Igårkväll lade jag mig med en bra känsla i magen. Jag var stolt över mig själv.

Imorse vaknade jag med en hunger som de senaste dagarna bara ökat ju mer jag ätit. Tycker det är konstigt och skitläskigt! Kan inte riktigt tyda min kropps signaler än, så vet liksom inte om det är hunger-hunger eller någon annan konstig reaktion på att jag faktiskt äter mat? Kan dra mig till minnes att det faktiskt var på samma sätt då jag var inlagd. Låg och var hungrig EFTER måltiderna, samt på kvällarna. Har det att göra att kroppen arbetar?
För det var ju inte så att jag gick ner i vikt under tiden på avdelningen direkt!

Iallafall, stoltheten i magen var ju över mailet jag klickade iväg igår. Idag när jag traskade i snövädret påväg till skolan fick jag ett sms av pappa:
Hej!
Har läst ditt brev. Du är en modig tjej med stor insikt! Just nu är det svårt att ringa, får vi ringa ikväll? Vi älskar dig! / Pappa
Åh, vad tårarna började spruta. Det är svårt att beskriva vilka steg det här är för mig, och för min relation till både mig själv och mina föräldrar. Jag har som sagt aldrig haft någon jättenära relation till någon av dem.. Det är konstigt det där, att de två som skapat mig ska vara de två som det är svårast av allt att släppa nära. Varför är det så känsligt?
Mamma ringde iallafall senare. Det var plötsligt inte allt lika lätt att låta känslorna flöda som i mailet jag skrev. Jag blev mest sur, tvär och grät när mamma försiktigt försökte komma med förslag till hur jag skulle orka med min vardag. Kände mig som en otacksam tonåring! Hon ska iallafall ringa enheten imorgon och prata med dem. Min bäste-mamma. Hon ställer verkligen upp i vått och torrt och snö och slask. Trots att jag beter mig som femton!