Ja.. och efter floder av tårar satte jag mig i eftermiddags på tåget från mitt hem till den stora staden.
Vet inte riktigt var vi befann oss, någonstans en och en halv timma in på sträckan, när jag får ett samtal:

"Ja hej, jag ville bara säga att den du skulle träffa imorgon har blivit sjuk. Så vi tänkte ge dig en ny tid nästa onsdag istället?"

Ville typ dö. Kändes som om jag satt på ett tåg mot den svartaste svartlien där den store fjällbjörnen väntar med sitt stora tomma gap. Vänta..? En vecka till...? Det är svårt att förklara, men mitt enda ljus framåt har liksom hela tiden varit vetskapen om att jag ska få hjälp. Om att det finns ett slut på det här. Och hela tiden, så har ljuset liksom flyttats framåt, framåt och framåt.
Det var länge sedan jag verkligen kände mig utmattad, både pysikiskt och fysiskt, utan att ha sprungit alldeles för långa många kilometer eller tränat på gymmet, men den här helgen, har jag verkligen bara släppt allt. Och jag har nästan blivit rädd, för att jag liksom inte haft någon ork alls. Jag har bara gråtit och gråtit och gråtit.
Så jag följde den linjen, men kämpade allt jag kunde för att ha styrka i rösten, för att inte gråta ut min hjälplöshet. Förklarade att jag inte tror dagvård är det bästa alternativet längre, att min vardag inte alls funkar när jag bor själv.
Hon frågade genast om jag hade gått ner i vikt sedan jag var på bedömningssamtalet (suck!) ja, jo några kilo kanske sa jag och orkade inte gnälla över att jag kunde väl för fan ha gått upp tio kilo det är inte det väsentligaste. Det fanns iallafall inget att göra åt saken förutom att snällt fortsätta vänta. Sjukskrivning kunde de heller inte hjälpa mig med. Håhå, vad jag kände att livet slog mig hårt i ansiktet just där jag satt i vagn fem på sj's x2000.

Men! Denna tågresan rakt ut i svarta hålet skulle icke vara förgäves. Efter att gråtande ha lämnat fram min biljett till konduktören (stackarn blev så himla obekväm, visste inte alls vart hon skulle kolla!) och samlat mig en stund stod allting plötsligt så klart för mig:
Jag ska bli frisk. Det är det jag ska. Jag ska hoppa av skolan. Jag måste hoppa av skolan. Hur roligt jag än kan ha när jag är där, hur mycket kärlek och inspiration jag kan få därifrån, hur fina människor jag än lärt känna där så har det stora svarta i mig ändå överskuggat allt det andra under hela hösten. Skolan har funkat men min fritid har bara inneburit ångest och mat och kräkningar och träning.
Vill jag ha det så? NEJ!

Så, där, och då, bestämde jag mig: Nu hoppar jag av. Jag ska satsa på mig själv. Jag måste ta mig den tiden, och den tiden är inne nu. Jag kan inte vänta.