Här kämpas det på! Jag försöker att för tillfället inte spendera alltför många timmar framför datorn om dagarna. Jag har insett att det i mitt nuvarande tillstånd bara stressar upp mig (herregud jag kan inte välja mellan två olika yoghurtar utan att hamna i ett moln av ångest och kaos, hur ska jag kunna sortera mig genom ett internet fullt av oändliga möjligheter?) och gör mig allmänt förvirrad och om möjligt ännu mer ångestfylld.
Har den senaste veckan haft det mycket kämpigt med överätningar/hetsätningar i princip varje dag efter frukost, och därpå mycket ångest. Men jag ger inte upp! Är glad att jag lyckas stoppa det till de inte ALLTFÖR STORA mängder de ändå till syvene sist blir, och framförallt: att jag inte kräks! Nu har jag varit kräkfri i åtta dagar, imorgon blir den nionde.
Idag har jag haft en jättebra eftermiddag! Tog mig in till stan, träffade en kär vän på bussen, berättade om min nuvarande situation och hon berömde mig för min modighet. Hon frågade "är det här på ditt eget initiativ eller på någon annans?" "helt på mitt eget" sa jag. Helt på mitt eget! Älskar hennes ärlighet och hon sa "vad bra, du har alltid varit den här "duktiga flickan", utåt liksom, inte vågat visa svaghet". Och ja.. det är så sant. Och jag vet att jag alltid försökt hålla det där uppe, och att jag verkligen inte är ensam om det där.

Sedan jag började vara öppen med min sjukdom, och sedan jag började berätta om den för folk, så har allting, hela min kamp, blivit SÅ mycket lättare! Jag menar verkligen inte att det är lätt nu, men det känns som om en stor hård grusklump har ramlat från mitt hjärta. Det är jag MOT sjukdomen, inte med. Och som en klok, kär vän sa när vi pratade om det en gång:
"Det är det som är grejen, det handlar inte alls om "aww tyck synd om mig" utan "därfor är jag den jag är"! Detta formade mig till vad jag är idag."

Iallafall, efter bussåkandet hälsade jag på både min faster och farmor. Åh, så himla roligt! Och roligt att se hur glad farmor blir för besök, hon gråter varje gång man går därifrån nu för tiden. Håhå.
Väl hemma åt jag mammas köttfärssås med spagetti, herregud, så mycket godare än mina egna försök till någon sorts nyttig och näringsrik mat.. åh, munorgasm!

Igår låg jag och läste "normal och fin" och fick då för mig att jag idag skulle äta vad jag var SUGEN PÅ, vad min kropp VILLE HA istället för vad jag tycker den BÖR vilja ha. Dock insåg jag ganska snabbt att jag har en bit kvar till att vara där. Eftersom jag fortfarande har svårt för att ens känna hunger och mättnad, och än mindre veta vad JAG gillar och vad ANOREXIN gillar, så tror jag att matschemat måste vara min bästa vän ett bra tag till. Tills kroppen vant sig vid att den får näring, och bra näring. Tills den fungerar. Sen kan jag ge mig in på att följa sug och begär, ännu funkar det inte riktigt.