnager. Lagade kycklingfärssås (HUR GOD SOM HELST) med makaroner förut. Alltså så länge jag står upp i alla stress och press så har jag hur lätt för mig som helst att föra mat till munnen, att smaka att knapra att ta från skåpet osv. Så fort jag sätter mig ner, har lagt upp en poertion bestående av en dl makaroner och kanske lika mycket sås så får jag ångest. Känner mig jätteäcklig som äter och klarar ej av att äta makaronerna. Okej, om det vore så väl. Men sen fortsätter jag ju ändå att äta från skåpen. Blir så äcklad av mig själv, känns som att det enda sättet att komma framåt på något sätt är att börja förbjuda mig själv från både att äta stående, och från vissa livsmedel (som tex godis).
:((
Varför gick jag till köket nyss och tryckte i mig frukt, nötter och kvarg, ha? Blä blä.
:((
Varför gick jag till köket nyss och tryckte i mig frukt, nötter och kvarg, ha? Blä blä.
fredag 1
Dagen har varit.. bra! Det kändes verkligen HUR BRA SOM HELSt hela dagen. Var nervös inför att tala med min lärare om min situation, och jag hatar att göra folk besvikna, för det är det det känns som om jag gör genom att riva deras illusion om mig. Bemöttes dessutom med kommentaren att "du är ju inte anorektisk" eller "du ser ju inte anorektisk ut". Kunde tagit åt mig och hatat mig själv men valde att skaka av mig det. Blir så jävla trött på folk som inte tänker ibland. Självklart tog jag åt mig, egentligen. Tänker: varför föddes jag med fel utseende? I kroppen "du-kommer-aldrig-se-smal-ut." Du kommer aldrig se smal ut. De senaste dagarna har jag känt mig äcklig och tjock och plufsig. Idag när jag var på body combat på sats såg jag i speglarna hur inte alls smal jag ser ut. Vad ska jag göra?
Dagen, iallafall, har varit väldigt bra överlag. Åt medhavd lunch i skolan, nästan allt, sedan ett äpple. Det höll fram till efter att jag fikat med några klasskompisar. Vet inte riktigt vad det är med den här grejen att jag känner att jag måste IVÄG. Får panik när någon vill umgås med mig en hel eftermiddag. Tex idag: skulle träna halv sex och en klasskompis hade tid att slå ihjäl fram till halv sju. Jag fick panik och började genast jobba för en bortförklaring till varför jag skulle vara tvungen att åka hem/iväg. Vad är grejen, ha? Den där tiden som jag vill ta hand om för mig själv är oftast just det tiden som leder till självdestruktivitet av något slag. Tex hetsätning. Och idag: åkte med tunnelbanan till min hållplats. Gick av, gick till en mataffär och köpte två bananer plus, efter lite betänketid, hundra gram godis. Fick ångest och åt lite (vet ej hur mycket) och skängde resten. Gick till biblioteket, kände mig helt utan riktning, tog tunnelbanan tillbaka igen. Allt detta varande utan mål och rikting leder till att jag dämpar ångesten med att äta. FARLIGT! Är så rädd för att gå upp i vikt. Att jag ska inbilla mig att jag äter för lite och äta mer mer mer för mycket. Efter träningen gick jag självklart till mataffär igen, köpte en smörgås för att jag var sugen på pålägget, ost och skinka. Tog några bett, det var gott, kom in i ätandet, mitt i tuggorna när jag försäkte njuta började jag känna smaken av förfärligt mycket smör. Fick panik och spottade i påsen. Känner mig äcklig när jag köper saker som jag EGENTLIGEN inte alls tilllåter mig att äta. Det är som om jag lurar mig själv. Det är det som kommer få mig fet. Sedan åt jag en persimon och en clementin.
Åt lite när jag kom hem på kvällen nu också, mitt vanliga småätande. Måste lära mig bestämma mig för en sak att äta, och sedan äta den. Inte småäta.
Dagen, iallafall, har varit väldigt bra överlag. Åt medhavd lunch i skolan, nästan allt, sedan ett äpple. Det höll fram till efter att jag fikat med några klasskompisar. Vet inte riktigt vad det är med den här grejen att jag känner att jag måste IVÄG. Får panik när någon vill umgås med mig en hel eftermiddag. Tex idag: skulle träna halv sex och en klasskompis hade tid att slå ihjäl fram till halv sju. Jag fick panik och började genast jobba för en bortförklaring till varför jag skulle vara tvungen att åka hem/iväg. Vad är grejen, ha? Den där tiden som jag vill ta hand om för mig själv är oftast just det tiden som leder till självdestruktivitet av något slag. Tex hetsätning. Och idag: åkte med tunnelbanan till min hållplats. Gick av, gick till en mataffär och köpte två bananer plus, efter lite betänketid, hundra gram godis. Fick ångest och åt lite (vet ej hur mycket) och skängde resten. Gick till biblioteket, kände mig helt utan riktning, tog tunnelbanan tillbaka igen. Allt detta varande utan mål och rikting leder till att jag dämpar ångesten med att äta. FARLIGT! Är så rädd för att gå upp i vikt. Att jag ska inbilla mig att jag äter för lite och äta mer mer mer för mycket. Efter träningen gick jag självklart till mataffär igen, köpte en smörgås för att jag var sugen på pålägget, ost och skinka. Tog några bett, det var gott, kom in i ätandet, mitt i tuggorna när jag försäkte njuta började jag känna smaken av förfärligt mycket smör. Fick panik och spottade i påsen. Känner mig äcklig när jag köper saker som jag EGENTLIGEN inte alls tilllåter mig att äta. Det är som om jag lurar mig själv. Det är det som kommer få mig fet. Sedan åt jag en persimon och en clementin.
Åt lite när jag kom hem på kvällen nu också, mitt vanliga småätande. Måste lära mig bestämma mig för en sak att äta, och sedan äta den. Inte småäta.
fredag
Har precis ätit min frukost för idag, yoghurt/keso/kvarg-röra med banan, bär, frukt och frön. plus lite knäckebröd med ost. plus ett glas te. nu känner jag mig äcklig men vet att jag inte är det. varför skulle jag vara äcklig för att jag ätit en stadig frukost?
Nu: skoldags! Hatar de här minuterna på morgonen, när man i kyla måste klä på sig kläderna, huhu. Det är så himla mycket skönare under duntäcket.
Nu: skoldags! Hatar de här minuterna på morgonen, när man i kyla måste klä på sig kläderna, huhu. Det är så himla mycket skönare under duntäcket.
startbana
Idag tar jag mina vingar och lyfter. Efter nio år av ätstörningar, nio år av tvång, panik, ångest, stress, rädsla, hat, tårar och spyor så ska jag en gång för alla göra slut på detta. Det är rent ut sagt sorgligt att varje kväll ligga i sin säng och vara rädd för att man tänker 'hoppas hjärtat orkar inatt också'. Jag har insett att varken hjärtat eller något annan i min tjugoettåriga kropp kommer orka för alltid, speciellt inte då den inte alls får i sig det den mår bra av och sannerligen inte då den måste kräkas upp allt det där som den ändå fick.
Den här sjukdomen har gjort mig dum i huvudet, det är jättesant. Tillslut funkar inte tankegångarna alls. Och jag är egentligen inte dum, jag är ganska intelligent, egentligen. Nu ska jag bli det på heltid.
Idag var jag på bedömningssamtal på Capio Ätstörningsenhet i Stockholm. Antagligen börjar jag dagvård i januari. Eller? Det är beslut jag måste ta. Belsut om att fortsätta en vardag i ständig ångest eller göra något åt det. Döda anoreximonstret forever!!
Det här är en pepp-blogg, för alla oss som vill bli friska. Men också en depp-blogg, där jag kan vara totalt ärlig med mina problem. Jag kan inte vara det någon annan stans, det finns för många nära och kära att såra.
Nu kommer jag varje dag kämpa för att välja livet, jag lovar att göra mitt bästa.
Den här sjukdomen har gjort mig dum i huvudet, det är jättesant. Tillslut funkar inte tankegångarna alls. Och jag är egentligen inte dum, jag är ganska intelligent, egentligen. Nu ska jag bli det på heltid.
Idag var jag på bedömningssamtal på Capio Ätstörningsenhet i Stockholm. Antagligen börjar jag dagvård i januari. Eller? Det är beslut jag måste ta. Belsut om att fortsätta en vardag i ständig ångest eller göra något åt det. Döda anoreximonstret forever!!
Det här är en pepp-blogg, för alla oss som vill bli friska. Men också en depp-blogg, där jag kan vara totalt ärlig med mina problem. Jag kan inte vara det någon annan stans, det finns för många nära och kära att såra.
Nu kommer jag varje dag kämpa för att välja livet, jag lovar att göra mitt bästa.
