flygast

veckan har varit ganska bajs överlag. men idag har jag ätit en semla, och det var så jävla gott.

jag är ett matäckel fetäckel fuläckel.

därav kommer jag aldrig bli, eller ens få känna mig, vacker. därav komemr jag aldrig kunna älska på riktigt och aldrig kunna bli älskad. aldrig få njuta, varken av mat eller sex. aldrig få leva, på riktigt. aldrig omtyckt. aldrig bara vara jag, utan lager. jag finns knappt längre. jag är bara matmonster kvar. ät mig. ät mig. ät mig. snälla.

nästan varje dag nu för tiden tänker jag "men herregud, hur länge ska min kropp orka? HUR orkar den? när kommer den säga pang bom stopp!!?"
nyss kom jag på mig själv med att på något sätt verkligen längta efter att den ska göra det. så att jag SLIPPER tvångsträna, svälta mig själv och trixa med maten.

och sen, men herregud. jag hörde du sjukt dumt det låter? jag önskar att min kropp ska ge upp, för då är det tillåtet för mig att vila?
det är ju helt sjukt. ja. det är sjukt. jävla ätstörningsmonsterssjukt. jag hatar dig. fuck you. jag måste väl för fan vila INNAN jag förstör min kropp. jag vill ju egentligen verkligen inte alls förstöra min kropp. jag är livrädd för att förstöra min kropp. jag vill ju ORKA LEVA. fuck you fuck you fuck you jävla monster. det är inte du som bestämmer.

ångest kan ju se så olika ut. min ångest är oftast en "allmän ångest", skulle jag iallafall själv vilja kalla det, den liksom ligger och gnager och stressar mig hela tiden. mer som en stark oro. som lite för ofta är såpass kraftig att jag blir superstressad, desorienterad och förvirrad. handlingsförlamad med andra ord. har liksom ingen koppling mellan tankarna och känslorna och kroppen. går jag på stan kan det reultera i att jag tex går omkring i flera timmar, hit dit in och ut i mataffärer. köper grejer jag inte allt planerat eller borde köpa och småäter osv osv osv. jag tappar liksom helt bort mig i vad jag egentligen planerat och behöver göra.

men idag fick jag min första riktiga ångestattack på länge. min kropp var ivägen som vanligt och hindrade mig från att orka ta tag i dagen, låg i sängen och tänkte destruktiva tankar istället medan jag klickade mig planlöst runt på internätet. efter två timmar kom jag äntligen upp igen och plötsligt stod jag nere i köket och drog fram sak efter sak ur kylskåp och skafferi som jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle äta eller slänga eller vad jag ens egentligen höll på med (jag hade ju ätit frukost tidigare på morgonen). jag var inte hungrig men visste att jag någon gång under dagen skulle behöva äta mellanmål eftersom lunchen skulle intas senare med hela familjen för att fira farsdag. ja, oförmögen till att ta beslut så åt jag som vanligt lite av varje. paniken steg och när mamma bad mig hämta upp kyckling ur frysen att ha till senare, fastnade jag i frysen och började äta glass med en sked ur paketet. lyckades sluta och hatade mig själv. i nästa stund såg jag till att få med mig det andra glasspaketet upp på mitt rum där jag började tugga spotta tugga spotta. sluta nu sluta nu sluta nu!!! skrek hjärnan men kroppen fortsatte. jag ville skrika till mamma som var en våning ner att HJÄLP!! KOM OCH TA BORT GLASSEN FRÅN MIG!!! men vågade såklart inte. vill verkligen inte utsätta mamma för sådana situationer. tillslut lyckades jag springa ner med den och slänga in den i frysen.
allt som hittills hänt är en ganska "vardaglig situation" för mig. det händer ofta. med samma ångest. men, nu steg det. när jag lagt glassen i frysen började tårrna komma. sprang upp och låg på golvet och hyperventilerade. grät grät grät. äcklades. arg arg arg. grät. gick runt i cirklar i mitt rum. ville förgöra mig själv. skada mig själv. NU. NU NU NU. ville försvinna. ville skrika och somna och sova bort hela dagen. helst av allt ville jag bara vara tom tom tom.
tillslut tog jag mig gråtande ut (tog en stund för jag ville inte mina föräldrar skulle se jag var ledsen) på världens snabbaste och härligaste springtur. måste slagit personbästa i tid på den sträckan men brydde mig inte ville bara bli av men ångesten.

ja. jag kan tänka att det är piss att jag är så äcklig som verkligen inte kan hålla någon som helst kontroll på mig själv. sen kan jag faktiskt också tänka att det var så bra att det där ångestattacken fick komma. vanligtvis forstätter jag istället äta för att slippa känna. eller så hinner jag springa ut innan jag hinner känna. men idag KÄNDE jag. jag GRÄT. alltså jag gråter så himla himla sällan nu för tiden. två steg bak men ett steg fram?

näe. blir så ledsen. så trött. känner hur det positiva och styrkan som jag känt den senaste månaden börjar rinna ur kroppen. idag har jag ätit i princip sedan jag gick upp klockan åtta i morse, med undantag för en halvtimme då jag kom ut på promenad/jogging.
orkar inte.
hinner inte tänka och reagera. skriver, planerar, räknar, lägger upp schema både för mat och aktiviteter. men. det. hjälper. inte.

mmm. ja. vet inte vad jag ska skriva.
har varit hemma ensam i tre nätter och fyra dagar. nyttigt men skitjobbigt eftersom det fått mig att inse hur skör jag är och hur lätt jag hamnar i mitt gamla beteende. det känns så konstigt. efter att kunnat tänka och planera någorlunda kring måltiderna den senaste månaden, var det som om någon knäppte med ett finger och jag stod tillbka på ruta ett helt handfallen. har haft svårt att planer och svårt att hålla mig till planeringen och har hetsat och spytt (under påverkan av alkohol) och har liksom inte hunnit stanna upp en enda gång. hatar mig själv och känner mig fetfetfet och jag kommer aldrig bli smal.
idag kom mina föräldrar hem och mamma såg mig i linne och sa att jag blivit smalare på den senaste tiden. "nä, det har jag nog inte.. jag vet inte." sa jag och började prata om annat. jag har inte blivit smalare. kanske lite lite lite under de senaste månaderna, pga att jag tränat bra. men smal? ha! ha. ha. ha.

har ingen aptit men trycker ändå i mig saker. vet inte hur jag ska tänka. hur jag ska göra.