föresten är det inte alls alls meningen att låta så negativ här nu för tiden. jag är inte negativ, jag kämpar som en gnu varje dag. just nu möts jag bara av så mycket motstånd från sjuvårdens sida att jag bara har lust att lägga mig ner i en hög och inte resa mig upp. jag är så arg och ledsen på samma gång; när man för första gången i sitt liv inser vidden av sina problem, OCH tar tag i dem, ger upp hela sitt liv för att kunna bli frisk, då ska man behöva kräla för läkarna, man ska behöva bevisa att man verkligen ÄR sjuk, att man är VÄRD vården.
idag sa min läkare, som jag gått hos mellan att jag var tretton och arton år: du har ju redan fått så mycket vård, så mycket hjälp, varför skulle det här hjälpa dig nu?
FÖR ATT JAG FÖR HELVETE VILL BLI FRISK, NU, PÅ RIKTIGT! FÖR ATT JAG ÄR ÄRLIG MOT MIG SJÄLV NU OCH FÖR ATT VÅRDEN JAG FÅTT INNAN INTE VARIT TILL NÅGON HJÄLP FÖR MIG.
ville jag skrika och gråta i hennes ansikte. men det gjorde jag inte, jag pep nog mest något som jag inte ens minns nu längre.

återkommer senare idag, ska komma på något att göra för att peppa till mig.
puss på er.