Har varit deppig i några dagar (veckor? månader?) nu. Drack alkohol i lördags vilket jag ännu inte kan hantera, vilket slutade i hets. Hittade en nästan oäten kebabrulle på marken på vägen till bussen. Det var startskottet. Kände mig som världens äckel. Plocka mat från marken. Och det är verkligen inte första gången.
Ja.. alltid jobbigt efter att ha druckit alkohol. Speciellt om jag hetsat på natten. Kroppen är helt ur balans. Äter heltokigt men det märks inte. Är inne i en period av mycket motion och dåligt ätande. Vet att det snart tar ut sin rätt. Kommer bli svag och kostant hungrig.
Pratade iallafall med mamma lite nu på kvällen. Kändes som det bästa i världen. Som jag sagt tidigare så är min svaga punkt just den att jag aldrig kan berätta om hur jag mår, om inte någon frågar, och att be om hjälp tillåter anorexin mig fortfarande inte att göra. Men idag, när mamma satt sig brevid mig i sängen, hon sa att jag såg sett lite deppig ut det senaste. Jag svarade inte. Visste att om jag öppnar munnen nu öppnas hela jag. Tårarna brände bakom ögonlocken.
"Funkar det med maten nu på dagarna då?"
"...
NEJ!!! JAG HETSÄTER HELA TIDEN!"
*sjutusen ton av ord och tårar*
Och där kom det. Tack och lov. Så jävla svårt är det ju faktiskt inte. Vet inte varför jag alltid måste samla på mig allting tills det svämmar över.
Hatar att göra mamma ledsen och orolig, men jag måste kunna be om hjälp. Jag måste kunna hitta vägen till där jag känner att det är sjukdomen och inte jag.
Bad mamma om bättre planering iallafall. Jag blir så himla ångestfylld och nervös av att inte veta något. Då börjar jag direkt småäta. Nu ska jag bannemig ge mig fan på att klara morgondagen utan hets, med regelbundenheten.

Tänker på för sex veckor sedan. När jag tog det stora beslutet. Vilken motivation jag hade. Tyvärr håller motivationen mest bara då jag känner mig smal, då jag vet med mig att jag ätit dåligt länge. Då är jag VÄRD att äta igen. Nu känner jag mig bara plufsig i hela kroppen. Äcklig. Men, ja: KÄNNER. Inte ÄR.