"thing's will get easyer" säger de på qx-galan och jag tänker att det måste gälla mig också.
eftersom jag kämpar för att vara totalt ärlig nu för tiden, i första hand mot mig själv men självklart mot mina nära och kära, så säger jag nu till mig själv:
du kräktes ikväll, du lyssnade på ångesten, du kämpade inte tillräckligt hårt för att stå emot. du KAN stå emot.

varför spydde jag?

eftersom jag åkt bil hela dagen har jag rört på mig noll komma noll noll meter ungefär (okej några meter från rastplatser hit och dit), eftersom träningen är den största och viktigaste kompensationen i mitt liv blir det olidligt jobbigt dagar så jag inte får röra på mig alls. jag rör fortfarande på mig för att få äta, inte tvärtom.
dock, så gick det ganska bra idag ändå, fram till kvällen. jag tyckte det var skönt att sitta i bilenn, det var fint väder ute, jag hade tom planerat in att äta lördagsgodis idag, plus b&j ikväll. men.. jag är nog inte riktigt redo för sådana saker än. smakade på ett par godisar, sedan kom ångesten. började räkna, tänka, hur mycket kan jag äta till lunch? behöver jag ens äta lunch? jag SITTER ju faktiskt bara. borde jag äta lunch? varför slår mitt hjärta konstigt? varför har jag sådan ångest? nä fy fan, godis, vad tänkte jag med? och sen har du tänkt dig b&j ikväll också? haha, just snyggt planerat. som om det inte kommer synas tillräckligt på dig att du ätit gott och inte motionerat sedan i tisdags! du kommer aldrig få den hjälp du vill ha, du vet att du inte är tillräckligt mager och ÄNDÅ tycker du att du ska få unna dig saker?
ja, där var det igång.. och plötsligt visste jag varken in eller ut. kunde inte urskilja om min kropp gav tecken på hunger eller ångest. kunde inte tänka logiskt. byggde upp ångesten mer och mer. vågade varken säga ja eller nej till b&j.
så typiskt att jag ska göra det till en sådan grej! bara för att jag bestämt att jag ska få äta det på lördagar, och ingen annan dag, så MÅSTE jag också göra det då. så ja.. där satt jag tillslut med den i knät. efter en ofullständig och ångestfylld middag. och började äta, ångesten fanns ju redan i kroppen och jag kunde inte alls njuta som sist när jag åt b&j. plötsligt kände jag att jag tappar kontrollen, tyckte jag ätit jättemycket, började äta mer, började fundera på om det ens var gott. fick panik och slängde in den i frysen. började äta ur ugnsformen från middagen, pappas mat med massa smör och grädde i. stoppade mig själv. kände mig äcklig. åt lite mer godis. tänkte "jag ska iallafall inte spy" kände hur det kom en stor tung mättnad. fick panik. började tänka på morgondagen, hur jag skulle kunna kompensera för allt det här. insåg att det kanske redan var kört. kände att jag måste måse kräkas, anklagade mig själv för att aldrig tänka efter före. och så kräktes jag. med skam i kroppen. för jag tycker inte det är okej någonstans. jag erkänner, jag tycker det är skönt efteråt, jag tycker fortfarande det är skönt att veta att ALL glass inte är kvar i mig. MEN, om jag jämför med vad det ger mig i längden? min kropp hamnar i total obalans, jag blir rädd för vad jag gör mot mig själv, min kropp har varit så otroligt svag på sistone, att spy är inga steg framåt alls. att spy är att förgöra sog själv. att spy är äckligt, att spy är fegt, en enkel men svår utväg. att spy är att skada sig själv, att skada sitt hjärta rent fysiskt, liksom resten av sin kropp, men också skada sin stolthet och sin person. jag är inte värd att spy, jag är värd den där jävla glassen.

ja, bla bla. självterapi. jag försöker bara peppa mig själv till att välja det friska, inte det sjuka hela tiden.  de senaste dagarna har jag valt mycket friskt! har valt att njuta av maten istället för att anklaga mig själv för att ha ätit den.

så, vad kan jag göra imorgon för att få den dagen att bli bra? för att få mig att må bra?
ja, inte genom att varken kompensera eller straffa mig själv iallafall. det jag mår bäst av är att äta enligt matschema. kroppen får vad den behöver och jag slipper förhandla med mig själv. punkt slut.