Nu är jag dålig på uppdatering igen! Det snurrar mycket i huvudet. Veckan har varit jobbig med hetsätningar men måndagen var värst och sedan har det blivit bättre och bättre dag för dag. Vet att jag fortfarande äter för lite i övrigt och att det är det som leder till hets.

Har också lite funderingar över bloggen. Hur jag ska fortsätta med den, om jag ska slå ihop den med min "vanliga" blogg. Den vanliga bloggen har jag inte velat använda till att skriva om mina ätstörningar alls förut.. men jag vet inte, tror det kanske är ett nästa steg för mig. För att vara ärlig.

Det som mest tar min tid och gör mig nervös just nu är att jag ska på bedömningssamtal på tisdag. Är så SJUKT nervös. Har hela tiden tankar i mig som säger att jag inte är tillräckligt sjuk. Att de kommer tycka jag är för frisk för att få komma dit. För stor, inte har en tillräckligt låg vikt, inte spyr tillräckligt mycket, inte passar in i kriterierna för den rätta "ätstörda". Att de, om de tar in mig, gör det för att vara snälla. För att de tycker synd om mig som inte riktigt nått hela vägen. Vägen till vadå? kan jag fråga mig.
Det är nu jag kommer in i stadiet att känna mig som en dålig ätstörd. Varför? Jo, jag är en dålig anorektiker för jag svälter mig inte, jag har börjat tillåta mig äta ost på smörgåsen ibland och jag äter flera mål mat om dagen. Jag är en dålig bulimiker för jag planerar inga hetsätningar i form av att gå till affären och köpa glass bröd ost, de bara kommer, och jag äter inte så stora mängder som jag vet att "riktiga" bulimiker gör. Jag är en dålig ororektiker eftersom jag dragit ner på träningen och inte längre vågar träna hårt varje dag, Jag är trött och har ingen ork till hård träning.
Att aldrig nå riktigt fram. Att aldrig bli tillräckligt sjuk.
Jag vet att detta är elaka sjuka tankar. Men ja.. jag vet inte, det är så jag känner. Känner mig som en dålig ätstörd, som liksom inte når hela vägen.
Trots att mina tankar kretsar kring mat 98% av dygnet, trots att jag får ångest och panikattacker både av att vara utan mat och av att tvingas äta, trots att jag vill ha hundra procent kontroll över min egna matlagning och ätande, trots att jag fryser ända in från benmärgen och ut i fingertopparna, trots att jag undviker alla sociala situationer jag kan för att jag är rädd för att svimma/att få en panikattack/att utsättas för matsituationer, trots att frukosten tar över en halvtimma för mig att förbereda och typ fem minuter att äta, ibland fem minuter att förbereda och tre timmar att avsluta, trots att jag hoppat av min drömutbildning för att jag inte såg någon glädje i den alls utan bara ville träna, så kan jag inte se att jag skulle vara värd att få behandling på behandlingshemmet.

Jag är värd det, hallå, tio missade år.
Jag är värd det.
Jag är livrädd.
Känns som om jag måste komma dit och bevisa att jag är värd det. Hur ska jag bevisa det? Varför är det så mycket enklare att komma dit och väga 36 kilo och säga, hjälp! jag vill upp i vikt!
Nu känns det som om jag måste säga: hjälp! jag vet att jag inte är så smal, men jag vill ha hjälp med mina tankar! de ÄR förjävliga, jag lovar!

Ah, dessa ständigt pågående samtal i huvudet, suck! Försöker bara bli av med min nervositet.
Fick förövrigt en matlista från min behandlare som jag skulle fylla i under helgen. Har inte vågar fylla i en enda grej. Jag småäter ju bara hela tiden. Känns som om de kommer titta på mig och tänka 'sa du inte att du tyckte det var JOBBIGT att äta?'
Alla ni andra verkar vara så bra på det där med matlistorna! Jag tycker det är asjobbigt. Får ångest bara över att tänka på att se vad jag stoppat i mig. Hur gör ni?

Måste asvluta positivt iallafall. Trots alla jobbiga känslor och nerver så ska det bli SÅ SKÖNT att ÄNTLIGEN få komma på bedömning. Som jag har väntat! Och jag känner ibland att jag fylls an energi. Och jag har lust! Lust till saker! Vill komma ut! Vill träffa folk! Vill se världen! Vill leva! Det ska bli så härligt.