Idag tar jag mina vingar och lyfter. Efter nio år av ätstörningar, nio år av tvång, panik, ångest, stress, rädsla, hat, tårar och spyor så ska jag en gång för alla göra slut på detta. Det är rent ut sagt sorgligt att varje kväll ligga i sin säng och vara rädd för att man tänker 'hoppas hjärtat orkar inatt också'. Jag har insett att varken hjärtat eller något annan i min tjugoettåriga kropp kommer orka för alltid, speciellt inte då den inte alls får i sig det den mår bra av och sannerligen inte då den måste kräkas upp allt det där som den ändå fick.
Den här sjukdomen har gjort mig dum i huvudet, det är jättesant. Tillslut funkar inte tankegångarna alls. Och jag är egentligen inte dum, jag är ganska intelligent, egentligen. Nu ska jag bli det på heltid.

Idag var jag på bedömningssamtal på Capio Ätstörningsenhet i Stockholm. Antagligen börjar jag dagvård i januari. Eller? Det är beslut jag måste ta. Belsut om att fortsätta en vardag i ständig ångest eller göra något åt det. Döda anoreximonstret forever!!

Det här är en pepp-blogg, för alla oss som vill bli friska. Men också en depp-blogg, där jag kan vara totalt ärlig med mina problem. Jag kan inte vara det någon annan stans, det finns för många nära och kära att såra.
Nu kommer jag varje dag kämpa för att välja livet, jag lovar att göra mitt bästa.