Har ju svårt med att komma upp i normalportioner, men idag till lunchen tog jag tag i det och lade upp ordentligt med pasta och pastasås till lunch. Sen åt jag upp ALLT! Höll på att leda över till hetsätning efteråt men jag stoppade det. Hurra! Och gott var det, och jag känner mig inte dömätt som jag alltid är så rädd för att bli. Varför är jag så rädd för att ge min kropp tillräckligt med energi? Varför är jag rädd för att vara pigg, glad och full av energi? Jo, för då känns det som om man MÅSTE prestera, göra grejer, vara överallt och orka allt. Jag vet att sjukdomen till stor del är ett skydd för att slippa krav jag inte vill ha på mig. När jag känner mig hungersvag osv behöver jag inte ställa alla dessa krav på mig själv, bara då har jag rätt att vila. Hur dumt!

Åkte in till stan i morse för att jag trodde jag hade läkartid idag, efter att ha suttit över en halvtimma i väntrummet ringde jag min pappa som sa "ja hon sa på torsdag, men hon kanske menade NÄSTA torsdag.." Vilket hon gjorde. Så jag gick och köpte mjöl och jäst, tänkte få till de där bullarna! Jästen saknades ju förra gången, så då fick det bli en plåt kärleksmums istället.

Solen tittar fram, åh! Förut ösregnade det.
Nu ska jag vara solig. Puss!