Mitt huvud är fyllt med kvällssvammel!
En sak som jag tänkt mycket på är just det här med vikten. Sist jag var inlagd (vilket är fem år sedan nu, herregud!!!) vägde jag nästan tio kilo mindre än nu, men, jag år betydligt bättre än nu och även om jag inte riktigt levde i och med min kontrollerade vardag, så HADE jag iallafall en fungerande, om än deppig, veckorytm. Under det senaste året har jag varit i så betydligt mycket större hjälp än vad jag egentligen var då, OCH, jag har varit ärligare med mina problem. Jag har aldrig aldrig kunnat BE om hjälp, aldrig sagt att jag BEHÖVER hjälp, här och nu, att jag orkar inte mer. Men jag har ändå kunnat vara ärlig med bitar av hur jag mår.

För ett år sedan vägde jag över tio kilo mer än jag gör nu. Jag spenderade i princip varje dag med att hata mig själv, gråta och spy. Men inte var det tal om inläggning då.
Självklart, och jag tykcer det är med all rätt, så är ofta en underviktig kropp i större behov av medicinsk vård än en normalviktig. Men om det psykiska måendet säger egentligen inte vikten någonting. Den kan säga allt men den kan också säga inget. Jag har tex aldrig mått så dåligt som när jag vägde som mest. Just för att det var då ja, ja, vägde som mest. Och jag var fullt medveten om det.

När jag pratade med min huvudlärare förra veckan om mina problem kläckte han ur sig "ja men anorektisk är du ju inte, jag har haft folk med anorexia här, på denna skolan"
Jag slängde av mig det ganska snabbt, försökte att inte bry mig. Har hört liknande kommentarer slängas förut, tom av folk inom vården, men jag blir ändå arg. Hade F femton år och i början av sin anorexi fått höra det där, då hade jag verkligen totalt gått under. Folk tänker då verkligen inte alltid tillräckligt långt. Fast, samtidigt kan jag inte med att vara arg, för det beror också ofta på okunskap.

Iallafall, det finns så många fina tjejer där ute. Jag hoppas på något sätt att vi alla kan kämpa för oss själva, för vi kan inte göra någon annan lycklig så länge vi gör oss själva olyckliga. Lyckligast är den som möts av lycka. Och sedan, i andra hand, kämpa för varandra. För den här världen. Det kan vara an mycket fin värld, om alla accepterar, tillåter, inte stressar och inte pressar. Om vi ser till att ha kul, ger varandra kärlek och ser även de som inte skriker för att bli sedda. Så slipper de börja skrika. Det blir fint det här, va.