Det gick bra idag! Behandlarn jag fick prata med kändes väldigt trygg och upplägget verkar mycket vettigt.

På vägen hem fick jag däremot världens största ångest, blev så himla arg, rädd, äcklad, ledsen och besviken på mig själv. Jag vet inte vad egentligen. Men jag började som vanligt gå igenom vad jag sagt under mötet osv, och märker hur himla himla mycket jag skyddar sjukdomen. Det här är nog mitt allra största hinder, att jag inte vågar visa mig svag. Att jag alltid ska försköna verkligheten. När jag får frågor som: vad äter du på en dag? hur mycket kalorier? Hur mycket tränar du? Känner du att du är besatt av din vikt och kroppens utseende? så svarade jag med svar som sa ungefär "ja det är jobbigt men SÅ illa är det inte." Jag tom plussade på lite när han frågade om min vikt, jag plussade på femhundra kalorier på frågan om mitt dagsintag. Hallå. Detsamma när jag pratar med vänner, det är alltid "jo det har varit sjukt jobbigt/det var så himla illa - MEN NU har jag kontroll." Ungefär så.
Varför gör jag så? Varför kan jag inte vara helt ärlig? Det måste vara något försvar både gentemot mig själv och den jag pratar till, men varför varför varför på ett bedömningssamtal där min framtida vård avgörs. Varför går jag dit och skyddar det jag kommit dit för att få hjälp för? Jag tror jag är rädd för att de ska tänka att jag är en dålig ätstörd, helt ärligt, att jag aldrig är tillräckligt illa ute. Vilket är dumt att tänka för JAG är ju där för att JAG ska få hjälp och kunna bli frisk, inte för att bevisa för någon hur självdestruktiv jag kan vara.
Något att jobba på, ja!

Iallafall, imorgon ska jag ringa dig för att tacka ja till behandlingen. Inom ett par veckor är jag där.