Känner att jag har ett stort steg jag måste ta för att denna gången kunna bli helt helt frisk: att sluta träna.
Ska jag vara ärlig känns det just nu som en omöjlighet. Eller, inte en omöjlighet, självklart inte. Men det är ett steg jag är tveksam om jag klarar av att ta på helt egen hand. Matmonstrets röst får fortfarande styra mig lite väl mycket. Jag har tagit så många steg mot friskheten det senaste halvåret:

1. Jag har börjat acceptera att jag har problem, och även de på det hela som en sjukdom. En sjukdom som INTE ÄR JAG, men som förföljer mig. En sjukdom jag kan, och ska, göra mig av med.

2. I och med att jag kunnat se mitt problem som en sjukdom, ett annat persperktiv, har jag också blivit öppnare med den. Det började med ett långt öppet mail till min bästa vän (som för tillfället är utomlands) i våras. Sedan har det bara rullat på. Det störta steget är att jag vågat blotta det för mina föräldrar.

3. Jag har börjat kämpa, på riktigt. Verkligen ansträngt mig för att lägga till måltider, och för att kunna äta dem regelbundet.

4. Jag har minskat mina kräkningar med kanske 90 %.

5. Jag har sökt hjälp. Jag har gjort ett val: jag vill bli FRI.

Och, jag vet att det finns de där ute som är av "vill-man-så-kan-man"-tycket. Och jag förstår precis. Jag har alltid varit av den åsikten. Jag har sagt till mig själv att bara jag vill så KAN jag sluta kräkas, sluta tvångsträna och äta precis vad jag vill. Men efter åtta år av denna dagliga ångest och dessa dilemman så har jag insett att jag behöver någon som hjälper mig. Som till en början säger: "du får inte träna, du måste äta det här och det här, din kropp behöver det här och det här" för ärligt talat så litar inte matmonstret på bara min röst. Det är ännu svårare när man bor helt själv, när jag bodde hemma hade jag ändå min familj som på något sätt kunde se om och vad jag åt och hur pass mycket tid jag spenderade ute eller på gymmet. Här har jag ingen och inget att förhålla mig till. Jag ligger ärligt talat totalt förvirrad på kvällarna och undrar om jag varit snäll eller elak mot min arma kropp under dagen.
Jag ser det inte som en svaghet att vilja ha hjälp, jag väljer att se det som en styrka att vilja kämpa. Det jag ville komma fram till med detta inlägget var egentligen att för att bli HELT FRI, så måste jag helt släppa allt som anoreximonstret tvingar mig till. Det finns inga komprimisser som leder till frihet.