Mar. 22, 2013

jag hatar att allt jag ser fram emot tillslut bara luktar sur spya


Utkast: Jan. 26, 2013

veckan har varit ganska bajs överlag. men idag har jag ätit en semla, och det var så jävla gott.

morgonstund har mat i mun

klockan är tolv minuter över tio och jag har redan hunnit få i mig ca 795 kcal. bra jobbat. hurra hurra. way to go. up. varför blir det såhär?

dag 2: min barndom ur ett viktperspektiv

jag har aldrig varit överviktig, enligt bmi-skalan. aldrig. däremot har jag alltid haft de där äppelkinderna, den där kroppen som inte är mullig men lite.. rund (?) till formen. jag har alltid varit en gottegris. ÄLSKAT sötsaker, ätit godis så fort det funnits tillgängligt. munkar doppade i socker, snacks. vad jag minns var det väl egentligen inget större problem, jag åt mycket ja, men jag åt bra med mat och funderade aldrig särskilt mycket över mina vanor. dessutom har jag alltid varit mycket aktiv, jag har nog hållt på med de allra flesta sporter som finns att testa häromkring; gymnastik, konståkning, dans i alla dess former, cheerleading, fotboll, volleyboll, innebandy. dock aldrig orientering (HATADE det när jag var mindre) eller någon kampsport! eftersom jag idrottat så mycket har jag också haft en ganska muskulös kropp (något jag nog aldrig riktigt insåg förrän ganska sent in i min sjukdom, när tränandet blev ett tvång istället för något kul)
iallafall, i fyran någongång fick jag plötsligt för mig att jag gått upp litegrann i vikt, eller ja, en kille i min klass fick för sig det och kallade mig för köttbullen. eller ja, han kallade mig för köttbullen och jag översatte det till att jag gått upp i vikt under lovet pga allt godis jag ätit och därför behövde gå ner.

dag 1: vem är jag?

vem är jag? jag är tjugotre år.
bor i en mellanstor svensk stad.
just nu hemma hos mina föräldrar (flyttade hem igen i samband med mina förra behandling, och nu är jag i princip "förbjuden" att flytta hemifrån (herregud låter som en kriminell) innan jag har en sysselsättning eller plan, eftersom både mina föräldrar + behandlare vet att den största anledningen till att jag vill flytta är att jag inte vill påverka min familj med mina hetsätningar etc.)
älskar egentligen allt som har med teater dans musik ord litteratur att göra, men har väldigt svårt att koncentrera mig på det och lägga ner tid på det.
har alltid haft många och stora framtidplaner men ätstörningen har börjat kväva dem, sakta men säkert.

mjam

hittade den här listan hos fina deerheart, så jag tänkte att den snor jag! egentligen hatar jag både såna här listor och såna här bloggar. men sen hatar jag ju mig själv också, så när allt är komplext kan jag lika gärna löpa linan ut och vara precis allt sånt där som jag hatar.

Dag 1: Vem är jag?
Dag 2: Min barndom ur ett viktperspektiv
Dag 3: Mina
"ursäkter"
Dag 4: Hur tillät jag mig bli så här stor?
Dag 5: Min
självkänsla
Dag 6: Mitt förhållande till mat
Dag 7: Mitt förhållande till
godis/snacks
Dag 8: Motion tidigare i livet
Dag 9: Motion idag
Dag 9:
Motion i framtiden
Dag 10: Mina försök till viktnedgång
Dag 11: Människor
som har hjälpt
Dag 12: Människor som har stjälpt
Dag 13: Sjukdomar
kopplade med övervikten
Dag 14: 10 saker du inte visste om mig
Dag 15:
Mina mål
Dag 16: Min metod
Dag 17: Mina förebilder
Dag 18: Hur jag
hanterar motgångar
Dag 19: Lycka
Dag 20: Kläder
Dag 21: Drömmar
Dag
22: Vad jag saknar
Dag 23: Det här är jag bra på
Dag 24: Rädslor
Dag
25: Belöningar
Dag 26: Bloggar jag läser
Dag 27: Ett recept
Dag 28:
Ätstörningar
Dag 29: Det här är jag stolt över
Dag 30: Min framtid

oh happy day

jag känner mig som en äcklig smutsig missbrukare. är jag en äcklig smutsig missbrukare? matmissbrukare.
är jag?
jag hatar min kropp jag hatar mig själv när jag äter för att jag äter. det känns som om allt är för mycket för mig. varenda tugga är en tugga för mycket, allt är ett överskott jag måste göra mig av med. allt lägger sig direkt på mig. på min kropp. min kropp som ldrig blir smal.
jag äter säkert hälften så mycket som många av mina vänner, hela min familj osv. ändå går jag inte ner i vikt. inte alls. jag tränar intensiva pass sex dagar i veckan. minns inte sist jag åt en portion ordentlig mat. det är oftast massa sallad blandat med lite mat. vikten rör sig inte. sen hetsar jag. äter i smyg. spenderar timmar med att tugga och spotta allt och inget jag är sugen på.
jag hatar mig själv för det här.
ätstörningen hindrar mig från livet och livet, vad är det? jag kan inte se hur jag någonsin ska kunna ha ett eget liv. jag vet inte ens vad ett liv är.
igår hetsåt jag och kräktes. inatt hetsåt jag och kräktes. imorse när jag vaknade ville jag inte gå upp. för jag vet att när jag går upp äter jag frukost. och jag vill inte börja äta för jag kn bevisligen inte sluta.
jag gick upp och åt frukost. snabbt snabbt lite mer lite mer snabbt MÅSTE HA SÖTT spotta tugga choklad spotta tugga spotta tugga ner i toaletten. oh happy day. oh happy life.

spit and chew

är det föresten någon annan som har erfarenhet av spit-and-chew? alltså tugga mat och spotta ut. istället för att svälja och spy eller liknande. det är ungefär det jag spenderar mina dagar på. minst två timmar per dag, ibland sex. på riktigt. kul liv. häromdagen gick jag upp kvart över sju och vid tre på eftermiddagen klarade jag av att bryta mitt äta-spotta-städa-beteende. score.

tugga mig sönder

jag är ett matäckel fetäckel fuläckel.

därav kommer jag aldrig bli, eller ens få känna mig, vacker. därav komemr jag aldrig kunna älska på riktigt och aldrig kunna bli älskad. aldrig få njuta, varken av mat eller sex. aldrig få leva, på riktigt. aldrig omtyckt. aldrig bara vara jag, utan lager. jag finns knappt längre. jag är bara matmonster kvar. ät mig. ät mig. ät mig. snälla.

ibland är det fint i magen

wow vad glad jag känner mig just nu. wow vad vacker tina nordlund är på fotbollsgalan.
tror verkligen jag börjat känna mer. dock är mina känslor inte helt rationella eller logiska
har under dagen haft ångest som fått mig att skrika. sen hetsåt jag och kräktes. kräktes i nyktert tillstånd för första gången på sju veckor. och jag kunde knappt bry mig mindre.
sen har jag tränat. och nu är jag glad. trött. men allt är fint, världen är fin. känner också verkligen ett sug av att kunna leva. att få ha en sysselsättning. göra något. orka. jag vill. skaffa mig en vardag.
ska ändå ta en sömntablett så att jag får sova, i natt låg jag vaken alldeles för länge.

när du går sönder kanske du får vila

nästan varje dag nu för tiden tänker jag "men herregud, hur länge ska min kropp orka? HUR orkar den? när kommer den säga pang bom stopp!!?"
nyss kom jag på mig själv med att på något sätt verkligen längta efter att den ska göra det. så att jag SLIPPER tvångsträna, svälta mig själv och trixa med maten.

och sen, men herregud. jag hörde du sjukt dumt det låter? jag önskar att min kropp ska ge upp, för då är det tillåtet för mig att vila?
det är ju helt sjukt. ja. det är sjukt. jävla ätstörningsmonsterssjukt. jag hatar dig. fuck you. jag måste väl för fan vila INNAN jag förstör min kropp. jag vill ju egentligen verkligen inte alls förstöra min kropp. jag är livrädd för att förstöra min kropp. jag vill ju ORKA LEVA. fuck you fuck you fuck you jävla monster. det är inte du som bestämmer.

söndag

ångest kan ju se så olika ut. min ångest är oftast en "allmän ångest", skulle jag iallafall själv vilja kalla det, den liksom ligger och gnager och stressar mig hela tiden. mer som en stark oro. som lite för ofta är såpass kraftig att jag blir superstressad, desorienterad och förvirrad. handlingsförlamad med andra ord. har liksom ingen koppling mellan tankarna och känslorna och kroppen. går jag på stan kan det reultera i att jag tex går omkring i flera timmar, hit dit in och ut i mataffärer. köper grejer jag inte allt planerat eller borde köpa och småäter osv osv osv. jag tappar liksom helt bort mig i vad jag egentligen planerat och behöver göra.

men idag fick jag min första riktiga ångestattack på länge. min kropp var ivägen som vanligt och hindrade mig från att orka ta tag i dagen, låg i sängen och tänkte destruktiva tankar istället medan jag klickade mig planlöst runt på internätet. efter två timmar kom jag äntligen upp igen och plötsligt stod jag nere i köket och drog fram sak efter sak ur kylskåp och skafferi som jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle äta eller slänga eller vad jag ens egentligen höll på med (jag hade ju ätit frukost tidigare på morgonen). jag var inte hungrig men visste att jag någon gång under dagen skulle behöva äta mellanmål eftersom lunchen skulle intas senare med hela familjen för att fira farsdag. ja, oförmögen till att ta beslut så åt jag som vanligt lite av varje. paniken steg och när mamma bad mig hämta upp kyckling ur frysen att ha till senare, fastnade jag i frysen och började äta glass med en sked ur paketet. lyckades sluta och hatade mig själv. i nästa stund såg jag till att få med mig det andra glasspaketet upp på mitt rum där jag började tugga spotta tugga spotta. sluta nu sluta nu sluta nu!!! skrek hjärnan men kroppen fortsatte. jag ville skrika till mamma som var en våning ner att HJÄLP!! KOM OCH TA BORT GLASSEN FRÅN MIG!!! men vågade såklart inte. vill verkligen inte utsätta mamma för sådana situationer. tillslut lyckades jag springa ner med den och slänga in den i frysen.
allt som hittills hänt är en ganska "vardaglig situation" för mig. det händer ofta. med samma ångest. men, nu steg det. när jag lagt glassen i frysen började tårrna komma. sprang upp och låg på golvet och hyperventilerade. grät grät grät. äcklades. arg arg arg. grät. gick runt i cirklar i mitt rum. ville förgöra mig själv. skada mig själv. NU. NU NU NU. ville försvinna. ville skrika och somna och sova bort hela dagen. helst av allt ville jag bara vara tom tom tom.
tillslut tog jag mig gråtande ut (tog en stund för jag ville inte mina föräldrar skulle se jag var ledsen) på världens snabbaste och härligaste springtur. måste slagit personbästa i tid på den sträckan men brydde mig inte ville bara bli av men ångesten.

ja. jag kan tänka att det är piss att jag är så äcklig som verkligen inte kan hålla någon som helst kontroll på mig själv. sen kan jag faktiskt också tänka att det var så bra att det där ångestattacken fick komma. vanligtvis forstätter jag istället äta för att slippa känna. eller så hinner jag springa ut innan jag hinner känna. men idag KÄNDE jag. jag GRÄT. alltså jag gråter så himla himla sällan nu för tiden. två steg bak men ett steg fram?

ostadig men påväg mot stadig?

märker så himla tydligt att jag är inne i en ostadig period nu. den senaste veckan har jag hetsätit och överätit nästan varje dag. inte spytt, förutom under natthetsen efter utekvällen i helgen. ja, jag hatar mig själv för denna vecka, detta beteende och är livrädd för att skena upp i vikt.
MEN!
 
1. jag är så JÄKLA stolt över att jag inte kräkts efter hets och överätning. jag har nu hållit detta i SEX OCH EN HALV VECKA! jag har spytt vid tre tillfällen, samtliga efter att jag varit ute, druckit alkohol, kommit hem, hetsat. jo, jag ser mönstret. alkoholen. bestraffningen. den borttappade kontrollen. MEN! men! men! men! jag är stolt ändå. om man jämför med för ett halvår sedan, ett år sedan, ja, nästan varje år sedan sex år tillbaka, så har jag spytt nästan varje dag. alltså, varje dag. det har liksom blivit ett normaltillstånd för mig. och nu, har jag bevisat för mig själv att jag kan fortsätta dagen utan att spy. jag kan inte säga att det inte lockar. DET GÖR DET. typ nu. då jag inte kunde avsluta frukosten jag påbörjade för två timmar sedan. har ätit och ätit den dess. lyckades precis stoppa mig. men, jag har inte spytt. nu har jag stålsatt mig i min säng och tänker sitta här tills jag kan våga mig förbi köket och gå till badrummet och bortsa tänderna. utan att fastn i skafferiet på ditvägen.
ja. det är en daglig kamp. men ja. på något sätt måste jag klara den. dessutom, jag kan vara arg och hatisk mot mig själv för dessa tre ordentliga bakslag på mina fyllenätter (och tro mig, det är jag). men allra mest glad är jag över att jag lycktats hålla det till den natten. jag fortsatte inte dagen efter. jag fortsatte äta men jag fortsatte inte spy. jag ville inte spy. jag behövde inte spy.
 
efter en lång etta kommer punkt
2! ja, jag är inne i en jävligt ostadig och pissig period nu. men jag hör ju mig själv: p e r i o d. en period måste ju gå över, aight? en period börjar någonstans och måste därför också sluta någonstans. mitt liv har inte så mycket varit perioder, det har mer varit ett tillstånd, som hållt i sig och legat mer eller mindre på samma nivå. men bevisligen, för en månad sedan var det inte som det är nu. för en månad sedan gick jag upp på morgonen, gjorde frukost, åt frukost, kände inget sug efter mer, åt inte förrän fyra timmar senare igen då det var lunchdags. överåt eller hetsåt  inte. mådde så jäkla bra av det.
dit måste jag ju kunna komma igen, eller hur? det måste ju vara den perioden som väntar efter denna. eller hur? eller?

måndag vånddag vänddag

näe. blir så ledsen. så trött. känner hur det positiva och styrkan som jag känt den senaste månaden börjar rinna ur kroppen. idag har jag ätit i princip sedan jag gick upp klockan åtta i morse, med undantag för en halvtimme då jag kom ut på promenad/jogging.
orkar inte.
hinner inte tänka och reagera. skriver, planerar, räknar, lägger upp schema både för mat och aktiviteter. men. det. hjälper. inte.

lurdag

mmm. ja. vet inte vad jag ska skriva.
har varit hemma ensam i tre nätter och fyra dagar. nyttigt men skitjobbigt eftersom det fått mig att inse hur skör jag är och hur lätt jag hamnar i mitt gamla beteende. det känns så konstigt. efter att kunnat tänka och planera någorlunda kring måltiderna den senaste månaden, var det som om någon knäppte med ett finger och jag stod tillbka på ruta ett helt handfallen. har haft svårt att planer och svårt att hålla mig till planeringen och har hetsat och spytt (under påverkan av alkohol) och har liksom inte hunnit stanna upp en enda gång. hatar mig själv och känner mig fetfetfet och jag kommer aldrig bli smal.
idag kom mina föräldrar hem och mamma såg mig i linne och sa att jag blivit smalare på den senaste tiden. "nä, det har jag nog inte.. jag vet inte." sa jag och började prata om annat. jag har inte blivit smalare. kanske lite lite lite under de senaste månaderna, pga att jag tränat bra. men smal? ha! ha. ha. ha.

har ingen aptit men trycker ändå i mig saker. vet inte hur jag ska tänka. hur jag ska göra.