Jag ber om ursäkt för den himla dåliga bloggningen här. Ångesten har haft ganska stor makt över mig det senaste, jag märker det på så sätt att jag får oerhört svårt att planera, svårt att vara i stunden, JÄTTESVÅRT att koncentrera mig på saker det blir nästintill omöjligt att ens få ihop ett blogginlägg, småäter och har egentligen ingen koll på vad jag får i mig.  Men, det dummaste man kan göra är ju att låta ångesten styra, eller hur? Man måste ju gå emot, hela tiden, för varje gång blir det förhoppningsvis lite lite lättare.

Kan aldrig sluta förvånas över den här fula sjukdomen. När som helst, när man minst anar det, så inser man att den har tagit över ens tankar. Den lurar mig att tro att det är MINA val, MINA beslut, att jag faktiskt inte borde äta normalportioner och att jag inte alls är sjuk. Blä, fula fula matmonster! Jag måste bara säga att det blivit SÅ mycket enklare för mig att kämpa emot det sedan jag började se det som just en sjukdom, ett matmonster. Att skilja den från mig, riktiga mig. Innan tänkte jag jämt: "Jag får bara skärpa mig, det är mina egna tankar och jag styr dem. Det är jag som är svag."
Nu tänker jag snarare: "Är det här mina egna tankar? Är detta vad jag vill? Vad är vettigast? Är det rimligt att gå upp i vikt bara för att frukosten var lite större idag? Matmonstret vill luras!"
Ah, typ.. hahah. Det blir så svprt att försöka förklara sina tankar ibland.

Idag ska jag iallafall ge mig iväg på ett danspass, har inte tränat på gym på flera veckor nu. Jag vet att det till stor del är monstret som säger att jag MÅSTE träna, men, i detta mellanläge som jag är nu har jag sagt till mig själv att jag får träna ibland, så länge jag kämpar på med att sköta maten. Det får liksom inte bidra till att jag varken äter mindre, eller börjar hetsäta. Och just dans, jag (JAG) mår så himla bra när jag får dansa. Det är verkligen liv för mig!

Hoppas ni mår bra alla fina kämpar, ska börja skriva lite oftare och lite mindre förvirrade inlägg, haha.
Puss!