Det är så himla skönt att känna att det finns ett ljus i mig. Syns bara att jag inte släpper fram det oftare. Förstår inte varför jag håller på såhär. Dagarna gå åt till att äta eller att tänka på vad jag ätit eller inte ätit eller ska äta eller inte borde äta. Hur kul? Ibland orkar jag verkligen ingenting, min kropp bär knappt och mitt hjärta orkar inte riktigt slå i takt. Men sen, ibland, när jag släpper tankarna, och GÖR istället för att tänka, då.. skiner jag. Då känner jag ljuset. Då förstår jag att det är mina tankar som är fängelset, inte min omgivning, inte min kropp, inte mitt stökiga rum eller ens staden jag lever i. Det är jag själv som skapar det här jävla fängelset. Och ångesten som tar upp mina dagar, den är så ovärd. Tänk.. tänk alla böcker jag skulle kunna läsa, tänk att jag skulle kunna lära mig spela gitarr, tänk att jag skulle kunna umgås med kompisar, tänk att jag skulle kunna lära känna nya människor (lära känna, på riktigt), tänk att jag skulle kunna ligga i min säng och ha tråkigt och bara ha så tråkigt att jag känner att nä, jag ligger kvar i sängen och har tråkigt för det är ju iallafall gött att ligga i sin säng, eller tänk att jag skulle kunna gå ut med kameran i handen, på upptäcksfärd, för att se om där finns något att fota, eller tänk att jag skulle kunna se alla filmer på min filmlista, jag skulle kunna känna att magen vill ha ett glas iskall mjölk med en ostmacka.
Tänk, tänk! Tänk. Tänker är det enda jag gör, måste sluta tänka och göra mer. Tanke, handling! Handling! Sen tanke, om det är en frisk och spontan handling. Åh, kära kära liv, jag vet att jag är påväg. Snälla vänta på mig. Jag vill vara med.