Helgen är snart slut och mina fina vänner har åkt hem. Återigen ser jag hur mycket jag ger av mig själv till sjukdomen, men det är också vid sådana här tillfällen man ser vad som finns där bakom (? brevid? egentligen framför?) all ångest, all stress och press. Det har varit helt underbart att få ha sina bästa vänner här, få somna utan att behöva lyssna till sin egen hjärtrytm och se hur livet liksom bara kan flyta på framåt. Man behöver varken plåga sig själv genom dagen eller vara hård mot sog själv. Man får vara snäll. Äh, nu babblar jag lite. Men har insett hur hård jag är mot mig själv. Och jag är säker på att så många andra unga och gamla tjejer och killar där ute är precis likadana. Varför ger vi oss själva inte den respekt vi förtjänar? Varför ger vi oss inte kärlek och en extra klapp på kinden istället för att neka oss njutning i form av mat och umgänge?

Stort plus och klapp på kinden för mig själv för att jag SÅ mycket mer nu kan deltaga i nuet och det som sker när jag är med mina vänner, än vad jag kunde i början av hösten. Då handlade ALLT i mitt huvud om vad jag ätit, borde äta och, framförallt, inte borde ha ätit.
Den här helgen har jag mer tänk att: det är okej, det är gott, jag behöver äta det här.
Jag jobbar på att vänta ut ångesten. För faktiskt, den tröttnar ju till slut, och ger sig iväg. Men försöker jag göra något åt den direkt efter måltider, antingen genom kompensation eller att äta mer, så lever den bara ännu mer rövare.