Oj! Gissa vad jag just precis gjorde?
Klickade iväg ett långt mail till båda mina föräldrar. Där jag berättade just hur jag mår nuförtiden och att jag behöver deras hjälp och stöd. Bland det svåraste i hela mitt liv har för mig har alltid varit att prata med mina föräldrar, och berätta saker för dem. Har aldrig velat tynga dem med min tyngd, har aldrig liksom velat släppa dem för nära inpå mig.
Pratade med min mamma i telefon tidigare idag, och grät under nästan hela samtalet (utan att hon märkte dock), efteråt bröt jag ihop totalt i min säng och sedan gick jag och hetsåt. Sedan gick jag och tränade, kom hem och hetsåt igen. Kräktes. Grät. Tog tag i mig själv, gjorde ett gott kvällsmål och satte mig ner och skrev mailet.
Nu är det skickat. Känns faktiskt bra i magen. Det här är ett steg i rätt riktning. Nu är det jag och hela världen, MOT anorexin. Gissa vilka som vinner!