Är helt slut. Har förstått hur mycket ork och energi den här resan kommer kräva. Och på måndag ska jag vara tillbaks i skolan, tillbaks i den kalla lägenheten där man ätit kvarg lite för mycket. Där jag nu ska klara att själv införa sex måltider per dag. I klassen där jag ska var den starka ätstörda, och låta den andra ätstörda tjejen i klassen gå utan att äta hela dagarna i ända. Det är så fruktansvärt jobbigt. Känns som om det blivit en liten tävling mellan oss. Vet inte hur den uppstod, den kanske bara finns hos mig. Men jag känner mig så jävla äcklig och som en "DU-är-ju-inte-sjuk-du-ÄTER-ju!!!"-tjej. Blir så arg på henne. Vågar inte prata med henne. Jag är inte tillräckligt stark än. Ser ingen annan? Hon äter ju ingenting. Sen pratar hon om hur mycket hon ääääälskar smör osv osv. Been there done that för typ SJU år sedan när jag ljög för mig själv ofantligt mycket.
Men, självklart, jag vet och inser att jag inte på något sätt har rätt eller anledning att gå omkring och hysa agg mot henne. Men.. blir mest arg på mig själv eftersom jag blir så otroligt svag i de situationerna.

Dagen har varit mycket krävande. Först frukost tillsammans med en vän. Var urmysigt men har inte lärt mig hantera situationer med så många valalternativ än som ett fulldukat frukostbord innebär.
Sedan, var inne i stan med mamma och bror vid lunchtid, hade inte planerat dagen alls väl och de andra blev spontanhungriga och gick till Max. Jag fick spontanpanik och stod framför menyn i sjuhundra år ungefär. Tänkte först att "nä vad fan håller dom på med, jag ska FAN inte äta något härifrån" sedan "men, skärp dig nu F. hur ska du kunna gå i affärer minst två timmar till? du ÄR ju faktiskt hungrig, och vill du bli panikhungrig och få panikångest istället? nä, tänkte väl det."
Så, efter mycket om och men beställde jag falafel. Fick ångest när jag förstod att den var friterad. Men, den var gudagod. Åt så gott jag kunde.
Anledningen till all underliggande ångest under dagen tror jag grundar sig i att ja vet vad som väntade på kvällen:
hemmgjord pizza. Och, ja visst. Det var JAG som önskade detta, för en vecka sedan när jag kom hem helt utsvulten och såg fram emot att äta allt jag inte ätit på svinlänge nu när jag äntligen skulle tillåta mig det.
Hade helt glömt bort ångestens kraft.
Men, som sagt, JAG hade önskat det. Hade inte riktigt räknat med att kvällen innan hamna i en situation där jag fick äta både matpaj och kladdkaka. Har under flera gången under dagen varit millisekunder från att säga till mamma att jag nog ångrat mig. Att jag nog ska äta något säkrare, att jag inte klarar detta idag. Men, jag gav mig fan på det!
Tyvärr slutade det med gråt på toaletten innan måltid, gråt under måltid och gråt efter måltid. Det uppstod bråk vid middagsbordet (innan jag hunnit sätta mig, som jag inte var involverad i) vilket jag tycket var skitjobbigt. Jag som verkligen sett fram emot att få sätta mig ner med min familj och visa mig själv och dom att det här, det går faktiskt. Men det gick inte. Inte där. Tog med mig min pizzabit till mitt rum, satte mig på golvet och åt. Jag åt iallafall, iallafall en helt okej bit.
Sedan grät jag mig tom. Sedan kom mamma och jag grät ännu mer. Sa att jag känner mig som ett freak som inte klarar något. Som skapar mitt eget helvete. Hur freakigt är inte det! Mamma sa: för oss är du alltid bara du. Du är F för oss, inget mer.
Bästa mamma.
Nu har jag ätit lite naturgodis och frukt också.
Det här ska jag klara.