Jul, jul, jul. SOM jag sett fram emot den här dagen, hela tiden runt faktiskt. Har inte förstått att det skulle vara såpass mycket ångest omkring. Hur mycket jag måste jobba för att lära mig hantera den, och få bort den. För den är ju totalt omotiverad egentligen, bara sitter där på axeln som en jobbig liten djävel i tid och otid.
Är jag en äcklig, ful och tjock människa för att jag smakat på både choklad och kakor idag? NEJ. Det är jag inte.

Förstår varför jag fastnat i matmonstrets klor så förbannat hårt, för att tidigare, speciellt under förra gången jag var inlagd, var jag aldrig helt ärlig. Varken mot mig själv eller andra. Jag fuskade, avundades de som fuskade mer än mig, var smalare än mig. Jag vågade aldrig helt gå emot ångesten och monstret. Jag åt men tillät mig aldrig att äta. Jag har aldrig velat erkänna att jag är sjuk, egentligen. "Jag är inte sjuk, det är bara ingen som kan inse att jag inte BÖR äta vissa saker, och vissa mängder." Jag gick upp i vikt och ångesten rev i mig, men jag tog aldrig tag i den. Nöjde mig med att höra på hur den skrek på mig att 'okej, nu är du äcklig och ful, du är inte gjord för att äta och kommer aldrig kunna äta som alla andra, det är bara att inse'. Och på något sätt insåg jag det. Jag lyssnade på matmonstret, har alltid gjort.

I förrgår när jag satt och åt lunch med min mamma; jag hade precis avslutat mitt ätande genom att ha lämnat några bitar kyckling plus det mesta av riset kvar på talriken frågade min mamma
"När ska du börja tillåta dig att leva egentligen?"
Och jag fick så ont. Och tårarna ville bara spruta. Och jag försökte förklara för mamma hur det kändes, ville att hon skulle förstå hur jävla svårt allting är. Hur mycket ångest jag hade just där och då. Att jag satt med ris och kyckling i en servett i knät. Fast jag är inte sjuk, egentligen.
Men.
Så tog jag tag i besticken, skrapade ihop allt på talriken och stoppade i munnen.
Blev rädd för mig själv. Vad håller jag på med egentligen? Hur dum i huvudet får man bli? Vad är det jag lurar in mig själv i?
När ska jag tillåta mig att leva, egentligen?