Det här har varit en bra bra bra dag! Tog mig lite sovmorgon till halv nio. Sedan började dagen lite stressigt dock, hatar att stressa med frukosten, men anledningen till det var att jag hade bokat in mig på yoga vid halv elva. Jag älskar yoga! Speciellt när jag är såpass orolig och stressig och ångestfylld i kroppen som jag är, så vet jag vilken nytta det faktiskt gör. Dessutom är det en träningsform som jag slipper känna "okej, jag boooorde egentligen inte"-genom hela passet, vilket jag brukar göra om jag kör något som aerobic eller spinning. (Spinningen har jag dock i princip lagt ner helt och hållet, tror inte min kropp i nuläget skulle orka ett sådant pass.)
Yoga instruktören var som solen själv och jag promenerade nöjd och glad mot Odenplan för att träffa två vänner för sushi. Sedan yrade jag omkring på Stockholms gator för att gå på en audition, som för det första var hur rolig som helst, och som för det andra egentligen inte gick bra alls men för det tredje så gick jag vidare ändå. Brast ut i gråt när jag fick svaret, haha, är så känslig nu för tiden. 

Har tänkt lite på det där.. med en bra dag. Det handlar inte om att HA en bra dag, för det mesta (visst kan livet i sig bjuda på diverse överraskningar men om vi tänker på en dag som en helt vanlig vardag utan exceptionella händelser) utan att TA sig en bra dag.
Jag har efter alla dessa år förstått att det är jag själv som förstör för mig själv. Jag kan liksom inte tillåta mig att få må bra. Jag förstör mina dagar, medvetet eller omedvetet. Är allt bra så är det ju nästan för bra för att vara sant. Jag har på något sätt övertygat min om att lyckan är farlig, eftersom den är förgänglig, som allt annat. Precis som allt annat är farligt, för att det är förgängligt. Men det är väl också färgängligheten i ting som ger dem sin essens? Eller? 
Jag måste öva mig på att ta vara på lyckan då den finns där, eller finna den då den inte finns där. Skapa den. Göra mig själv lycklig, inte olycklig. Jag är värd att må bra, precis som alla andra är värda att må bra.

Och precis med tanke på det, så tänker jag på vad en bra dag för mig är nu för tiden: Hade hjärtebankestress för att jag hade så bråttom till yogan, höll på att börja gråta av ångest både under passet och i omklädningsrummet för att jag ångrade att jag ätit så "mycket" till frukost (åt precis vad jag brukar) eftersom jag insåg att det bara skulle bli tre och en halv timme mellan frukost och lunch.
Fick ångest under lunchen, då den minsta sushin var på tio bitar.
Fick nästan panikångest innan auditionen skulle börja, rädd för att min kropp skulle falla ihop under dagen.
Efter lite småät under eftermiddagen kände jag för att antingen hetsäta eller äta ingenting, kände ingen hunger och fick ångest för att jag inte kände någon hunger men ändå visste att jag måste måste äta. Åt ändå och blev hungrig (suck..) Låg en timme i sängen och mixtrade med mitt huvud, ta mer eller inte, tog lite mer, var hungrig, ta mer eller inte?

Allt detta har jag alltså också upplevt under denna dag, samma som jag skrev om i början av inlägget. Ändå tycker jag att detta är en av de bästa dagar på länge. Egentligen är det ju sjukt, hade en "frisk" (gillar inte att använda ordet frisk egentligen, vad är liksom det?) person haft en sådan här dag hade den kanske tyckt den varit en riktigt tuff och jävlig dag. Men jag har liksom.. lärt mig leva med ångesten som en del av mitt liv. Och så länge den inte är hela mitt liv så är jag nöjd. För egentligen.. vad är det för liv att leva? Spendera två timmar på att ha ångest över den stundande lunchen. Eller att ens behöva oroa sig för att kroppen inte ska orka med lite press under en audition? Det är då man måste ta tag i saker!