Som jag befarade hade jag tappat ytterligare lite i vikt. Vill faktiskt inte tappa mer i vikt. Vill stå still. Blir rädd för mig själv när jag tappar. Det är inte meningen. Mitt liv går ut på kompensation. Att hålla ångesten borta. Mitt mål ÄR inte att gå ner i vikt. Verkligen inte nu.
Iallafall, till saken hör ju att jag de tre-fyra senaste veckorna verkligen slagits mig blodig mot kräks-monstret. Från att, i perioder tidigare under hösten, och de tre senaste åren över huvud taget, kräkts i perioder av en två veckor, i princip varje dag, till att den senaste månaden kräkts en gång i veckan. Och då inte under stora hetsätningar utan under mycket mindre former.
Detta i samband med att jag verkligen ansträngt mig med att äta någorlunda regelbundet med tre-fyra (inte fullvärdiga men ändå) måltider per dag.
Tidigare har vikten inte rört sig en jota, trots att jag kunnat köra dubbelpass på gymmet samt ätit kanske max en frukt och ett ägg efter träning. Eller bara massa småät och kräk.
Så, någon som varit i liknande situation? Min teori är att förbränningen äntligen bärjat kicka igång, och det är därför jag plötsligt börjar tappa vikt. Alltså sköter jag mig, maten och min kropp bättre än innan, men det resulterar i en viktnedgång (som naturligtvis inte får fortsätta). Låter det rimligt?