Ih, är så jävla nervös! Vet inte varför egentligen, har ju väntat på den här dagen i flera månader, och jag har överlevt dessa månader, och jag kommer överleva imorgon och saker kan bara bli bättre och bättre och bättre. Och bra, tillslut. Bra som i att våga leva på riktigt. Tror det som stoppat mig hittills är att när jag väl kommit till det stadiet då mat/träning/kompensation inte tar upp alla mina tankar, utan när kanske 25 procent får sväva fritt, så kommer alla de där andra känslorna och tankarna upp. Alla de där som var jobbiga från början, men som jag trängt undan med maten. Då blir jag rädd, för jag tror att "jaha, det är såhär jag ska gå och känna resten av mitt liv. jävla kul" Eller, trodde!! Trodde, för jag har insett att nä, sådär behöver jag inte heller gå och känna resten av mitt liv. Det där är tankar som också går att arbeta med, som går att leva med och förändra förhållningssätt till. Jag måste bara våga möta mina rädslor, de riktiga rädslorna. (Ja ja nu låter det himla simpelt, och jag har själv hört det många gånger förut, men jag har nog aldrig förut velat inse vad mina riktiga rädslor är.)

Älskar att när jag väl börjar skriva så kan jag gå on forever and ever. Det ska jag inte tråka ut er med ikväll.
Håll en liten tumme för mig imorgon (en liten tumme för att jag ska.. ja, komma hem levande och peppad!).
Puss på er alla kämpar!