Vilken utmanande dag! Först gemensam frukost med ett stort gäng vänner. Bufféer med oändlig tillgång till mat är bland det bästa och VÄRSTA jag vet. Det har alltid alltför ofta lett till att jag ätit mycket av för mycket tills jag inte vet varken vad hur eller hur mycket jag ätit av något. Vilket lett till antingen mer ätande eller kräkande. Men, eftersom jag nu bröjat inse att jag måste förbereda mig mentalt inför sådanahär saker så försökte jag andas lugnt (stressen inom mig var total) och välja ut de saker jag ville äta.
1. Jag måste inte vara FÖRST på allt. Det finns kvar, till alla, hela tiden.
2. Jag måste inte smaka på allt. Det jag inte smakar på idag kan jag smaka på vilken annan dag som helst.

Måste säga att det gick ganska bra. Blev lite småätande/smakande av saker men överlag var det en riktig lyxfrukost med saker jag inte ätit på jättelänge som bröd med smör, ost och skinka plus fil med crunchy (!!).

Sedan, nästa utmaning, efter dagens skoldag (ja, på en lördag..) blev jag tillfrågad om att fika med några vänner. Jag tackar nästan jämt nej till sådant här, men senaste veckan har jag gjort så himla mycket saker ensam och känt att  jag behöver umgås med folk. Så mitt när jag var i paniken av att hitta på en bortförklaring så sa jag "ja! en liten stund". Shit. Insåg att det bästa var att äta lunch där, eftersom jag skulle träna efteråt. Lunch.. Beställde en baguette jag bad om att få ta med mig. Åt innehållet bestående av kucklingröra, plus liten bit av brödet. Sådan total ångest. Det var säker majonäs i rörad, helt säkert. Gud. Ville spy. Men gjorde det inte.

Så, summa summarum: BRA JOBBAT!! Har även ätit ett kvällsmål nu plus ett gäng clementiner och apelsiner, pratat med mamma i telefon, berättat om hur det går (=framåt) men att jag antagligen tappat lite i vikt, så de är beredda på det när jag kommer hem över jul. Orkar inte med en massa tjat.

Känt av en deppighet och tomhet under kvällen också. Blev i samtalet med mamma påmind av livets förgänglighet, folk i vår närhets som drabbats av cancer. Usch, får alltid stora klumpar i magen av sådant. Måste kämpa ganska mycket med sådana tankar för att inte börja se totalt svart. Har också en väldig känslighet för att falla in i hypokondriska beteenden och tankar. Det började när jag var kanske elva och mina bröst började utvecklas, råkade komma över en artikel i expressen om bröstcancer under samma period och var där och då säker på att det var vad jag hade fått och att min framtid var obefintlig. Efter den dagen har jag nog, enligt min hjärna, haft alla farliga sjukdomar som finns. Sprungit på vårdcentralen tills de knappt tagit emot mig längre utan säger bara när jag ringer "nej det är nig ingen fara du". Fick en period med extrema sådana tankar förra hösten då jag var inne i en ganska bra period med maten. Det är som om jag hela tiden måste ha något tvångsmässigt i mitt tankesätt, något att ora och ha ångest över. Hur kommer man ifrån det?

Vad som är bra med dagen är :
Nu har jag massa inspiration!! Eller, hade det tidigare idag. Så underbart. Måste sätta mig ner och skriva lite sen.