hur gör man? livet drar i mig och äs drar i mig och jag vet att jag måste välja en väg för att komma någonstans. vilken?

vet verkligen inte vart jag ska ta vägen med allt.
här är jag igen.
har hänt mycket sedan min sista bloggning här, ska berätta någon dag. när jag inte bara vill dö.

har precis försökt sova bort kvällen. satt på golvet i källaren förut och åt frysta tortilliabröd med glass och chokladsås (alltså??) medan min bror satt en trappa upp och kollade tv. jag hatar mig själv för att jag håller på såhär. jag orkar verkligen inte mer. kan inte se en väg ut. fick idag av min nya läkare höra att "du ser ju inte ut som en ätstörningspatient" och NEJ TACK jag vet, jag har aldrig velat ha magerheten så mycket som nu. för SER JAG UT som en riktigt mager en, ja då kanske jag kan få bli tagen på allvar. då kanske jag kan vara värd hjälpen?
jo men ni förstår, jag går inte ner i vikt. det spelar ingen roll hur lite jag äter, det slutar i hetsätningar och kräkningar ändå och min kropp ser likt förbannat lika ful och pluffsig och äcklig ut även om jag lyckas äta lite i tre veckor. jag förstår mig inte på min kropp, jag äter kanske hälften av mitt dagsbehov och gör jag inte det så hetsäter jag och kräks och ändå har jag en "så himla fin och sund" kropp och mina blodvärden ligger verkligen på topp. hur ger det ihop?
och missförstå mig rätt nu, egentligen är jag faktiskt GLAD över att ha en fungerande sund kropp, och absolut glad över att mina blodvärden är fina MEN, det känns som om jag inte blir betrodd eller tagen på allvar. det hade varit lite lättare om mina blodvärden varit superdåliga och min kropp underviktig.

och det lilla monstret lever.