mamma, jag vill komma hem.
vill jag ringa hem till det vita huset och säga i luren. för det är just vad jag vill nu. komma hem, igen. det känns svagt och fegt, men jag klarar ju inte av att ta hand om mig själv just nu. jag orkar inte bo själv och tänka på mat 95% av min vakna tid. jag orkar inte ha ångest i tron om att jag ätit för mycket, och jag orkar inte ligga vaken med lika stor ångest för att jag ätit för lite. jag orkar inte just nu. jag är jättetrött. är jätterädd för att falla in i gamla mönster igen. vet att ett litet steg bakåt inte behöver betyda att den väg jag redan gått är förstörd. men det känns så förbannat hopplöst ibland. jag känner mig bara dum i huvudet. jag är inte dum i huvudet, egentligen. jag är intelligent, rolig, fnissig, nyfiken. men just nu, nu är jag bara osocial, rädd, tillbakadragen, försiktig.
det är jag, nu. men det är inget liv jag vill leva, inte en dag till. vad är det jag försöker upprätthålla?
men vad är värt? ska jag ge upp min drömutbildning för att satsa 100% på att bli frisk? eller ska jag kämpa på och inte ge upp? det MÅSTE ju gå, eller hur?