har så enormt mycket ångest. känns som om jag gått upp tio kilo. kan inte riktigt skilja på mina egna och matmonstrets tankar. jag har ju aldrig tidigare velat se matmonstret som ett matmonster utan har alltid sagt att alla tankar är mina egna och jag har total kontroll över dem och jag får också stå mina jävla kast jag gör.
dock, det är mycket mycket enklare att se det som ett litet (stort) monster, som JAG kämpar MOT.

är så fruktansvärt trött hela tiden. är så trött på att vara trött. är trött på att gå upp klockan åtta bara för att kunna få in alla dagens måltider i min dag. är så trött på att allt kretsar kring mat, att jag har ett sådant enormt hunger-sug mellan måltiderna som jag inte kan avgöra om det är vanlig hunger i "du behöver äta mer"-hunger eller om det är "du har just börjat äta såhär mycket och din kropp har inte ställt om sig så den öppnar sig som ett bottenlöst hål beredd att fyllas"-hunger. Jag tror nästan att det är den sista. Men ändå äter jag, lite, ångestgrejer, som typ choklad. Och ser man på, sen kommer den direkt, ångesten. Och jag promenerar lite, men aldrig tillräckligt. Och jag äter mer, jag försöker övertyga matmonstret att det är fan okej att äta. Både bröd och pasta. Och sås. Att jag får äta, att det är mänsligt att äta.
Matmonstret svarar att jag är dum i hividet som låter mig luras av mänskligheten. Att det bara är de svaga människorna, de som inte riktigt tänker hela vägen ut själv, som äter och äter och äter. Försöker fylla någon slags tomhet med mat. För tror du ALLVARLIGT att du behöver alla dessa kalorier? Att det är okej?
Känns det bra att vara varm av mättnad?

Nej.

Jo.

Nej.

Jo.

Får ångest av mättnaden.
Får ångest av att äta.  Av att tänka på att jag ska äta, att veta att jag ska äta, att veta att jag ätit, att laga maten, att äta maten. Maten maten maten den där jävla maten.
Hur blir man fri? Jag vill så inte lägga min tid på det här.