Åh gud, vilken dag. Skulle inte denna bli bättre än söndagen?
SÅ himla mycket känslor som svallar i mig nu. Jag vet ju att detta är vägen till något bra, men just nu känns det bara apa. Till råga på allt (eller kanske just därför dagen ballade ur helt) fick jag mig en riktig utskällning när jag ringde till min lärare i morse för att säga att jag inte är där idag, utan hemma, och att jag ska på samtal på kliniken imorgon. Alltså.. blev helt ställd. Han ifrågasatte mig och varför jag var hemma, sa att man inte kunde göra så och att jag förstör för honom i hans planering. Han sa att det absolut inte var okej.
Jag började i princip gråta i luren. Kände mig så jävla oförstådd. Jag sa att det absolut inte funkat för mig det senaste, men han propsade på att det inte var ett okej beteende från min sida och att jag borde be om ursäkt.
Jag bad lite försynt om ursäkt och sedan sade han att jag väl ändå kunde komma imorgon efter läkarbesöket, jag han säga att "jo det hinner jag nog" sedan sa han hejdå och klickade mig. Sen började jag storlipa.

Vet att jag borde stå på mig mer i sådana situationer, men jag blev så jävla ställd och ledsen. Såhär efteråt tycker jag bara att han betedde sig totalt idiotiskt och elakt. Okej, jag vet att han inte kan ha helt förståelse för att jag legat hemma i enorm ångest en hel kväll och gråtit fem gånger om dagen, men han vet att jag har det jobbigt och att jag ska in på behandling. Nu känner jag ju mig verkligen peppad att gå dit något mer... not.

Iallafall, fick sms av en vän som var hemma. Jag frågade om hon ville gå en promenad, och det var det bästa jag gjort idag. GUD vad skönt det var att få umgås med någon, prata och dessutom prata om mina problem. Jag har ju alltid haft så svårt för det, speciellt med denna tjejen, eftersom hon lite av har sett upp till mig. Men herregud vad prat kan förenkla situationer, jag får upp helt andra ögon för henne och hon får så mycket mer förståelse för mig. Och var så stöttande! Jag blir så extremt tacksam. Nu ska jag fan stå på mig, genom allt.