Hej alla fina ni!

Det är skönt att vara hemma, kan på något sätt trycka undan den där ständiga pressen att röra på mig/tänka mat/laga mat/älta mat/ha ångest. Visst, allt det där gör jag ändå, det är inte så att det försvinner bara för att jag har folk omkring mig. Men det finns liksom plötsligt annat också. Hade det varit en "vanlig lördag" hade jag paniktränat, haft ett ständigt sug i magen och vid den här tiden hade jag väl antagligen suttit ensam i min lilla lägenhet och föraktat mig själv för att jag tackat ner till krogbesök med mina vänner, på grund av att jag inte klarar av att dricka alkohol utan att få ångest.
Idag har istället bara gått en promenad (och försökt tränga bort tanken på att den promenaden är lika med bara EN av mina vardagliga promenader: vägen till skolan). Men det gör inte så mycket. Jag känner mig inte så tjock. Lite äcklig, men det är bara en känsla. Varför skulle jag vara äcklig liksom?
Har hunnit med att hälsa på släkt, gå på Media Markt för första gången i mitt liv (fattar inte hypen omkring det?!) och att vara kreativ.

Imorgon åker jag tillbaka till verkligheten... Tror jag. Gud, det här är så jävla svårt. Ska jag verkligen ge upp allt jag drömt om för den här jävla sjukdomen?
Samtidigt som jag vet att det inte är att ge upp min dröm, utan bara låta den gro ett tag till. Just nu kan jag ju inte ta tillvara på den så mycket som jag skulle vilja ändå.

Mitt huvud säger till mig: gör det här ordentligt nu, ta emot ordentlig vård, lär dig bli trygg i maten och dig själv och sedan, sedan finns det INGENTING som kan hindra dig från att leva din dröm.
Och mitt hjärta håller med mitt huvud, förutom det att det gör så jävla ont att spräcka bubblan om den positiva och glada och gulliga F inför min klass. Jag är helt ärligt talat så jävla nervös inför att berätta om min situation för klassen att jag undrar om jag ens kommer klara av det. Och vart leder det till sen? Kommer jag tappa alla fina fina kontakter jag ändå lyckats skapa. Det kommer göra så ont i mitt hjärta varje gång jag ser vad de gör, hur de utvecklas, hur mycket kärlek det finns där.
MEN, hallå, jag lyckas ju ändå inte ta tillvara på den som situationen nu är så!!! Gud. Ah.

Utbildningar, och idéer, och fina människor, och gemenskap. Det försvinnner liksom inte. Det kommer alltid finnas nya möjligheter.

Och jag vill bli frisk, på riktigt.
Känns bara så surt att jag sitter här, det var inte riktigt tanken va. Samtidigt: en nödvändig väg att gå.

Iallafall, ikväll ska jag avnjuta en god middag bestående av ugnsbakade rotsaker med kyckling, mmmm!
Sedan: b&j! Shit. Ah. Gott ska det bli!

Puss!