I min klass går det 31 personer. Idag satte jag mig på en hög stol brevid min lärare och sa:
"Jag har haft ätstörningar i åtta år, och nu ska jag göra något rejält åt det."

Ungefär så, lite mer omfattande bara, och med lite mer tårar inblandat.

Ärligt talat är jag så himla himla stolt över mig själv idag. Jag är min egen superhjälte! Jag förstår inte vart mitt mod kommit från den senaste tiden, men jag måste ha växt flera meter över marken.
Det är som jag kanske sagt tidigare svårt att beskriva hur mycket som hänt det senaste. Jag, som alltid låtit monstret härja i mig utan att vilja besvära en endaste människa med min ångest, inte ens min mamma, knappt min dagbok, har helt plötsligt slängt monstret ut i rampljuset. Hela världen får titta! Jag har börjat öppna mig, ta mig själv och mina problem på allvar. Ta tillvara på mina nära och kära istället för att vara rädda för deras kärlek.

Jag har inte bara ställt mig framför hela min klass och berättat om mina problem idag, jag har OCKSÅ:

* startat dagen med yoga, vilket alltid får mig att må bättre

* på egen hand både ringt samtal och gått till läkare för att begära sjukskrivning (det här mina vänner, trodde jag aldrig skulle hända)

* pratat med min från-gårdagen-arga-lärare som idag nästan grät och sa att han så gärna skulle vilja hjälpa mig

* trots att detta förstörde mina kvällsplaneringar och matplaneringar: tackat ja till en fika med en klasskamrat som ville träffa mig "en sista gång", plus att jag bjöd med två till

Och vet ni vad det allra bästa är? Att jag kan inte se en enda förlust i det jag gjort.
Jag är inte en sämre ätstörd för att jag själv inser det och ber om hjälp (det har nog alltid varit en av mina starkaste (och kanske dummaste?) deviser: att erkänna sin sjukdom, att BE om hjälp, det är inte att vara sjuk det är att vara självömkande) och en fika med mina vänner ledde varken till ångest eller till att de skulle upptäcka något hos mig som de tycker är tråkigt, utan till skratt och en enorm kärlek inför att det finns så himla fina människor. Jag kände mig så normal!! Är det såhär livet kan vara liksom? Kanske är det roligare än ångesten på mitt rum.